I call it... The Marrow.

Fick ett tips från ett Instagram-konto om en skräckis som heter Digging Up the Marrow. Eftersom jag inte lyckats ta mig ur min oförmåga att titta på något annat än horror just nu, så tänkte jag att "Den kan jag väl se".
URGH. Den var så obehaglig att jag var tvungen att ta en paus och spela Candy Crush i sängen. När jag satt ute och rökte på balkongen så ryckte jag till flera gånger i väntan på att något monster skulle krypa upp bakom mig. Det är något speciellt med skräckisar som är filmade som en dokumentär/med hemkamera.

Så antingen var den väldigt bra, eller så börjar jag bli mesig över skräckisar igen. Jag började ju inte riktigt titta på det förrän jag var 16, eftersom min mamma sagt till mig när jag var liten att jag inte fick titta på det. "Får jag titta nu?", frågade jag henne.
"Men herregud. Det är klart du får", svarade hon.

Jag är ett mycket lydigt och väluppfostrat barn.
Ibland.


För övrigt är Ray Wise med i filmen. Ni vet, världens bästa Leland Palmer i Twin Peaks. Älskar honom.

En av mina favoritbilder, någonsin.
Den är fortfarande med på mina bilder i mitt fotoalbum på helgon (som jag fortfarande har ett konto hos, gigglesnort).