Just nu.

Pojkvännen skiner mot mig med världens största solskensleende.
"Jag har såhär ångestgrejs!", gläfser han lyckligt fram.
Man skulle kunna tro att han inte menar det, men han gör det. Och jag ler och känner igen mig. Tänker på för några dagar sedan då jag med paniksnubblande ben marscherade bort från stugan i Värmland. Myggorna som kommer närmare och surrar, surrar, jag blir galen, de surrar, kan inte stanna! Måste bort, jag klarar inte av det här, jag måste bara gå och gå och gå och aldrig komma hem igen. Gud, kan de inte sluta surra? Jag blir galen! Till slut skriker jag i ren förtvivlan och halvspringer längs grusvägen. Tänker att jag antingen måste gå till en akutmottagning och tvångsintas eller om jag istället bara ska sluta med allt. Världen snurrar, myggen surrar obarmhärtigt och jag är återigen i trasiga spillror av mig själv.

Faller ner på den smutsiga vägen och blundar så hårt jag kan. Tänker: "När jag öppnar ögonen så är surret och snurret borta. Jag kan se normalt, det är inget fel på mig och jag kommer inte att bli galen. När jag öppnar ögonen så kommer jag att klara av den här känslan."
Och när jag öppnar ögonen så ser jag något som glimmar i solen. Det är ett gruskorn som glittrar i solen, och det är det enda jag kan fokusera på en lång stund. Sedan ser jag plötsligt en till. Och en till. Och ännu en. Sedan, vips, så är mitt vanliga jag tillbaka. Mina metaforer för livet haglar över mig, jag känner doften av sommarängar och så ler jag.


Så blir det när man mixtrar med serotoninhalten i hjärnan.