En gång på en bakgata i Nakano så kom det fram en gammal dam till mig, min bror och min pappa. Hon kunde nästan ingen engelska alls, men berättade hela sin livshistoria för oss. Att hennes man dött för några år sedan. Att hennes brorson bor alldeles för långt bort, och att han aldrig hör av sig. Att hon älskade Elvis över allt annat, och sjöng på hans låtar när hon kände sig ensam. När hon pratat färdigt tog hon våra händer och tackade oss med tårar i ögonen.
Sedan lämnade hon oss, med sin cykel, sjungandes på en Elvis-låt.
1 kommentar:
åh. det här är bara kärlek. sådana minnen är bland det finaste som finns ju.
*tycker om elvis-tanten -en masse-*
Skicka en kommentar