...!

... Och sedan kommer jag hem till ett brev som är skrivet av en person i släkten. Med knappt läsbar, sirlig skrivstil, skriver en fin människa att de hört från min mor att jag inte mår så bra. Att de inte riktigt vet hur de ska kunna hjälpa, men att ett litet brev kanske är något. Till slut börjar jag böla, för den här människan har precis blivit diagnostiserad med KOL, blev felaktigt diagnostiserad med lungcancer, och inte ett knyst har hon hört från mig. Ångest och skam förlamade mig till att göra ingenting, för jag visste inte var jag skulle börja be om förlåtelse.
Och så får jag det här brevet. Kärleken bara vällde upp i mig, tog alldeles för stor plats i min lilla sargade ångestbröstkorg. Hur kan man ha så fantastiska människor i sitt liv? Jag förstår inte det. Hur kan jag vara tacksam och överväldigad i ena sekunden, och helt förstörd över att jag tappade ett plastlock på golvet i nästa? Hur förklarar man det för oförstående fäder som inte vet vad ångest och depression är?

..

Det visar sig att det fortfarande är svårt att umgås med familjen, trots att man berättat exakt hur man mår, och fått höra det där viktiga -- att de alltid kommer tycka om en. När jag går hem, så börjar ångesten mala.

"Varför sa jag så? Jag låter ju så sjukt bortskämd. Varför kan jag inte bara sluta prata om alla negativa saker, behöver jag dra en kommentar om alla artiklar jag läst? Pappa såg så himla ledsen ut när jag sa att minsta lilla sak som går fel, så blir jag jätteledsen, för att allt är så jobbigt nu. Jag måste bara hålla käft. Men då kommer de kommentera det också, och jag vet inte hur jag ska stoppa mungrodorna. Allt jag säger är fel."

Jag blir så himla arg och ledsen på mig själv.
Och jag kan ju inte direkt be om förlåtelse över allt jag säger. Fast jag vill.

karma's bitch, var det ja

Eh, ja. Har lidit av extrem allergi i ansiktet de senaste två veckorna. Precis nu när det börjar lägga sig, så vaknar jag upp med röda, vattniga knarkarögon. Orkar inte vänta ut skiten längre, så väntar just nu på att doktorn ska ringa upp. Måste få pli på det här, jag kan ju inte först gå runt och se ut som om något slagit mig  i två veckor, för att sedan behöva gå runt och se ut som en junkie. Och orkar verkligen inte med allt jävla kliande. Blir litet ledsen.

karma's bitch

Just nu pysslar jag och mamma med mobilshopping. Det innebär att hon är ute på stan och ringer mig stup i kvarten, eller skickar MMS med bilder på. Sedan svarar jag om jag tycker det är fint eller inte.
Saker ni bör veta, så ni inte tror att jag är världens mest bortskämda tjugofemåring:

- Det var en julklapp jag fick av pappa, att köpa litet nya, hela, fina kläder.
- Jag har gått runt med trasiga, för små kläder i tre års tid, för att jag inte mått bra och inte brytt mig om hur jag har sett ut.
- Jag har svårt att sova, och får lätt ångest av folkvimmel. Alltså sov jag när mamma ringde och frågade om jag ville följa med ner på stan.

Elände, elände! Men det är sådant här jag menar, när jag pratar om att karma works its magic. När man faktiskt inser vad ens problem är, och hur man ska tampas med dem, så är det som om livet bara vänder sig om med utsträckta armar. Litet "här fåru för att du mått skit och kämpat, nu ska BARA bra saker hända. It's overdue!", typ.

En jacka, ett par handskar, en klänning, en väska. Det var dagens skörd av mobilshopping med mamma.
Päls, varma-och-alltid-velat-ha, brodyr, orange.

Gud, snälla...

Nu är det bara ett avsnitt kvar av Kami-sama Hajimemashita, och det sänds om ungefär 16 timmar i Japan. Är litet ledsen.

Fast jag kan ju läsa mangan sedan.

It's the end of the world

Ja, angående det här om att världen går under imorgon. I hemlighet trodde jag på det under en tid. Kanske för att jag ville att livet skulle ta slut, så jag slapp tänka på det själv.

Sedan nu inatt, så drömde jag (som vanligt) att jag i en post-apokalyptisk värld vandrade omkring för att leta förnödenheter. Jag var ute på landet, mitt emellan Lindas föräldrars stuga och Staden II, helt vilse och alldeles ensam. Medan jag satt och rotade igenom en övergiven resväska längst upp på ett berg, så kom det en lastbil körandes på den sandiga vägen nedanför. Dammet spred sig likt en slöja efter det stora fordonet, och med hjärtat i halsen började jag springa ned till vägen.
"Äntligen en människa! Jag måste be om hjälp!", tänkte jag medan jag hasade ned för det branta diket intill vägen.
Jag började vifta med händerna, och skrek, så att personen i lastbilen skulle lägga märke till mig. När hon väl upptäckte mig, så ställde hon sig på bromsen.
Men något gick snett. Mitt i lättnaden för överlevnad, så såg jag hur lastbilen tog sladd och började välta. Den massiva tyngden kom allt närmare mig, och det fanns ingenstans jag kunde fly.
"Det är så här jag dör", tänkte jag panikslaget. "Nu dör jag."
Ögonblicket saktades in, och min panik ersattes med en enorm lättnad. Allt annat blev tyst, och någonstans från grunden av min varelse ekade orden: "Vad skönt. Äntligen."

När man gör fynd på Tradera

Vann två tröjor för nio kronor, av en kvinna som bor i Göteborg. Betyder alltså att jag även slipper frakt.

"Japp NIO kronor rikare, jippie!! ;-P
Grattis till ett kap!"

svarar hon då.

"Det är något konstigt ämne i det som du inte tål."

Insåg idag att hela "Jag ser ut som stryk"-kommentaren nog var mer sann än vad jag velat tro. Det ser på allvar hur som om någon har gått lös på mitt ansikte, som varit riktigt förbannad. Jag har inte haft sådana här kraftiga allergier sedan jag var i perioden mellan barn/tonåring, och det är inte en trevlig sak att få återuppleva. Jag kommer ihåg förtvivlan, sorgen och framför allt ilskan över de skitgener man fått. Är väl inte riktigt lika upprörd i dagens läge, men nog allt blir man litet ledsen när en vanlig, mild apotekssalva svider. Speciellt eftersom jag trodde att jag växt ur det.

Aga

De roligare inläggen med foton har blivit uppskjutna ett tag. Som jag nämnt innan så har jag litet problem med allergi för tillfället, så jag ser litet deformerad ut. Dessutom blir jag extremt trött av att battle:a allergi dagarna i sträck, plus att jag håller på att försöka vända tillbaka dygnet. Med andra ord ser jag ut som stryk.

Tills stryket gått över, får ni vänta med andan i halsen. För jag vet ju att ni gör det.

Snabba-puckar-svar

... Tack! Om ni fick välja två av de här fyra sakerna, vilka skulle ni välja då? Alternativt för de som känner mig, vilka saker skulle passa mig bäst? (Klänningen har för övrigt en djupt guldgul färg, fotot är missvisande).

Yay!

Jag vann en tävling! Kanske jag nu äntligen kommer börja använda smink igen:

host, host

Jag sitter och diskuterar med personer som faktiskt kan något om ämnet, som kanske fattar vad som är fel med mig. De håller med mig, berömmer mig. Och jag kan inte hjälpa att bli förvirrad och tänka "Men ni ska ju säga att jag har fel. Jag har ju alltid fel".

Har lyckats komma in i något sorts ras av fysisk hälsa. Jag antar att det är för att jag rivit ner murarna, och nu väller allt var ut på en och samma gång. Sover knappt något, går runt med ständiga allergiattacker och får oförklarliga strålande smärtor i kroppen. Gråter typ jämt, även fast jag kanske inte är ledsen. Skrattade mycket i fredags, så mycket att jag fick ont i magen. Men jag blev förvirrad av skrattgråten, så jag började gråta på riktigt. Jag antar att det blir så när man inte gråtit på länge.

Meteorer

Som ni kanske vet, så var det ett meteorregn inatt. Jag har sett fram emot det här hela veckan, sedan det började viskas om det i tidningarna. Så nu vid 00:00 tog jag fram en handduk, en kudde, vinterkläderna och en termos med kaffe. Hann se sex stycken små stjärnfall med svansar, tre ur periferin och tre direkt på. De var svåra att märka, för de flesta blossade upp efter en halv till en sekund. Den allra bästa var nog den som klättrade över himlen i hela två sekunder, med vad som såg ut som en röksvans efter sig. Det var ett tag sedan jag blev såhär barnsligt lycklig över något.

?

Kolla, Gackt i kjol. Eller snarare skoluniform. Tydligen så sjöng han denna låt på sitt senaste gig med pipig tjejröst och dansade som de gör i videon nedan. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller inte.

paralys

Kan inte sova, sitter på helspänn med strålande värk vid nacken/axeln och bara ältar. Är livrädd att min mamma kanske dör i sömnen inatt, för att sjukvårdsupplysningen sa att hon inte behövde åka till akuten.

Klippa, klistra

Hittade världens mysigaste notis i dagens Metro. Handlade om en liten apa, klädd i jacka och blöja, som gått vilse på IKEA i Toronto. Mitt hjärta smälte.

Saker jag får höra ibland

"Du överdriver väldigt mycket när du pratar, Emelina."


Jätte!
Mega!
As!
Typ tusen miljoner!
Massa!
Bauta!


"Jag tror inte riktigt att den saken kostade tio tusen miljoner. Det låter litet mycket."

Sent påkommet

Holy crap, jag kom precis på att eftersom jag bor själv nu, så kan jag sätta upp vad jag vill på väggarna. Typ målningen som Lauran gjort, de icke-photoshop:ade bilderna på Gackt som jag fick av Becky, oljetavlan jag vann på en tävling, etc. Wow!

Saker jag tycker om

Ljudet av en trasig glödlampa, som man försiktigt slår ett finger mot.


Det låter litet som älvstoft.

Fredagsnöje

Nu ska jag prova att locka håret med en plattång! Tjo!



----
Det gick inte. Vad är det de gör, på alla de där youtube-tutorials, som inte jag gör?

Kära, kära

Mina kära läsare,

Inom kort kommer ni att få ta del av ett riktigt roligt inlägg. Jag vet att ni har fått stå ut med väggar av text i många år nu, men äntligen har jag något roligt att visa. Det visar sig att när man försöker lära sig att andas och prata igen, så får man gensvar. Karma, eller vad man nu vill kalla det.

Jag måste bara vänta på dagsljus.

the deal

Jag skrev ett långt och personligt inlägg för några dagar sedan, då jag beskrev min brytningspunkt. På grund av att jag vill försöka ändra mitt eget mönster, så ska jag inte fokusera på det jobbiga och älta det. Just nu behöver varken ni eller jag en utförlig förklaring till varför jag är helt fucked up, ingen av oss mår bättre av det. För att göra en lång historia kort, så erkände jag till slut mina egna brister, och insåg var en del av mina problem låg. Jag ringde till mamma en solig morgon, och kedjerökandes hulkade jag fram var mitt problem låg. Successivt har jag nu träffat min närmaste familj och förklarat, och bett om förståelse. Också ställt den allra viktigaste frågan, den jag aldrig vågar ställa, det jag är allra mest rädd för. Tycker ni fortfarande om mig?

Den responsen jag fick tillbaka var positiv. Det är allt som betyder något. Jag har nu frivilligt bränt alla imaginära broar, och kvar sitter jag i mitten av en liten, trygg cirkel -- min familj. Så här trygg har jag inte känt mig... någonsin?

Jag försöker blicka framåt, försöker hantera den extrema ångesten som bara växer och växer. Men det känns inte lika hopplöst längre, jag börjar äntligen tro på att jag kanske, kanske, skulle kunna få leva ett liv, där jag får må såpass bra som jag KAN må. Jag kanske aldrig kommer må riktigt bra, men jag kommer må bättre än vad jag gör just nu.

Hur mina möten med katter brukar te sig.

härifrån.

Utrivna, men inte glömda.

En vardagshobby jag har, är att samla på tidningsnotiser som jag tycker om. Det kan vara allt från en insändare, till en nyhet från TT, till någon mysig artikel som fått mig att le.
För något år sedan fick jag kanske världens finaste bok av mamma, en sådan där överdesignad, lyxig, shabby chic-notebook som man aldrig använder, för att den är för fin. Det enda jag vågat klottra ner är en lista på "The great and ruinous lovers".

Men nu har jag kombinerat de två, och sidorna fylls sakta med historier om 5-åriga pojkar som saknar sitt sönderkramade gosedjur, och om män som cyklar från Malmö upp till Kiruna för att hälsa på sin lumparpolare (för att stanna en dag och sedan cykla hem igen).

Och jag kan inte hjälpa att älska den sidan av mig. Att jag kan veckla ut en knöglig lapp, läsa något ur sin kontext, och genast förstå vad jag själv menat och reagerat på. Det är som att hitta ett av alla otaliga ark med papper, där jag skrivit ner favoritdelar- eller dialoger från böcker jag läst (komplett med sidnummer). Det är som att få öppna en tidskapsel, eller i det här fallet, en känslokapsel, man glömt bort att man hade lagrat i huvudet, och få återuppleva det igen. Sedan lägger man tillbaka arket, för att sedan hitta det igen några år senare.

Den lyckliga känslan av att få välja bakgrundsbild själv

Innan jag bytte till jultema, så hade jag denna som bakgrund:

Buuuuchistmas!

För övrigt har jag en ny bakgrundsbild. Denna:

Joo...

Jag skrev ett väldigt långt blogginlägg igår, men jag bestämde mig för att inte posta det. Det behövs inte ännu ett "Allt det här är fel med mig"-inlägg. De kommer säkert återkomma igen, men tills dess ska jag försöka få till en litet muntrare ton i bloggen.

happygolucky

Inatt, som så många andra nätter, drömde jag att jag hade ett djur som sällskap. Denna gången var det en stor, bufflig, raggig hund som hade en väldigt lycklig och trevlig personlighet.
Min pappa döpte honom till Hämnaren, för att han var svart/grå.
"Så kan du inte göra, du kan ju inte döpa honom helt själv", sa jag. "Det är ju min hund.
Så han förblev namnlös.
Sedan sa mamma "Kom nu, Rouge!", och rufsade om hans toviga päls.
"Varför har du döpt honom till en sminksort, för?", frågade jag. "Dessutom uttalas det inte rousche, utan roushe."
"Jag tyckte det passade honom," svarade hon bara.
"En av er vill att han ska ha ett mörkt namn, och den andre vill att han ska ha ett mjukt sådant. Det är faktiskt min hund. Det är jag som ska döpa honom."
"Men du kommer ju aldrig på något namn."
"Kan han inte få heta något enkelt? Som kanske... Ernst. Han får heta Ernst," bestämde jag.

Men sedan kallade jag honom för Rouge i alla fall. Han var lika glad ändå, vilket namn han än hade.