Feels like medicine

Galoscher och funkalonker då, jag ville ju inte arbeta den här veckan. Dåligt samvete is what dåligt samvete does best - övertala Emelina att gå till ett jobb hon svor på att aldrig sätta sin fot på igen. Men om han skriker på mig en gång till (min oh så fina kock-chef), så tänker jag slänga ifrån mig förklädet fortare än fortast och stampa ut med ett fräckt finger uppe som svar till en viss herr Tafsare. Jaaa.
Nåja, jag har språkat med Elin (min bästaste arbetskamrat som också är en ny, bra vän) att hon ska jobba min sista timme, för jag vägrar - VÄGRAR ALLTSÅ - vara ensam med den där idioten till äckelgubbe. Jaaa.

Så, förutom att alla mina tankar tas upp av detta ständiga jobb-dilemma, sååå... nej, det händer inte så mycket. Jag knarkar sönder min kropp med Supernatural, det är och har varit min enda räddning de senaste veckorna. Så fort jag känner mig ledsen eller upprörd - nej men titta! Gagreel med Supernatural! Candyman-videon med Supernatural! Nejmen bror, ska vi se på Supernatural säsong 1? Jag vet! Vi sätter på soundtracket till Supernatural! Hoppa och skrik litet till AC-DC (som du egentligen hatar), det gör susen! Tjolahopp, jag vet! Kolla på dina Supernatural-bilder! IGEN!

Det hela börjar liksom nästan bli ett tvång. Eller så har jag bara varit jävligt ledsen de senaste veckorna. Egentligen. Men det är ju sådant som man inte vill erkänna för sig själv. Därav kommer allt på en gång, ni vet när sprickan i dammen till slut ger vika och allt kommer på en gång. Litet så.

Men sådant där kan man ju inte gå runt och tänka på hela tiden. Så jag ska nog gå och titta litet på Supernatural.

[ Supernatural, making you feel better since 2005 ]