Under min semester har jag under de otroligt jobiga resetimmarna haft näsan i en bok vid namn Tärningsspelaren. Den handlar om en viss Dr Luke Rhinehart som en dag av en slump börjar använda sig av tärningar för att bestämma hur han ska bete sig. Han skriver upp 6 olika alternativ, och den siffra som tärningen visar, utför han. En otroligt komisk bok fylld med konstant personlighetsbyte gällande huvudkaraktären och alla de konstiga "uppdrag" som Tärningen ger personerna i boken.Ett utdrag ur boken som jag inte kunde låta bli att skratta till (det spoilar ingenting):
"... då Tärningen givit mig i uppdrag att skriva fyra sidor och använda mig av ett nytt språk, som huvudsakligen bestod av ord ur vårt vanliga vokabulär men med ny grammatik, syntax och betoning. Jag skulle försöka uttrycka vad jag verkligen kände. Jag satt i en hel timme och bara ritade krumelurer. Men till slut skrev jag en mening: 'Mickmej pinka ping pong poesi.' Jag tyckte det lät bra men syntaxen var för regelbunden. Jag skrev en mening till: 'Flådd. Flåddupp, stekt. Pinne en.' Det kändes bättre men saknade predikat. 'Farsbror bonnmarska rumlar på soflarn. Lyssnar frillingar vid dölören.' Jag log för mig själv. Jag kände att jag höll på att närma mig sanningen. Men jag skulle uttrycka verkliga känslor. Hur skulle jag kunna göra det utan att vara löjligt tydlig och banal? Jag måste gå tänkte jag: 'Ja e förrfattarre. En förrfattarre e nån såm fattarr. Ord, ort, ost...'"
Så nu när jag kom hem, bestämde jag mig för att prova på denna "terapi" även jag. Tärningen slutade på en trea-- jag skulle röka. Med tanke på att jag är hur sjuk som helst, går runt och hostar så att det låter som om jag ska dö av cancer, så lät det som ett väldigt dåligt val av Tärningen att göra. Men jag gjorde det ändå. Efter ett tag iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar