Mina fingrar är slaka av drömmar och framförallt tankar.

Jag har inte umgåtts med D på väldigt länge. Vi åker mot Värmland i hans bil via Dödens Väg, och frågar om jag får dra ned fönstret för att röka . Han säger ja.
Under hela resan dit, så växlar vi mellan att stirra utåt mot den mörka vägen, när han växlar mellan hel- och halvljus. När jag ska släcka cigaretten, så faller den emellan min sittplats och dörren. Jag ser att den ligger där, glöden, och jag säger panikartat: "Tänd!". Efter andra gången då jag sagt "tänd", så tänder han lyset i bilen, och mina tankar blandas samman. Jag sitter och letar efter glöden som ligger där, livrädd för att det ska föröka sig till gosedjuren som ligger vid mina fötter. Jag hittar cigaretten. De är säkra.

På vägen hem från stugan till Göteborg, så sitter jag och röker min första cigarett medans orterna svävar förbi. Jag känner efter min andra cigg att jag inte borde röka en till, för mitt huvud är för drömmande och min kropp och fingrar är för slaka för att kunna hantera båda två. Jag skakar på mitt huvud och tänker att, nej, det är något du bara fått för dig.
Jag röker en till. När jag ska släcka den så faller den slutgiltiga glöden mot baksätet. Jag vänder mig om, ser ingenting, vänder mig åt andra hållet och ser det. Glöden från cigaretten. Jag slungar mig bakåt, plockar upp den lilla magman av hetta, säger till D att: "Öppna fönstret". Jag återkommer till min position som shotgun, har fortfarande glöden i handen, bollar den genom handflatorna för att inte bli permanent bränd.
"Öppna fönstret!!" säger jag högre med en panikartad begynnelse.
Det känns som att flera sekunder går medans jag bollar glöden, elden mellan mina handflator.
Han gör ingenting. Kvasisekunderna går.
"ÖPPNA FÖNSTRET", skriker jag till slut, för mina handflator orkar inte med hettan längre.
Han gör det, till slut.

Under de få, korta sekunderna som han fått möjligheten att reagera på, så han glöden fallit ned mot golvet, och jag kväver glöden med mitt finger. Jag andas tungt, och efter den initiala paniken så frågar han om det blivit ett brännmärke.
"Jag skulle gissa på att det är det, ja", säger jag.
Han är tyst.
Efter en stund så vänder jag mig om, riktar ljuset mot baksätet för att besikta skadan som möjligtvis uppstått.
"Det är definitivt ett brännmärke på några millimeter", säger jag.
Han är tyst ett tag.
"Ja. Det var sista gången som du fick röka i bilden."
Jag är tyst.
"Det låter vettigt."
Jag är tyst igen.
"Men isådanafall så måste vi ta raster åtminstone en gång under resan."
D säger: "Efter fem timmar så kommer vi kanske ta en rast."

Han skojar.