Jag skriver på Facebook

Kan inte sova. Kan aldrig sova. Men nu har jag iaf ungefär hela Internets sociala-medier-appar på mobilen.

Min syster svarar:
Lilleman kan inte heller sova och pratar konstant om Ina. Ni kanske kan slå era påsar ihop?

Awwwww ♥

B-b-b?

"Lilla" Gackt bredvid långa Josh Hartnett.

(Fast Gackt är ju ändå ca 180cm? Hur lång är inte jätten Josh då?)

Ända sedan jag såg Bunraku häromdagen, så har jag gått runt med känslan av att något otroligt fantastiskt har hänt, men jag fortsätter kontinuerligt att glömma bort just vad detta episka ting är.

"Har det hänt någon vidunderligt bra nyhet som jag är superglad över?" försöker jag resonera. Är det kanske de bra betygen jag fått på japanskan? Att jag fick tre VG och två G, vilket alltså resulterade i att jag totalt fick VG på hela delkurs ett? Nej. Det där har jag redan varit glad över.

Jag blir liksom nästan arg på mig själv för att jag blivit så fantastiskt glad av att ha sett Bunraku (min hjärna förvandlar om namnet till "Bujingai?"= ett spel med Gackt i, eller "Bushido?" = the samurai way, lol -_-). Men jag får väl ta det, då. Jag har varit skitglad i flera dagar för att jag sett en film med Gackt i. Riktigt jävla happy-go-lucky i själen. Jag ger mig. Nu går jag och köper DVD:n.

Roliga backstage-bilder. Jag satte kaffet

i halsen förra gången jag såg de här tre bilderna.

Gackt och Josh gjorde tröjor till varandra där, som ni ser, Gackt fick en tröja med Josh på som det står "The Gackt of America" och Josh fick en med Gackt på som det står "The Josh of Japan".

Nu tog det slut.

Tog mig äntligen tid att läsa ut en av mina favoritserier. Har väntat i två veckor på att få det perfekta tillfället att få läsa den ifred och riktigt gotta mig i den makabra handlingen. Det är en sådan där serie som man inte kan låta bli att ständigt läsa om. Man blir helt hänförd över att en annan människa har kunnat skapa något som ligger så perfekt i ens eget smak.

Tyvärr visade det sig att det bara var första kapitlet som följde den andan som jag uppskattar så mycket. Resten var bara en våldsfest med blod och konstiga hierarkier. Jag vill liksom inte se när huvudpersonen drar bort naglar och upprepar samma ångestramsa hela tiden. Jag klarar bara inte av bortdragande av naglar eller tänder (exempel: Old Boy, Twin Peaks). Inte ens i tecknad form. Så sjukt äckligt.

Virrvirr

Jag läste väldigt mycket som barn, och detta gjorde att jag väldigt snabbt fick lätt för att stava och i allmänhet förstå ord. Såklart så förstår ju inte ett litet barn alla ord, och denna "fallenhet" för ord kan lätt bli komiskt i vuxen ålder. Detta märker man speciellt när sådana ord man läst som barn men aldrig faktiskt uttalat, ska yttras som vuxen. Daniel brukar ofta titta snett på mig och småskratta litet när sådana incidenter inträffar. Ett exempel är Falköping. Jag uttalar det som om det är en stad med falkar i. Falkköping, alltså. Jag blev oerhört ledsen när jag för ett halvår sedan insåg att det inte är ett Köping med falkar i, utan bara Fal... Vad är Falar för något, liksom? tänkte mitt inre barn. Det är mycket finare med tanken på att det finns en massa falkar i Falköping... Så jag bestämde mig för att fortsätta uttala det som är fel. Stackars falkar, liksom. Var skulle de annars ta vägen?

Eller ordet "landsting" till exempel. Bilden i mitt huvud delar upp ordet i land-sting. Eller ordet "skyla" - jag vet för mitt liv inte hur tusan man uttalar det. Daniel påminner mig hela tiden, men det går bara inte in. Eller på samma sätt som jag omöjligt kan uttala Dumbledore och Hermione med engelskt uttal. För mig heter de den försvenskade versionen av namnen, alltså Dumbledår och Hermiåne. Och varje gång jag säger Snape så brister Linda och Petro ut i skratt.

Och varför ska det vara så svårt att komma ihåg hur man stavar "noggrann"? Det ordet ser ju helt deformerat ut.

Acc-accc-accccc

Pälsen ringde precis och meddelade att allt gått bra och att han skulle ringa när han stannade nästa gång.

"Varför då?", undrar jag.

"Du har ju sagt åt mig att jag inte får prata i mobil medan jag kör", säger han och säger snabbt hej då.

Sakta börjar jag lysa upp. Sitter där och fånflinar för mig själv.

Han tar hänsyn till mina önskningar! tänker jag exalterat och mitt inre barn dansar runt i glädjedans.

Kanske just för att människor i allmänhet alltid har uppfattat mig som överemotionell och aldrig riktigt förstått mitt sätt att resonera. Summa Sumarum: Snälla, försök ta hänsyn till mina åsikter även om du inte håller med. Bara låt mig få känna som jag gör och acceptera det.

Förvånansvärt hur många människor har svårt att acceptera det.

Guldkant

Min mamma är sådär snäll att när hon vill skämma bort mig, så köper hon grönsaker och frukt till mig. Så nu är mitt kylskåp överfullt med grön mat. Lycka! Det riktigt vattnas i munnen när jag tänker på allt fantastiskt jag kan laga framöver. Ska nog satsa på antingen en gulaschsoppa eller någon sorts köttgryta med svamp. För ovanlighetens skull så har jag faktiskt köpt hem kött (!), så just nu känner jag mig ypperligt normalsvensk.

Som en notis ska jag nog snart prova på att konservera för första gången. Ni vet, ha i en glasburk i kokande vatten, med ett gummiband runt locket och så blir det vakuum osv... Den där informationen som jag fick dille på i somras, om hur man hushåller på gammalt vis, sitter fortfarande kvar. Ska bli intressant.

För övrigt så tror jag att alla år av kaffedrickande äntligen satt sina spår. Fick en hejdundrande huvudvärk idag när jag skippade morgonkaffet. Sitter nu och mysdricker och känner hur trycket sakta släpper.

Jag har en ensamkväll hemma. Pälsen är i Tyskland på en biltur. Så jag ska sitta hemma och uggla hela kvällen/natten och ha litet alone quality time. Läsa manga, dricka kaffe, röka, tända ljus och tja. Allt sådant där mysigt man brukade sysselsätta sig med som tonåring.

Om nom nom

Min mamma presenterade mig för en av de godaste efterrätterna någonsin häromdagen. Tack och lov så är den även nyttig! Med andra ord kan man goffa utan dåligt samvete.

Deserten utan namn:

Någon sorts yoghurt, tex grekisk

Granatäpple

Valnöt

Honung

Ha i några matskedar yoghurt i en skål, så mycket du känner för att äta. Skala bort frukten från det jävla granatäpplet (i princip omöjligt att göra utan sprut och en massa pillande). Smula valnötterna med händerna och strö över nötterna + granatäpplekärnorna över yoghurten. Till sist så kan du strila över önskad mängd honung över hela härligheten. Ät!

En kvinnas hybris vs välmående

Jag tycker om att tänka att jag är en ytligt sett vacker person i förklädnad. När folk tittar snett på min white trash-jacka och oborstade hår, så småler jag bakom mitt trollrufs. Människor i min närhet förundras när jag påpekar att jag inte använder smink, men när de höjer på ögonbrynen så drar jag med fingret längs min nuförtiden lena kind.

Jag hade ett samtal med en nära vän för en tid sedan. Hon lade fram en teori om att jag verkligen gått ned mig, ytligt sett. Att det kändes som om jag gjorde det med flit, eftersom jag egentligen kunde se så mycket bättre ut.

"Det känns som om du frivilligt ger upp skönheten. För om man jämför hur du nu ser ut nu mot för några år sedan bara, så är det en stor skillnad. Men man ser på dina bilder att du har gått igenom en personlig resa. Förut såg du alltid ut som om du sökte efter något. Du verkar vara mycket mer säker på dig själv nu," sade hon och sippade på sitt vin. "Men hur kommer det sig att du inte har börjat jobba på utseendet igen?"

Sanningen är att jag inte orkar. Det senaste året har jag jobbat febrilt med den nya tanken på att må bra. Utseendet har inte blivit prioriterat. Och även om jag mår mycket bättre nuförtiden och har vant mig vid den tanken, så känner jag inget behov av att piffa till mig. Det kommer väl när jag är redo, tänker jag. Dessutom trivs jag med att vara 100% mig själv just nu.

Och för de gånger då behovet av att vilja se bra ut pockar, så småler jag när folk ger mig sneda blickar. För om det var något modellandet i Japan gav mig, så var det självförtroende inför mitt utseende. Jag vet redan att jag kan vara riktigt vacker om jag bara känner för det. Men för tillfället så har jag inget behov av att alla ska få se det. Jag vet själv ändå.

Förut

Nu

~~

Rutin

Jag förbereder kaffet inför morgondagens resa hemåt till gråa Göteborg (här i Värmland är allting grönt, nämligen). Den färska doften av ett nyöppnat paket dröjer kvar. Det är en liten rit jag går igenom varje kväll. Sitter och fantiserar om när morgondagen gryr och jag får sätta på kaffekannan. Tanken på en nybrygd kopp kaffe gör att jag alltid önskar att det kunde vara en ny dag. Nu genast.

För evigt en fangirl

Nuförtiden läser jag ju manga allt annat än frekvent. På sin höjd en gång om året. Det där som var så livsnödvändigt för att man skulle orka stå ut med vardagslivet, är plötsligt inte lika viktigt längre. Man kommer ihåg alla fina minnen och timmarna man spenderade med att leva sig in i en annan värld. Ändå blir jag förvånad när jag nu i "vuxen ålder" läser och blir till en liten boll av extas. Jag vill bara rulla omkring och skrikpipa. Jag vill studsa upp och ner för att sedan kyla mina rodnande kinder med handflatorna.

Allt detta för att jag precis såg att en av mina absoluta favoriter har blivit färdigöversatt. Den är bara tre kapitel lång, och den är så hemsk att man inte vet om man ska gråta eller skrika efter mer misär.

Senare ska jag se sista avsnittet av My Little Pony: Friendship is Magic. *_*

Fanfarer!

I fredags flyttade min ömma moder från andra sidan landet till den rätta sidan landet, nämligen Göteborg. Klanen Hagerskans börjar nu växa till sig och stadga sitt säte i de Västra Havens Land. Själv blir jag ju såklart alldeles tokglad över att min mamma flyttar till samma stad som mig.

När vi språkades vid via telefon häromdagen, innan denna storslagna flytt ägt rum, så tedde sig vårat samtal som så:

Mamma: Jag kommer ju fram rätt sent, så det är viktigt att man hittar de viktigaste sakerna så fort man kommit hem.

Jag: Vad då för saker?

Mamma: Kaffet! Och så internet, såklart. Jag klarar mig inte utan internet.

Jag: Och kanske sängen...?

Prioriteringar, prioriteringar...

Och just nu berättar facebook för mig att mamma lyssnar på Lady Gaga. Fan, vilken frän mamma jag har, alltså. Kaffe, internet och Lady Gaga.