Är för övrigt så trött på att aldrig komma ihåg vad jag redan skrivit om eller ej.

Har jag sagt att jag älskar narkos? Det är något väldigt betryggande i att försvinna sådär snabbt.
"Nu har jag satt på narkosen. Känner du någon skillnad?"
"Nja, jag känner att det är kallt i ådrorna."
"Jag kommer räkna ned från tio nu, och då kommer du ha somnat. Tio, nio, åtta..."
Och då släcks lyset.

Sedan vaknar man och de frågar om man vill ha en isglass.
Tillbaka i rummet, så hävdar jag att vi kan lämna sjukhuset direkt. Sedan existerar inte balansen och jag spenderar de kommande timmarna med att fnissa.

Fast det enda jag kommer ihåg från min första narkos, var den totala säkerheten jag kände. De räknade ned då också, och det sista jag såg var min mamma som lutade sig över mig med min hand i hennes, samt hennes snälla men litet oroliga ögon. Det kändes som om jag omgiven av snällhet och en kraft som slocknade ned mig utan att jag själv behövde göra ett val.

Precis efter att jag vaknat upp.