Jag lyssnar på AC.

Jag kommer in på redaktionen, säger hej. Sedan kommer M in, sätter sig i en av fåtöljerna. Över ljudet av hantverkare som hamrar och surrar, så hör jag några få bitar av det hon säger. "Jobb... Köksluckor...Tårta...". Hon ler. De andra som jag antar har uppfattat det hon sagt i sin helhet, trots störande ljud, ser både glada och ledsna ut.
Efter redaktionsmötet så bjuder hon på tårta. Jag får som vanligt dåligt samvete över att jag tar en mini-bit som jag till slut inte kan äta upp. Jag vet sedan fler år tillbaka att jag inte tycker så mycket om tårta, men jag tänker att jag kan uppskatta en liten bit åtminstone.
L nämner H, vad hände med hans tårta? Vad hände med hans avsked? Trots att det var flera månader sedan han slutade vara här. Jag räcker upp handen i ett piece-sign och säger: "Jag umgås med honom just nu, sedan han slutade här."
De frågar mig om hur hans liv ser ut, och jag svarar vagt men korrekt.

På själva mötet, då vi går igenom vad alla hållit på med under veckans gång, och när det kommer till min tur, så berättar jag som det är. Vi hade textsamtal, och den texten jag i frustration insett är väldigt tråkig att skriva, ändå får M att säga på mötet: "Det är en bra text. Lika bra som det S skrev". Jag tänker: "Jämför mig inte med henne! Hennes ordval och uttryckande gav oss båda rysningar!".
För jag satt där under textsamtalet då vi pratade om min sammanhastade text som jag rabblat ihop bara för att bli av med skiten, och sa "Med tanke på att det här var väldigt, väldigt tråkigt och skriva, så är jag förvånansvärt nöjd."
Jag fick cirka tiotusenelva notiser och förslag på hur jag skulle kunna förbättra texten. Det förvånar mig inte, med tanke på att jag knappt ens själv förstod hur "dubbel bisarrhet" och "rekommenderar varmt" verkade vettigt i sammanhanget.