miip miip

Ikväll ska jag och Linda återvända till vårat kära gamla Camden. Stället som för evigt är en aning mörkmålat för mig efter hela sno-lindas-väska-händelsen. Men! Camden har ändå väldigt trevliga klubbar. Man träffar väldigt lätt nya människor där. Vilket alltid är ett plus.

Jag är fnittrig-påverkad av öl i form av Miller och Newscastle (try it! finns i din närmaste monopol-alkoholförsäljare i sverige).

Miip Miip! Nu mackor, och sedan utgång!

Så ska det låta!

Det finns ett program som jag sett på ända sedan jag var en liten, liten flicka. Varje fredag satt jag bänkad tillsammans med pappa och såg på Så ska det låta på SVT. Jag kände inte igen låtarna speciellt ofta som liten, men det är det som är så roligt med att bli äldre! Man lär sig en massa saker, onödiga saker. Som t.ex. låtar som de sjunger på - just det! - Så ska det låta. Såklart sitter jag inte bänkad varje fredag som när jag var liten, men åh, vad jag njuter så fort jag väl ser på det.

Kvalitén finns fortfarande kvar, speciellt med den nya programledaren (peter <3).
Jag förstår verkligen inte varför Brolle är mer känd än vad han är. Hans röst är ju gudomlig. Att han är töntig kan han inte riktigt hjälpa. Men liiiitet mer cred för sin röst borde han väl få ändå?

n nao?

Vad som bäst beskriver hur jag känner mig när jag frågar Linda var hon gör/tänker på. Speciellt eftersom vi är tillsammans 24/7. heh. do not heit mii, plz.

hans namn, hans namn, hans namn

Judy min vän prestenterar:
En kort inblick i Fröken Emelinas tankar

hans namn, hans namn, hans namn*
Hans skratt låter mer som fnitter, mm~
hans namn, hans namn, hans namn*
Hans röst, givin' me shivers
hans namn, hans namn, hans namn*
Nej usch, det här är fånigt
hans namn, hans namn, hans namn*
äh... <3
hans namn, hans namn, hans namn*

Var vänlig ersätt "hans namn" med Nick*

Hubba-bubba

Jag och Linda står framför spegeln på övervåningen och applicerar våran makeup. Eftersom vi bor i ett "Welcome to TV-land 24/7 flatshare!", så hör vi plötsligt en låt vi känner igen från nedervåningen. Vi stannar upp, tittar på varandra och båda tänker samma sak "Visst är det Camille de spelar?". Utan att säga ett ord rusar vi ned till nedervåningen, och hinner se den sista biten av en bilreklam. Exalterad som en liten barnunge förklarar jag för flatmate #2324 att de precis spelade en reklam med en artist i bakgrunden som vi älsk-älsk-ÄLSKAR. Och som vi trodde var en artist som nästan ingen hade hört talas om.

Ahhh, att göra sig festklädd på en tisdag... Varför inte? Vi ska till en klubb-moj som heter Glamcanyon. Fashion it iz? Jag vet verkligen inte alls vad jag ska förvänta mig. Däremot så förväntar jag mig en sovmorgon från skolan imorgon. Heh.

Primark-träsket

Jag har också hamnat i Primark-träsket. Men kom igen, så mycket billiga saker, och man kan ändå hitta fina saker? Det är svårt att inte åka fast. 54-pund-fast.

Men åh. Vita skor! Äntligen! I MIN ÄGO!
Fina kjolar och tröjor.
En stor handduk!
Armband.


Fina, fina saker. Shopping makes Emelina a happy, happy girl.
Jag hade nästan glömt bort hur otroligt bra det känns att shoppa.

Sedan så är det ju dealen med min lärare också. Men det tar vi i ett annat inlägg.

party a la Skins

Visade sig vara en otroligt bra idé att gå ut även igår. Jag har varit på en av de galnaste festerna i mitt liv. Jag och Linda möttes av konstiga syner när vi stod där på trappen till ett houseparty. "I had no idea you had to dress up", säger en av de två killarna som vi blev inbjudna av. "Dress up" i detta fallet innebär att nästan alla går runt med kläder i neonfärger, som till exempel stringtrosor, tights och peruker. Det blev ett virrvarr av alkohol, tjattrande, kyssande, dansande.

Jag fick verkligen Skins-vibbar av hela upplevelsen. Det var galet. Så underbart roligt så att jag fnittrade som en tok på vägen hem klockan 15:00 idag. Fast det var nog inte enbart pga glatt humör.

Wise Shitashi

Festandet fortsätter i kopiösa mängder. Jag är litet trött på att vara bakfull.
Men man lever ju bara en gång, så nu ska vi ut ikväll igen.

Klicka.

Back in black

Yayzerz, så är man framme i Londonlandet, då. Det har varit väldigt mycket festande. Väldigt. Mycket. Såpass mycket att jag på den första "riktiga" skoldagen var så bakfull att jag bara fick i mig några skedar med mjölk. Sedan mådde jag för illa och däckade mer eller mindre i min plåtsäng på kära gamla Camden Inn.

Det är bra, Emelina. Bra, jättebra!
Men annars så är skolan trevlig. Jag tycker om vårat nya rum i vårat nya flatshare. Med Mr Gay Torso kan man ju inte göra annat än digga läget.

Everybody, meet Mr Gay Torso.
Och tyvärr ladies, hans nipplarz är redan slickade på av yours truly.

something to remember you by

Jag lider av packningsdöden. Man blir skallig av den, för man sliter sitt hår hela tiden. Man blir trött i kroppen och själen, för vad man än gör så går man runt och skriker i vanvett över att ingenting går ihop. Hjärtat börjar blöda, för man kommer sakna så många människor som kommer finnas kvar i Sverige-landet.

Och det enda som spelas i bakgrunden till all denna galenskap är en lugn akustisk låt med en honungslen röst som sjunger om stjärnstoft. Den där låten som spelats varenda gång jag håller på att flytta. Den där handmålade, utbrända skivan som Lotten gav till mig den där sommardagen för några år sedan. Med ett enda musikspår på. "Den påminner mig om dig. Glöm inte bort mig", sa hon.
Det var en så himla fin gest tycker jag. Så jag spelar den traditionsenligt för varje nytt kapitel som startar i mitt liv.

and you can skyrocket away from me,
and never come back if you find another galaxy
far from here, with more room to fly
just leave me your stardust to remember you by
stardust to remember you by...

"Åh den! Och den! Och, sedan... öh... vänta.."

Det blir litet "Ajdå"-känsla över det hela när man kikar på sin lastfm och inser att väldigt många låtar av samma artist är älskade. Det blir en Älskade Låtar Orgie! Litet extremt, kanske.
Nej, jag älskar inte alls Andrew Bird.


*går iväg och gosar med visslande, fiolspelande män*

någon gmail-chattar med mig

Michael: jag ska halsa fran Johan, Moe, Viktor, Daniel och lilla jag

jag iallafall saknar dig jattemycket

aven fast du tillsynes rakat ogonbrynen

puss

Sent at 2:56 PM on Tuesday

Michael: puss


Det är ju typiskt, inte sant? När man börjar vänja sig vid tanken att de där människorna inte finns i ens liv längre, och att man antagligen inte kommer höra av dem igen... Ja, då kommer lovhälsningarna som står och skrockar åt en att man nog allt var litet dum. Men det värmer. Mmm, pojkarnas hälsning värmer.


Och ja. Johan vet ni väl redan säkert vem det är och hur han ser ut. Vi låtsas att det är han som tar kortet, eller något.
Och nej, jag har inte rakat ögonbrynen. Hmpf.

Nyhet!

Emelina åker till London!
Tacka vet jag mammor som fixar och trixar.

Just nu är jag ett nervvrak. Mina ångest!-herregud-jag-ska-åka-snart!-drömmar började redan inatt -- 2 dagar innan jag ens ska åka. Eviga timmar av packande av kläder, mat- och biljettfixande. En Dean som springer omkring mig och är allmänt förvirrad över varför jag är så hetsig över att hinna med nästa tåg till Japan (jaaaaaa, det är tydligen det enda stället jag kan resa till i mina drömmar). Han förstår liksom inte det viktiga i att hitta en lägenhet ASAP när vi väl kommit fram. Han bara står där snällt och undrar när vi ska festa.
lolz.

Hursomhelst. Jag är sjukt nervös. Jag blir ju alltid såhär, för bövelen. Gegeghhgeee...

when they burn your body, all that's left is sand crystals-- two tiny handfuls

and underneath your ribs
they'll find a heart-shaped locket,
an old photograph
of you in daddy's arms.

Ojoj, var är denna världen på väg?

Klicka.

spamspamspam

PUH.
Londonskolan ringde mig precis för en intervju. För en person med telefonpratarfobi, är sådant väldigt jobbigt. De frågade om tusen olika scenarion som skulle kunna ske på jobbet -- "Vad gör du då?!". Ja, vad gör man då? Man är pedagogisk och ler, ler, ler. Förutom om det blir slagsmål. Då gömmer sig Liten Emelina bakom en co-worker och piper "Kan du hjälpa mig med den här situationen?". Tydligen.

Hur som helst. Jag har laddat ned en klump med filmer som jag hade tänkt sitta och sträckkolla på ikväll. Det finns inga fler papper att fixa och trixa med-- beslutet om det blir CSN-lån eller ej står jag maktlös inför. Sååå, filmer it iz.

Margot at the Wedding -- vem älskar inte Nicole Kidman? Mål: Se alla filmer med henne.
Kate & Leopold -- Hugh Jackman i en romantisk komedi med 1800-tals tema?! Vem kan motstå?
Iris -- Kate Winslet, hon är bra hon.
The Basketball Diaries -- En film med en mycket ung och knarkande herr DiCaprio, en film som jag sett tusen gånger om som tonåring under sena TV4-nätter.
X-Men: The Last Stand -- För att Wolwerine är cool. Och min Jackman-fascination måste matas.
Miss Pettigrew Lives for a Day -- Jag vet inte. Komedi-mojj? Lättsedda filmer är bra för trötta ögon och hjärnor.
Happy Feet -- Ööh. Elijah Wood, Nicole Kidman, Hugh Jackman -- need I say more?


Sedan har två ton med audiobooks blivit nedladdade. Aldrig riktigt provat på det, så jag tänkte-- what the hell~

:(

Hej Emelina!

CSN har fått ditt e-brev. Ditt ärende är inte beslutat ännu. Handläggaren kommer att väga in förklaringarna i ditt brev, när han/hon prövar din rätt till fortsatta studiemedel. Det tar normalt lite längre tid när vi ska göra en sådan bedömning. Vi skickar ett brev med beslutet till dig när det är klart.



Jobbigt, Fröken Emelina, jobbigt. :(
En vecka kvar...

Den bästa

En del filmer är magiska. Sådana man aldrig tröttnar på, fast man sett den femtioelva gånger om. Sådana filmer som man får en aha-upplevelse över varenda gång man ser dem. Sådana filmer man blir övertygad om att "det här är den bästa filmen jag någonsin sett". Och just den här filmen är nog det. Den bästa.

Snälla, dedikera 2 minuter av ditt liv till att titta på den här trailern.

Och faktiskt, folk som säger att de inte förstår sig på den? Eller inte tycker om den? Jag dömer dig. För det här är faktiskt den bästa jävla filmen jag vet. Och om du inte tycker om den, så har vi alldeles för olika hjärnor och tycke.

EPIC

Det är väl ingen direkt hemlighet att jag har haft det väldigt tufft med jobbet och känslolivet den senaste tiden. Så mamma sa att jag skulle vara fri från klockan halv sex, tisdag kväll, för då skulle vi hitta på någonting. En överraskning!

Det visade sig att kära lilla mamma ville bjuda mig på bio. Och hon valde en film som jag längtat efter att se ända sedan jag hörde om den. Australia!

Åh, puss puss, älskling

Där kan man snacka om EPIC, ni vet det där uttrycket som används så mycket i dagens samhälle. Men jag kan verkligen inte uttrycka den här filmen med något annat ord. Den har allt - romantik, action, krig-tema, mitt-barn!-jag-är-en-mor!-tema, drama, moraliska dilemman om bl.a. etnicitet, pompigt soundtrack, och... sist men absolut inte minst - "Borta Med Vinden silluetter mot solnedgången, kolla vad vacker den här filmen är"-grejen! Hur kan man inte falla för en sådan sak? Jag, som är mäkta förtjust i gamla pompiga svartvita filmer där hjältarna står på slutet i en hänförd kysscen, älskar ju sådant här. Så den får därmed stämpeln EPIC.

Fast egentligen ser inte filmen så mycket ut som på den första bilden, den är litet missledande. Den känslan jag fick av filmen var mer det här:


Sedan kanske jag är litet partisk när det gäller en film som Nicole Kidman är med i. Hon är en av mina absoluta favoriter, så att se den här filmen var som en enda lång ögonorgasm. Hon är ju seriöst cool, den där kvinnan.

life instructions

taken from Lauran.
hon är litet genial ibland.

Hejdå, utan mig

Nu har jag letat igenom hela lägenheten i 1½ timme. CSN-papperna är borta. Bara sådär. Jag har letat igenom allting tre gånger om, minst, men nej. Inga papper.
Jag känner mig som ett litet barn. Jag orkar verkligen inte mer. Det enda jag verkligenverkligen behövde göra idag var att få iväg det där jävla pappret. Nu känns det som om jag inte ens kommer komma iväg till London. Skoj.

Varför måste det bara bli värre och värre? Varför kan det inte bli lättare, någon jävla gång?

Feels like medicine

Galoscher och funkalonker då, jag ville ju inte arbeta den här veckan. Dåligt samvete is what dåligt samvete does best - övertala Emelina att gå till ett jobb hon svor på att aldrig sätta sin fot på igen. Men om han skriker på mig en gång till (min oh så fina kock-chef), så tänker jag slänga ifrån mig förklädet fortare än fortast och stampa ut med ett fräckt finger uppe som svar till en viss herr Tafsare. Jaaa.
Nåja, jag har språkat med Elin (min bästaste arbetskamrat som också är en ny, bra vän) att hon ska jobba min sista timme, för jag vägrar - VÄGRAR ALLTSÅ - vara ensam med den där idioten till äckelgubbe. Jaaa.

Så, förutom att alla mina tankar tas upp av detta ständiga jobb-dilemma, sååå... nej, det händer inte så mycket. Jag knarkar sönder min kropp med Supernatural, det är och har varit min enda räddning de senaste veckorna. Så fort jag känner mig ledsen eller upprörd - nej men titta! Gagreel med Supernatural! Candyman-videon med Supernatural! Nejmen bror, ska vi se på Supernatural säsong 1? Jag vet! Vi sätter på soundtracket till Supernatural! Hoppa och skrik litet till AC-DC (som du egentligen hatar), det gör susen! Tjolahopp, jag vet! Kolla på dina Supernatural-bilder! IGEN!

Det hela börjar liksom nästan bli ett tvång. Eller så har jag bara varit jävligt ledsen de senaste veckorna. Egentligen. Men det är ju sådant som man inte vill erkänna för sig själv. Därav kommer allt på en gång, ni vet när sprickan i dammen till slut ger vika och allt kommer på en gång. Litet så.

Men sådant där kan man ju inte gå runt och tänka på hela tiden. Så jag ska nog gå och titta litet på Supernatural.

[ Supernatural, making you feel better since 2005 ]