don't you just love goodbyes? (one-five-six)

Nog för att jag egentligen har lyssnat på jazz de senaste dagarna. Men ändå.


En av mina mest uttjatade album under gymnasietiden.

123

Kotaku säger.

"And if you are wondering why the Remake Cloud looks somewhat sickly, Nomura also added that the trailer’s lighting makes Cloud looks pale and thin."

skämtaren

Jag:
Jag pratade i sömnen inatt. Vaknade av det.

D:
Du brukar ju göra det.. men man begriper inget.

Jag:
Jag trodde det bara hände litet då och då?

D:
Alltid du gör. Skrattar gör du, som om du blir ställd inför komiska situationer som du inte riktigt vet hur du ska hantera.

Jag:
Jag brukar mest bara drömma ångestdrömmar, så skratt låter opassande.

driver du med mig

Jag tycker det är roligt att översätta svensk kultur till engelska, för att sedan se hur andra hobby-översättare uttrycker sig, tex på Youtube. Senast ut var Kents La Belle Epoque. När de sjunger "jag är drevet på skolgården", så hade de översatt det till "I am the drive in the school yard", och jag hytte mentalt med fingret och tänkte att nädu, nu blev det en direktöversättning. Har tänkt på det i flera dagar, ni vet sådant som bara fastnar av någon anledning.
Så jag kollade precis upp vad den korrekta översättningen skulle vara på tyda.se (bästa sidan evur).

driva
"Han hade ingenting att göra utan drev omkring i staden i timtal."
drive
drift
loiter

Jaha. Tji fick jag.

There isn't much that I feel I need -- I don't mean to seem like I care about material things

Jag har inte riktigt haft intresse för last.fm sedan de gjorde om sin sida, och därmed har jag inte haft koll på vilken musik som erövrat min egen lista.
Men tydligen ser den ut som så just nu:

Nog för att jag lyssnat extremt mycket på Röyksopp och Sigur Ros de senaste månaderna. Men att de övertar Andrew Bird och Gackt? Inombords så skruvar jag på mig inför denna förändring.

Känner mig pigg nu.

Jag har slagit mitt sovrekord. Jag somnade 10:00 och vaknade 15:00 dagen efter. Gick enbart upp för att äta något, ta min medicin och gå på toa. Jesus, det är 29 timmar. Tjugonio!

Att fortsätta.

Så... Jag har äntligen kommit fram till vilken tatuering jag vill ha. Det har tagit mig cirka tio år att bestämma mig.

"fjättrad" är ett väldigt fint ord.

Jag älskar Den fjättrade Prometheus. Jag har letat efter en begagnad bok i flera år nu. Den verkar vara omöjlig att hitta. Det är främst handlingen som fascinerar mig.

"Prometheus Bound" is the starkest and strangest of the classic Greek tragedies, a play in which god and man are presented as radically, irreconcilably at odds. It begins with the shock of hammer blows as the Titan Prometheus is shackled to a rock in the Caucasus. This is his punishment for giving the gift of fire to humankind and for thwarting Zeus's decision to exterminate the human race. Prometheus's pain is unceasing, but he refuses to recant his commitment to humanity, to whom he has also brought the knowledge of writing, mathematics, medicine, and architecture. He hints that he knows how Zeus will be brought low in the future, but when Hermes demands that Prometheus divulge his secret, he refuses and is sent spinning into the abyss by a divine thunderbolt.

Det är denna pjäs som filmen Prometheus fått sitt namn ifrån. De namnger sitt uppdrag efter just Prometheus -- som var hälften gud, hälften titan, som tar människornas parti och ser till att de överlever. I filmen åker de till planeten just med grundtanken att de ska undersöka sin härkomst.

Prometheus blir fastkedjad på en sten, och får som straff att varje dag få sin lever uppäten av en örn, för att han hjälpt människorasen överleva. Hans odödlighet gör att hans kropp varje natt regenereras, och cykeln börjar om med ätandet av hans inälvor. Ett straff som Zeus tilldelat honom så att han får lida i evinnerlighet.

Jag ryser bara jag tänker på det.

You do the math.

"The sequence where Elsa walks out onto the balcony of her newly formed palace is 218 frames long. Each of the frames took 132 hours to complete."

"Orden rimmar inte på varandra, den som skrev kommer nog ifrån Haparanda."

En gång på krogen för längesedan, så provade jag och mitt sällskap på att skriva rim/"dikter". Tanken var att man skulle skriva en mening, för att sedan skicka det vidare till nästa person som skulle fortsätta. Det gick sådär. Mest på grund av att alla nog inte förstod konceptet. Det jag skrivit är den skrivstilen med mest yviga, stora och ojämna bokstäver.

"Rosor är röda och violer är blå,

dé ballar ur då och då"

Och så hittade O extremt utdaterade färdbevis som användes på västtrafik förut. Gud, vad jag hatade de jävlarna. De gjorde det väldigt svårt att åka lagligt, om man inte hade framförhållning och svenska öppettider att tänka på.

Än idag om någon kommenterar om små hundar och säger "Det ser ut som en råtta", så vill jag slita mitt hår och skrika över hur jävla dumma i huvudet de är.

Den lilla minsta som fanns i mitt liv i några månader.

Imma gonna carry these chop sticks!!

"Du menar J. Berg?" säger han.

Vi pratar om Kent och deras låt "La Belle Epoque"; hur jag älskar den, hur han tycker att den är alldeles för rättfram och simpel med det den försöker förmedla.
"Men det går ju inte att förneka att Jocke Berg är ett geni när det gäller att skriva texter, med alla undermeningar som går att tolka på olika sätt," säger jag.
D är tyst i några sekunder. "Nej", säger han.
Och det behövs inte sägas mer om det.

second languages

Så på grund av diverse anledningar, så ska jag försöka prata "längre fram i munnen" när jag pratar engelska i framtiden. Jag har sett att när andra svenskar pratar på engelska i youtube-videos, så verkar "th", "s" och "r":en flyta på bättre om man pratar längre ut. Samt att när jag mimar när jag lyssnar på musik utomhus, så märker jag att jag använder tungan längre ut mot tänderna. Hmm.

Pappa 4ever.

Pappa kommer komma förbi i morgon innan han återvänder till andra sidan av Sveriges kust för att dricka kaffe ur min teservis. Älskar att han impulsivt frågar om han får komma förbi bara för att jag berättat att jag har en sådan servis.

"It's so. Fucking. Windy. Aaaahh!!", säger jag.

Pappa var här i helgen. Det känns så trivialt att säga att fredagens besök på en tapasrestaurang i Majorna var den godaste tapasen jag ätit hittills. De hade en sorts svensk twist på maten, vilket är spännande. Vi beställde in bland annat musslor, svensk bläckfisk (liksom, va? svensk?), kroketter, ankkorv och kanske världens godaste kronärtskockssoppa. Min bror blev alldeles salig och nämnde säkert fem gånger om hur fantastisk soppan var.
"Alltså, K, du har lagat jättegod kronärtskockssoppa förut, men i jämförelse med denna så smakade den SKIT", sa han medans han vördnadsfullt skrapade upp det sista ur skålen. Vi skrattade.
Mitt allra bästa restaurangstips: Beställ soppa eller musslor. Det är maträtter som man inte riktigt lagar själv, så man uppskattar det desto mer.
Jag åt även ostron för tredje gången i mitt liv. Jag tycker mer och mer om det för varje gång jag äter det. Det är väldigt gott. Dock så är det en sådan konstig sak att äta. Liksom, "Här, pressa litet citron över ett levande/döende muskeldjur och svälj det." Bisarrt.

Idag åkte vi med en gammal ångbåt som byggdes 1881 och åt julbord. Iom de senaste tre dagarnas skratt- och SUCK-framkallande väder, så var de tvungna att hålla sig inom älven. Jag fick återigen äta min nya favorit på julbordet sedan några år tillbaka -- grönkål. Det är inget som jag växte upp med, och grönkål var ingen ingrediens som användes eller tillagades heller.

 I'm on a boat, mothafuckah.

Vi bestämde oss för att gå till Liseberg och uppleva deras julmarknad. Det började regna, och inom kort så såg vi ut om dränkta katter. Men ljusen var så fina, dofterna från stånden spred sig, renarna var där, och de hade ställt ut värmegrillar med jämna mellanrum som man kunde stå och värma händerna vid. Jag stod vid vattnet och rökte och lyssnade på Frozen i blåsten och regnet. Det var så himla vackert.

Ungefär här hinner mitt kopiösa coca cola-drickande ikapp mig. När vi sätter oss vid ett bord på Flying Barrel, så pendlar jag snabbt mellan utmattning och överenergi. När pappa och bror beställer in en sista öl, så får jag litet panik och tänker: "Kommer jag klara av att dricka EN TILL cola?". Då kommer servitören och ger mig och K varsitt glas med läsk. "Så att ni har något att sippa på medan de avslutar sin öl", säger han.
Låt oss säga som så att jag är sockerhypad just nu.

När vi går mot spårvagnarna, så säger pappa: "Jag är så himla glad just nu. Det bubblar inom mig, jag har så mycket lyckliga känslor. Det har verkligen varit en perfekt dag."
Jag sväljer. Jag slänger armarna om hans hals och kramar honom hårt, och tänker att inget skulle kunna få mig att känna mig lyckligare än det han just sa.

"Do you want me to make you some tea?"

Jehesus, en gammal vän från London bytte precis sin profilbild till denna. Det är en bild på vi tre som bond:ade på jobbet. När vi än kände för det, om man var ledsen, trött, stressad eller bara allmänt kärleksfull, så drog vi litet i varandras skjortärmar och frågade om man kunde få en kram. Ibland blev det en triokram. Vi var en salig blandning av nationaliteter.

Och jag var väldigt, väldigt blond!

Om fyra timmar till så kommer jag slå mitt naruto-lyssnade.

Soooo... I'm going on nio timmar nu. Enbart Frozen. Fyra låtar.

På svenska:


Hennes lillasyster sjunger i bakgrunden när storasystern förstörs mentalt, som personen som försöker hjälpa:

För nu, för första gången nånsin
Tillsammans blir det bra
Och för första gången nånsin
Kuvar vi stormen, du och jag!

Lugn bara, låt kärleken stråla in

Låt oss lämna dessa trakter

Vi kan trotsa vädrets makter

Och allting ska bli bra igen


Och storasystern skriker "LÅT MIG VA".

Hennes syster säger med en desperat röst:

Snälla, stanna, gå inte -- stäng inte din dörr, du behöver inte fly igen som förr

Please don't shut me out again -- please, don't slam the door, you don't have to keep your distance anymore

Frozen, Fryst, Frost. Jag är besatt i hur låten är en metafor för mental ohälsa.

I vanlig ordning så blir jag helt insnöad (höhö, pun intended) när jag väl börjat gilla något. Jag har lyssnat på fyra låtar från Frozen i fyra timmar nu. Två på engelska, två på svenska. Häromdagen lyssnade jag i två timmar på de två engelska versionerna. Idag har jag fokuserat på de svenska versionerna, för jag har tjatat ut de engelska en aning.

Jag frågade D om han sett pewdiepie på Youtube, och han sa ja, men att han tröttnade fort.
"Det har inte jag."
"Men du tröttnar ju aldrig på något", svarade han.

The power of winamp.

Seriöst. Min utvecklade smak av musik, och mina förmågor att skapa musiklistor, genereras alltså till detta slutresultat. En musiklista. EN låt.

Spamma.

Känner du dig ledsen? Titta på dessa bilder. Det är omöjligt att inte le.

Argh.

Mitt läsande av engelska böcker och texter förstör min förmåga att uttrycka mig korrekt gällande mitt modersmåls meningsuppbyggnad. Jag känner lättnad när jag glömt bort ordet på svenska, säger det på engelska istället, och personen jag umgås med för tillfället vet vad det betyder. Snart kommer jag inte kunna kommunicera över huvud taget.

Typ som att jag sa "reprimand", personen sa "Va?" (för jag pratar otydligt ibland), och jag sträckte ut mina tankespröt på vad översättningen skulle kunna vara, så att det inte blev några missförstånd. Det enda jag kom på var "åhyttning". Åthyttning? Åthutning? Se? Jag vet inte ens hur man skriver eller säger det korrekt. Det är det jag älskar med modersmål -- man kan böja ord och sätta samman dem till ord som egentligen inte finns -- och folk förstår en ändå. Jag vill inte tappa hur man uttrycker sig på svenska. Textsamtalen på aspekt handlar relativt ofta om huruvida man använt sig av ett engelskt uttryck eller meningsuppbyggnad. Argh.

elsaelsaelsa 4ever elsa

Jag har så flottigt hår just nu, att när jag drar handen genom det, så lägger det sig som Elsas.

Min fläta är dock inte lika fyllig. Den är tunn och patetisk och det hänger massa ströhårstrån runtom den.

Jag är där för mina vänner.

Hahaaaa. Jag fixade ihop ett lyxbrev till T med vaxsigill, fjäderpenna och en utriven sida från en av min favoritmangas, och sa åt honom att öppna det när han är urless på sina universitetsstudier så att han får litet pepp. Jag hade glömt bort vad det var jag skickat med, men det var tydligen denna:

Haha. Jag är en sådan peppande vän.

I'm such a fool, I can't be free -- no escape from the storm inside of me.

 

Mina två nya bilder som jag ändrade till bakgrunder idag. Är mycket nöjd. 

På soffan flätade jag mitt hår i massa småflätor, och det var mycket fult på mig.

Jag har sovit i 15 timmar när D SMS:ar mig och frågar om jag börjar bli redo för att åka. Vi ska äta lunch och sedan titta på herrkläder till honom. Vilket är något av det tråkigaste som finns, ungefär. Fördelen med det är att det går snabbt att sålla igenom. Jag uppskattar även faktumet att han har en sådan stilig klädsmak. Det gör det hela litet mer intressant.
En man som jobbar där kommer fram och är sådär stilig som alla män är som jobbar på fancy:iga herrklädsbutiker. Han har en brun kostym, brun slips i ett sorts mönster med matchande scarf i bröstfickan. Skorna är i brunt läder i sneaker-modell. Han har plutiga läppar och bakåtslickat, sandblont hår som får en liten virvel längst fram som gör att några hårtestar faller ned i pannan. Han är extremt stilig. När vi diskuterar den rocken som D provar, så tilltalar han oss båda. Jag sväljer nervöst och tänker "Herregud, du ser jättebra ut. Sluta prata och titta på mig! Det är inte jag som ska köpa en dum rock!".
Jag får en impuls två gånger under tiden vi är där -- att ge D en puss på kinden. Det är gamla vanor som sitter i sedan tiden vi var tillsammans. När vi hittade på sådana här saker, så föll sig sådant naturligt. Jag ler roat för mig själv och leker med mitt flottiga hår medan jag vandrar längs raderna av alldeles-för-dyra-kläder. Tänker att mina blanka loafers-skor nog är för små för mina fötter ändå.

Sedan köper vi ingredienser för marängsviss på vägen hem till mig och firar Sunes namnsdag. Sedan åker han hem till sig, och jag tänker att varje helg borde innehålla en liten snutt av umgänge.

Jag lyssnar på AC.

Jag kommer in på redaktionen, säger hej. Sedan kommer M in, sätter sig i en av fåtöljerna. Över ljudet av hantverkare som hamrar och surrar, så hör jag några få bitar av det hon säger. "Jobb... Köksluckor...Tårta...". Hon ler. De andra som jag antar har uppfattat det hon sagt i sin helhet, trots störande ljud, ser både glada och ledsna ut.
Efter redaktionsmötet så bjuder hon på tårta. Jag får som vanligt dåligt samvete över att jag tar en mini-bit som jag till slut inte kan äta upp. Jag vet sedan fler år tillbaka att jag inte tycker så mycket om tårta, men jag tänker att jag kan uppskatta en liten bit åtminstone.
L nämner H, vad hände med hans tårta? Vad hände med hans avsked? Trots att det var flera månader sedan han slutade vara här. Jag räcker upp handen i ett piece-sign och säger: "Jag umgås med honom just nu, sedan han slutade här."
De frågar mig om hur hans liv ser ut, och jag svarar vagt men korrekt.

På själva mötet, då vi går igenom vad alla hållit på med under veckans gång, och när det kommer till min tur, så berättar jag som det är. Vi hade textsamtal, och den texten jag i frustration insett är väldigt tråkig att skriva, ändå får M att säga på mötet: "Det är en bra text. Lika bra som det S skrev". Jag tänker: "Jämför mig inte med henne! Hennes ordval och uttryckande gav oss båda rysningar!".
För jag satt där under textsamtalet då vi pratade om min sammanhastade text som jag rabblat ihop bara för att bli av med skiten, och sa "Med tanke på att det här var väldigt, väldigt tråkigt och skriva, så är jag förvånansvärt nöjd."
Jag fick cirka tiotusenelva notiser och förslag på hur jag skulle kunna förbättra texten. Det förvånar mig inte, med tanke på att jag knappt ens själv förstod hur "dubbel bisarrhet" och "rekommenderar varmt" verkade vettigt i sammanhanget.

Mina fingrar är slaka av drömmar och framförallt tankar.

Jag har inte umgåtts med D på väldigt länge. Vi åker mot Värmland i hans bil via Dödens Väg, och frågar om jag får dra ned fönstret för att röka . Han säger ja.
Under hela resan dit, så växlar vi mellan att stirra utåt mot den mörka vägen, när han växlar mellan hel- och halvljus. När jag ska släcka cigaretten, så faller den emellan min sittplats och dörren. Jag ser att den ligger där, glöden, och jag säger panikartat: "Tänd!". Efter andra gången då jag sagt "tänd", så tänder han lyset i bilen, och mina tankar blandas samman. Jag sitter och letar efter glöden som ligger där, livrädd för att det ska föröka sig till gosedjuren som ligger vid mina fötter. Jag hittar cigaretten. De är säkra.

På vägen hem från stugan till Göteborg, så sitter jag och röker min första cigarett medans orterna svävar förbi. Jag känner efter min andra cigg att jag inte borde röka en till, för mitt huvud är för drömmande och min kropp och fingrar är för slaka för att kunna hantera båda två. Jag skakar på mitt huvud och tänker att, nej, det är något du bara fått för dig.
Jag röker en till. När jag ska släcka den så faller den slutgiltiga glöden mot baksätet. Jag vänder mig om, ser ingenting, vänder mig åt andra hållet och ser det. Glöden från cigaretten. Jag slungar mig bakåt, plockar upp den lilla magman av hetta, säger till D att: "Öppna fönstret". Jag återkommer till min position som shotgun, har fortfarande glöden i handen, bollar den genom handflatorna för att inte bli permanent bränd.
"Öppna fönstret!!" säger jag högre med en panikartad begynnelse.
Det känns som att flera sekunder går medans jag bollar glöden, elden mellan mina handflator.
Han gör ingenting. Kvasisekunderna går.
"ÖPPNA FÖNSTRET", skriker jag till slut, för mina handflator orkar inte med hettan längre.
Han gör det, till slut.

Under de få, korta sekunderna som han fått möjligheten att reagera på, så han glöden fallit ned mot golvet, och jag kväver glöden med mitt finger. Jag andas tungt, och efter den initiala paniken så frågar han om det blivit ett brännmärke.
"Jag skulle gissa på att det är det, ja", säger jag.
Han är tyst.
Efter en stund så vänder jag mig om, riktar ljuset mot baksätet för att besikta skadan som möjligtvis uppstått.
"Det är definitivt ett brännmärke på några millimeter", säger jag.
Han är tyst ett tag.
"Ja. Det var sista gången som du fick röka i bilden."
Jag är tyst.
"Det låter vettigt."
Jag är tyst igen.
"Men isådanafall så måste vi ta raster åtminstone en gång under resan."
D säger: "Efter fem timmar så kommer vi kanske ta en rast."

Han skojar.

Hon fortsätter förklara.

Min barndomsvän:
Att gå upp mot den toppen var helt sinnessjukt jobbigt! Vi gick i ultrarapid och man ville fortfarande ta pauser vart 10e steg. Minst lika jobbigt på vägen ner. Fast vi hade 30-40 cm nysnö som klibbade fast under glasiärskorna...så förhållandena var inte de bästa :)  men vädret blev jättebra under dagen och utsikten var helt magisk!! Ångrar inte att jag gjorde det för en sekund!
Efter den tripen har jag STOR respekt för dom som tar sig upp för Mt Everest!!



Dör av tufft.

HPB

Jag:
Vilken är den högsta höjden som du varit på? :) Tänkte eftersom du "äventyrat" en del. Är litet besatt av bergshöjder och klättring just nu.

Min barndomsvän:
Härligt att höra :) Det är lätt att fastna för dessa sporter!! Kom upp och isklättra vettja...jag har några kompisar som kan hålla kurser :)
Jag har varit uppe på 6020 m.ö.h. Huayna Potosi, Bolivia :)
Hur högt har du varit uppe? Hur länge har du klättrat?

Jag:
Haha! Jag har inte klättrat alls! Någonsin!





6020 m.ö.h. *__* Sextusentjugo! Åh vad tufft. Känner jag.

Things that has happened since june, according to Instagram.

Takk... säger Sigur Ros.

Jag står ute och röker utanför porten till trappuppgången där jag bor. En man stegrar ned, öppnar dörren från insidan, ser mig, och säger "Vill du in?".
"Ja! Jag ska bara röka färdigt min cigarett", säger jag och min hjärna kopplar äntligen och förstår att det är den enda grannen som jag har; den som är under min takvåning.
"Jag lämnar den öppen då", säger han och ler igenkännande mot mig.
Jag bara ler och säger "Jaaa", och kommer på efter att han tagit tre steg ifrån trappuppgångsdörren, att jag nog borde sagt "tack" istället för "jaaa".

Jag vandrar upp till min trappvåning och tänker att "Vad skönt att han inte kommer vara hemma. Då kan jag lyssna på Sigur Ros på relativt hög volym utan att få dåligt samvete."

.

Jao. Jag tar en paus och begrundar mitt liv.

But sinking friendships

Sedan pratar vi, med riktiga röster, på Skype i en timme och två minuter och jag får se henne för första gången. Hon försöker visa sitt nyfärgade hår i det dåliga ljuset, och jag fnittrar och sluddrar fram något. När jag säger att jag måste sova, så säger hon att hon aldrig känt en sådan girl-crush förut, och jag säger att "det händer väldigt, väldigt, VÄLDIGT sällan för mig, men jag har också en girl-crush".
Hon säger "I know that when you say that, you mean that 'really' much more."
Och så fnittrar vi. Sedan säger vi hejdå.

Min fina.

För massa år sedan.

"Jag har tröttnat, vi skiter i det."

De här bilderna är ifrån dagen då D tröttnade på att försöka övertala mig om vi var tillräckligt kära för att bli ihop. Han och jag drack rödvin i Slottsskogen, och vi hade precis kommit hem från Frankrike efter att ha bilat genom Europa.

En vecka senare blev vi ett par.