SJs dom är: FAIL

Om det finns något här i världen som får mina ögon att skjuta blixtar, så är det hemsidor som är svårmanövrerade. Jag tycker att om man är ett stort företag, som t.ex. SJ i detta fall, så bör man lätt kunna hitta den information man vill ha reda på. Det ska inte behöva ta mig över 20 minuter av letande för att jag vill få reda på ett pris. Hemsidor skall vara utformade på det sättet att även den dummaste idioten skall kunna hitta det de söker efter. Jag är ingen idiot, varav jag kommer till slutsatsen att SJ är det. Lägg ned pengar på att hitta någon snubbe som kan guida den dummaste av dumma på er hemsida, så kanske jag förlåter er. Jag är inte mkt för att vara den där jobbiga kunden, men å andra sidan är jag heller inte van att behöva maila företag i fråga bara för att de inte behagar sätta upp priser på det de säljer. Eller är det bara jag som tycker det är knäppt?

Message from Vivienne Westwood

"Dear Vivienne Westwood Shopper,

As of this week, it is now possible to purchase all your favorite Vivienne Westwood products using PayPal. Check online for all our latest editions to the website!"

Aj aj, det här är inte alls bra. Speciellt med tanke på att jag precis skall sälja hela min Gackt-kollektion via Paypal till rika amerikaner. Kanske bara ska köpa... EN sak... Typ dessa:

fnurriburrigurran

Måste.... hindra.... fingret.... från att trycka på KÖP....... NEEDS..... VIVI..... WONDERFULNESS...........!!


Ja, sedan kvarstår ju faktumet att jag redan har klippt håret kort "i mitt huvud". Mentala bilden är inte en långhårig Emelina. Det är kort, ojoj, så kort!

Riktigt fnurrigt.
Va? Ja, jo, jag ska sova nu.

Dumma beslut

Usch, blä och fy. Varför bestämmer jag mig för att träna, för? Nu måste jag ju göra det också. :(

När hon mötte lördag

Så var det det där med vinet, ja. Addera ett stycke Linda. Något bord ute på en altan eller terrass, vilket som, är en necessitet. Lägg sedan till några timmar in på natten, med bara ord som sällskap. Historier, känslor, funderingar om alla de där sakerna som redan tänkts och sagts hundra gånger innan. En bandspelare av ifrågasättande kvalité på ljud, någonstans där bakom våra öron, redo att höjas till löjligt höga volymer när vi vill ställa oss upp och dansa runt i gräset som om vi vore 8 år. Lägg till sist till ett stycke soluppgång som färgar våra kinder och vinläppar orangea.


Det är receptet på en perfekt natt. Det receptet jag verkligen, verkligen är sugen på just nu. Kan inte någon göra det åt mig?

Såhär ska det vara.

Can I start this again?

Många gånger upprepade Editors- och Morrisseylåtar på singstar känner jag mig mycket bättre. Impulssamtal från Louise från Göteborg & bröder som lyssnar på allt man har att säga = success. Men mest hjälpte ett evigt skrålande av "you knew you were lost" och "someone turn me around". Ahhhh, Editors får mig att fortsätta känna misären jag tycker om, samtidigt som de säger saker som jag behöver höra. Men iaf, bröder forthefuckingwin!

Vi var där

Nej, nu har jag gått runt och gråtit hela dagen tills min själ har vridit sig ut och in, och sedan ut igen. Ringt snyftande till min bror och frågat om han vill dricka sig misärfull; desperat försökt fått tag på Linda för att försöka lätta upp ensamheten; försökt hitta mod i sånger som bara gör att jag börjar gråta igen...

Det tär på själen att gråta för en person som inte ens existerar.
Det tär på mig att inse att drömmen jag hade inatt inte kommer komma tillbaka.
Det tär på mig att vakna upp och inse att, jo, jag är väldigt ensam. Sådär ensam som man upptäcker att man är ibland, även om det finns en mamma som kommer och kramar om en stup i ett.
Det tär på mig att vara så vilsen, inte veta hur mitt liv ska bli. Det är så mycket emotionella problem som uppstår av att inte ha något fast, riktigt.
Det tär på mig att gå runt med ett eko i magen som knyter sig pga matbrist. För som vanligt håller aptiten sig borta så fort jag blir ledsen. Jag har suttit i köket i två timmar och försökt, bit för bit, trycka ned den halva mackan och soppan mamma lagat.

Och jag är så trött, så trött.

you knew you were lost

Slow down little one
You can't keep running away
You mustn't go outside yet
It's not your time to play

Standing at the edge of your town
With the skylight in your eyes
Reaching out to gods
The sun says it’s goodbyes

I push my hand up to the sky
Shade my eyes from the sun
As the dust settles around me
Suddenly night time has begun

Come on now
You knew you were lost
But you carried on anyway
Oh come on now
You knew you had no time
But you let the day drift away

Stor fantasi och tungt hjärta

Jag är otroligt nedstämd idag; mina ögon är puffiga, och mina tankar snurrar runt i huvudet. Mest tänker jag på Yano såklart, eftersom jag lyckades drömma om honom inatt. Känner mig sådär bitterljuvt olycklig som jag alltid gör när jag tagit ett kliv in i en annan verklighet som inte är min. Jag tänker på alla fina år vi haft tillsammans (vilket i verkligheten varade i 3-4 dagar), och jag tänker att jag vill hjälpa och vara där för honom (jamen dåså, bläck på papper, hur mår du nu då?). Men hjärnan gör detta scenario möjligt och fullt verkligt.
Stor fantasi och ett romantiskt hjärta kan göra vissa saker otroligt mer jobbigt än man kan ana. Just nu vill jag bara gå och lägga mig och gråta mig själv till sömns.

Hur är det med dig, Yano? Är du lycklig?

2½ timme senare är mina ögon röda och uppsvällda. Näsan är tilltäppt, och det är svårt att andas. Såklart har jag spenderat min tid med att gråta. Åh gud åh gud åh gud.... Det här är nog den hemskaste historien jag någonsin läst. Ni vet, då man bara sitter och hulkar och inte kan se för att man gråter så mycket. Då man måste knyckla ihop sig till ett litet knytte för att bröstet imploderar och suger ur en all glädje.

Nej, nu gråter jag igen. Jag ska nog gå och lägga mig och drömma bitterljuva drömmar om kärlek som aldrig fick levas ut...... och ett evigt hopp om att man kanske hittar tillbaka igen.

Jag orkar inte leta mer

Jag har varit intresserad av manga och anime i ca 5 år. Under den tiden har jag någotsånär lyckats hitta vissa ritstilar och handlingar som jag speciellt tar till mig. Problemet är att när man väl insett vad man tycker om, så blir det allt svårare att hitta serier som man tycker om. Man blir otroligt kritisk till nya serier, och ofta har man inte tålamod att sätta sig in i en ny serie, eftersom det ofta kan ta flera avsnitt/kapitel innan man kommit in i serien i fråga.

Oftast när jag återgår till att försöka hitta nya serier, så brukar det ta ungefär en månad innan jag hittar något. Och så plötsligt hittar man just -det- man letat efter. Men istället för en vanlig söt romantisk high school-handling, då problemen mellan huvudkaraktärerna oftast löser sig efter två avsnitt... så lyckats jag snubbla över en handling då mitt hjärta slits itu. Bokura ga ita.


Otroligt sockersöt ritstil, och mina fördomar börjar arbeta direkt. "Ja ja, det får väl bli slisk och rosa blommor den här gången. Jag orkar inte leta mer". Hör min häpnad när de efter bara några avsnitt gör slut och det blir bara angst, angst, angst. När jag plötsligt inser att den här serien inte kommer att sluta med att de lever lyckliga i alla sina dagar. Utan att den kvinnliga hjältinnan antagligen kommer byta kille. Såklart hejjar jag på den manliga hjälten (på bilden ovanför). Så nu sitter jag här med otaliga timmar av ett ihopknutet hjärta, frustrerade skrik för mig själv, och en hjärna som jobbar övertid med att försöka komma på hur de ska reda ut sina problem och bli tillsammans igen.

För som vanligt när jag ser på anime, så får jag för mig att den där pojken, Yano som han heter, egentligen är min. Det är väl självklart? Det är ju jag som sitter i timtal och trånar efter att han ska le igen, krama om mig, kyssa mig....

Jag tror jag behöver ha någon i mitt liv. Haha. Tre års singelliv sätter väl litet prägel på en, skulle jag tro.

Ge mig?

Förvandlade förmaningar

Samtal om vad jag egentligen håller på med. Pappas sambo ser oförstående på mig och hävdar att hon aldrig skulle låta sin son hålla på som jag gör. Tyvärr, fröken sambo, så förvandlar jag sådana förmaningar till ett ännu starkare fastställande att jag minsann ska leva mitt liv precis som jag vill. Spankulerandes utomhus med Editors i öronen och en cigarett i munnen, så är det dessa tankar som snurrar i mitt huvud. Jag kanske får "börja om" varje gång jag hittar på något nytt. Återigen söka jobb som jag egentligen inte vill ha. Leva fattigt, återigen. Men det är värt det. Jag känner mig lycklig ändå. Trots familjemedlemmar som tycker man är flummig. Då får jag väl vara det, då.

Olika femmor

Ja, nu är det ju så att jag varit en liten fangirl ända sedan jag var en liten tös. Att falla tillbaka i samma mönster är något som inte går att undvika. Men man får väl tacka gudarna, om de du finns, att det kanske blir lindrigare med åren.

Det finns nämligen en man som fortfarande ligger mig väldigt nära hjärtat. När han sedan sätter på sig en skoluniform och glasögon.... Oj oj oj.



Jag blir glad när han flinar sådär obekymrat. Att han sedan precis har släppt en singel som heter "Jesus", är en annan femma som jag totalt kommer ignorera, tror jag.

Snart!

Sant, för dig skulle jag flytta till Ecuador

Så, på tal om New York band med underbara mörka röster och briljanta texter -- får jag presentera The Magnetic Fields. Deras mest kända verk måste vara 69 Love Songs, som helt enkelt är 3 skivor, 69 sånger totalt, i en förpackning, som alla handlar om - ja just det, kärlek. Det kan vara allt från "Love is like a bottle of Gin" till låtar som handlar om en man som är trött på sin fru och vill mörda henne ("Yeah! Oh Yeah!").
Men det finns också en annan låt, från en annan skiva ("i"), som jag är otroligt förtjust i. Den heter "I Don't Really Love You Anymore". Jag uppmanar alla att ladda ned denna låt som jag så snällt laddat upp, och ge den en chans. Eller två. Allt jag jag säga är att jag myser över gentlemen som kommer ihåg fina saker.


True, I'd give my right arm
To keep you safe from harm
And, true, for you I'd move to Ecuador
And I'd keep a little farm
Chop wood to keep you warm
But I don't really love you anymore

I don't have to love you now if I don't wish to
I won't see you anyhow if that's an issue

Because I am a gentleman
Think of me as just your fan
Who remembers every dress you ever wore—
Just the bad comedian
Your new boyfriend's better than—
'Cause I don't really love you anymore

There'll be some day when your eyes do not enthrall me
I'll be numb, I realize you'll never call me

'Cause I've read your horoscope
And now I've given up all hope
So I don't really love you anymore

En smått vulgär tant

Kate Winslet ska spela Vivienne Westwood, i filmen om Viviennes liv. Åh, jag väldigt nöjd med det valet, jag tror Kate kommer passa väldigt bra som den tuffa och smått vulgära Ms Westwood.

Länk till artikeln.

Vet knappast ngnting

Allt känns litet sådär halvt knäppt just nu. Ena stunden är man i London, andra hemma i sitt gamla rum i Nyköping. Jag har inte riktigt hunnit ställa om mig tror jag. Återvänder snart? You bet.

Men hursomhelst, så kan jag stolt säga att jag har besökt den allra första Vivienne Westwood butiken i London. Salig, iz me. Finfina saker blev köpta, det kan ni tro. Bilder kommer senare.

I min craze efter Vivienne Wonderfulness, så har jag lagt in ännu en beställning, nämligen detta:




Ja, det är ett cigarettetui. Rökning må vara dåligt, men jag vill iaf ha det flott när jag puffar cancer.

Att välja vad man vill komma ihåg

Det har varit väldigt många irriterande moment, och få underbara moment. Men det är väl de där bra tillfällena man kommer ihåg i efterhand.

Som då man för första gången träder in i en Vivienne Westwood butik.
Eller då säljaren i ovan nämnda butik säger att vi gärna får inlämna CV så hon kan ge den till chefen direkt, "om ni vill, liksom".
Eller då man bara kan gapa över alla klädmöjligheter London ger en.
Eller då man blir modellraggad och känner sig sådär mysigt Tokyo-hemma.
Eller då man tar en Starbucks-kaffe, trots godiskaffet som egentligen inte är "riktigt" kaffe, ger en en tillfredsställelse av att bara sitta där i flera timmar och babbla om ingenting med vännen bredvid.

Eller bara gammalt fylleprat gamla bästa vänner emellan, då man klargör hur mycket man inte vill att den andre inte ska bli tillsammans med någon, för det är ju vivivi, i London, och inget får förstöra det.

Eller andra bästisar som målar bästiga saker på bästiga utbildningar så man blir alldeles glad och varm i hjärtat.
Välj vilken ni vill.

Bild målad av underbaraste fina Petronella Aronsson