Bara ett kapitel till.

*Ligger och läser Harry Potter 01:00 en fredag*
D: Kommer du och lägger dig snart?
Jag: Jaa, om en liten stund.
D: Det kommer du inte alls det.
*fortsätter läsa Harry Potter*
*tittar på klockan*
04:30.
:(

Man vet att ens vänner känner en...

... När de skriver via SMS att de ringer när de är framme utanför min andra väns lägenhet där vi sitter och plinkar på en gitarr och målar Doctor Who. Sedan ringer de min gitarr-plinkande vän, för att de vet att jag har telefonfobi.

#1; formaldehyde?

Bara för det så ska ni få se vilka bilder som jag har upplagda på helgon.

I call it... The Marrow.

Fick ett tips från ett Instagram-konto om en skräckis som heter Digging Up the Marrow. Eftersom jag inte lyckats ta mig ur min oförmåga att titta på något annat än horror just nu, så tänkte jag att "Den kan jag väl se".
URGH. Den var så obehaglig att jag var tvungen att ta en paus och spela Candy Crush i sängen. När jag satt ute och rökte på balkongen så ryckte jag till flera gånger i väntan på att något monster skulle krypa upp bakom mig. Det är något speciellt med skräckisar som är filmade som en dokumentär/med hemkamera.

Så antingen var den väldigt bra, eller så börjar jag bli mesig över skräckisar igen. Jag började ju inte riktigt titta på det förrän jag var 16, eftersom min mamma sagt till mig när jag var liten att jag inte fick titta på det. "Får jag titta nu?", frågade jag henne.
"Men herregud. Det är klart du får", svarade hon.

Jag är ett mycket lydigt och väluppfostrat barn.
Ibland.


För övrigt är Ray Wise med i filmen. Ni vet, världens bästa Leland Palmer i Twin Peaks. Älskar honom.

En av mina favoritbilder, någonsin.
Den är fortfarande med på mina bilder i mitt fotoalbum på helgon (som jag fortfarande har ett konto hos, gigglesnort).

Cold Days From the Birdhouse.

Min nya hobby är att sova under kotatsun. Folk har hittills, de som varit hemma hos mig och prövat den, tittat konstigt på mig och sagt: "Varför det? Är det inte väldigt obekvämt?".
Nu ska jag berätta för er att det är hur mysigt som helst. Nej, jag sover inte direkt på mattan. Jag ligger på två stoldynor, som är fördelade mellan de två ställen som man möjligtvis skulle kunna få ont i av att ligga på något hårt. Revbenen och höften. Man behöver inte använda något täcke, förutom den delen av bordet som sträcker sig ut vid kanterna av bordskanten. Värmefläkten är på, på den lägsta fläktnivån, som genererar en väldigt behaglig värme som närmast kan liknas vid den täckvärme man annars får i en normal säng. Fast mycket skönare.
I slutändan vänder man sig allting till att sova på ryggen, på grund av att så blir det alltid om man ligger på något som är hårdare än vad man är van att sova på. Till exempel fotunen jag sov på i Japan. Det är det skönaste sättet att sova på, hands down. Ryggen rätar ut sig och axlarna slappnar av eftersom de inte belastas av den sidotyngd man får när man annars sover på sidan.
I bakgrunden lyssnar jag på någon skiva, en som funkar bra att lyssna på i bakgrunden. Hittills har det mest varit Massive Attack, men har den senaste tiden börjat med The Twilight Sad.

Däremot så misslyckades detta senaste gången jag försökte sova. KUNDE bara inte somna, så förflyttade mig till sängen. Volymen på musiken var för hög, så jag vaknade hela tiden. En mindre trevlig upplevelse. Men jag tänker att ett misslyckat försök av så många andra lyckade, så är det nog okej.

Nästa gång kanske jag rabblar om hur lycklig det gör mig att spendera mycket av min tid på golvet. Se fram emot ett lika intressant inlägg som detta.

Demo...

Idag när jag var och fikade med min nya bokklubbsgrupp, så hajade jag till när jag stod i kön för att köpa kaffe. Jag kände igen melodin på två tjejer som satt bakom mig. Jag lyssnade litet till - och javisst! De pratade japanska.
Jag blev alldeles varm inuti och kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var som en flashback från när jag satt på yamanote-linjen i Tokyo och folk pratade om mig, och man bara ville säga "Hörru, jag förstår vad du säger".

A-tuut-tuut! Hiihihihihi!

Nelefanten, mitt och D's gemensamma gosedjur, har inte blivit tvättad sedan vi vann honom i en vending machine på Liseberg. Nu har han äntligen haft sitt välbehövliga bad. Kan vara det sötaste jag sett.

!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är 10:e Doktorn i Doctor Who, för er som inte har koll på den allra viktigaste informationen du någonsin kommer behöva veta i hela världen.

Internet is random, it is.

Ni vet den där delen som det står "Other" på på FB, som man aldrig märker att man fått något? Hade tydligen fått ett meddelande av en äldre herre som skrivit "Gillar du geléhallon?".

Brast ut i skratt.

Crawl (som för övrigt är ett väldigt fint ord).

Ångest som klättrar upp i halsen. Trevligt.

Upprepning.

För övrigt kom hantverkarna klockan 08:00 igår igen. Jag glömde återigen bort att de skulle komma morgonen efter det första besöket. Så när jag med knullrufs öppnade dörren (denna dagen fult knullrufs, tyvärr), så knäppte jag fingrarna och sa: "Ja, just det".
Han skrattade och sa "Ja, just det!".

Det är bara saker man seeeeer (som Kent sjunger).

Ännu en gång så kan man få en hug-pillow till first press-utgåvan av Gackts nya singel som släpps i Juli (Vad heter den? Hur mycket kommer den kosta?). Jag tänker instinktivt att jag vill ha den, men så kommer jag på att jag skulle dö av hjärtinfarkt om jag skulle vakna upp med Gackts ansikte så nära mig om morgnarna.

Dream on

Inatt var packningen kaos igen. 

Jag köpte dyr juice igår och det kändes jättelyxigt.

Nu är det andra gången som hantverkare plingat på hos mig då jag legat och sovit. Jag glömmer alltid bort de dagarna då de ska komma. Till mitt försvar så kom de klockan 08:00, så behöver iaf inte skämmas över att jag "fortfarande" låg och sov. Det var samma män, och samma man som alltid fixar med saker precis bredvid min säng. Han är stilig, och när jag sitter där på sängen med benen i kors i sovrufs och nyvaket, ful-pyjamas-tillstånd, så undrar jag litet smått om han tycker att jag också är stilig. Sedan tittar jag mig i spegeln efter att de gått, och ler för mig själv när jag inser att iaf JAG tycker det är sött med knullrufs-utan-egentligen-utfört-knull.

Sedan somnade jag om och drömde att jag för en gångs skull hade med mig en lagom stor väska med lagom mängd kläder och förnödenheter på en semester till landet som är granne med läskiga landet där typ allting är förbjudet. Så när jag skulle fly (måste alltid fly i mina drömmar), så behövde jag inte i panik rafsa ihop alla mina saker, för de var lätta att hitta. Behövde inte få ångest över att jag inte hittade mina gosedjur, för de var redan där.

Sedan var jag iofs tvungen att, mot slutet av drömmen, göra ett val över vilken mördare av de två som skulle få leva. De hade två olika sätt att döda, så jag sa "Hellre en som drunknar folk än en som stryper". Och så sprang jag. Och vaknade.

My love.

"Typewriter-toting, bangs-sporting gooey loveliness"

Så skriver min nya girl-crush om mig på hennes profil.

Dream On

OMG. Depeche slog precis bort Camille från min last.fm-toppsida!

Gamez.

Nackdelen när man spelar mycket (och tycker om) pusselspel, är att i vilken situation man än är i, så fastnar hjärnan på hur man ska matcha för att få fyra i rad. Jag kan ligga under kotatsun, jag kan stå ute och röka, jag kan ha ett samtal med någon som för några sekunder stannar - och jag tänker på det. Det är inte som att det är roligt. Det bara kommer automatiskt.

För övrigt så har jag precis spelat färdigt Dangan Ronpa (elller Gangnam Rompa som jag skämtsamt tycker om att säga). D har sagt att om jag inte klarar alla trophies, så kommer han inte betala för tvåan, så jag kan spela. Det är det som är frågan. Pina sig igenom timmar av ARGH för att få spela gratis sedan.

Det är detta som jag "byggde" som var en sådan stor hemlighet - en kotatsu.

"If you’re talking about winter in Japan, one of the main images is of the kotatsu. A kotatsu is a home heater that consists of a table placed on the floor with a blanket draped between the legs and the surface to hide the heater beneath it. Since it often appears in anime and movies, there are many people around the world who know about it.
In Japanese households, it’s standard for families to sit under the kotatsu in the winter to eat mandarins and watch TV together. It’s a scene that can be said to be unique to Japan."

Den kostade mig totalt ca 500 kronor. Täcket köpte jag second hand för 200. Värmefläkten för 300. Bordet fick jag gratis från Blocket.
Jag sitter under den varje dag. Jag sitter alltså på golvet och äter, tittar på TV och löser korsord. Det enda som är dåligt med denna fantastiska möbel såhär i vintertider är att den äldre generationen har en tendens att klaga över att tvingas sitta på golvet. Eftersom jag gjort mig av med mitt matbord.

I tisdags så sov jag under den hela natten. Det var fantastiskt mysigt.
Självklart införskaffar jag även mandariner som läggs upp på ett kristallfat, ifall någon skulle få ett ryck och vilja göra något extremt japanskt. TV:n används dock inte till annat förutom På Spåret (och nu de kommande lördagarna, då Melodifestivalen börjar).


Obs, det är inte kotatsun på bilden som skrivit brevet.

Är för övrigt så trött på att aldrig komma ihåg vad jag redan skrivit om eller ej.

Har jag sagt att jag älskar narkos? Det är något väldigt betryggande i att försvinna sådär snabbt.
"Nu har jag satt på narkosen. Känner du någon skillnad?"
"Nja, jag känner att det är kallt i ådrorna."
"Jag kommer räkna ned från tio nu, och då kommer du ha somnat. Tio, nio, åtta..."
Och då släcks lyset.

Sedan vaknar man och de frågar om man vill ha en isglass.
Tillbaka i rummet, så hävdar jag att vi kan lämna sjukhuset direkt. Sedan existerar inte balansen och jag spenderar de kommande timmarna med att fnissa.

Fast det enda jag kommer ihåg från min första narkos, var den totala säkerheten jag kände. De räknade ned då också, och det sista jag såg var min mamma som lutade sig över mig med min hand i hennes, samt hennes snälla men litet oroliga ögon. Det kändes som om jag omgiven av snällhet och en kraft som slocknade ned mig utan att jag själv behövde göra ett val.

Precis efter att jag vaknat upp.

Aitakatta!

Spricker av lycka över att man äntligen börjar få mer insikt i Tomoes bakgrund. Det är det jag älskar med den här serien - den börjar väldigt lättsamt, men blir sakta, sakta allt mörkare och mörkare. Var Tomoe kommer ifrån, hur han kunde gå från att slakta folk med sin bästa vän, till att ta hand om ett japanskt skrin och ha abandonment issues. Och såklart så älskar jag ju tanken över att en sådan varelse med så mycket makt och förakt väljer att tjäna under någon annan.

Från detta:

Till detta:

Dreggel.
Annars hade jag ännu en Gackt-"doki-doki"-stund idag. Känns nästan som när man börjar få panik. Dunk, dunk, dunk, säger det.

I'm gonna die on the battlefield.

Lyckades snubbla över en anime-rekommendation, och tänkte att jag kunde ge den en chans.
MIND. BLOWN. AWAY.
Den är i klass med toppserier som Attack on Titan och alla andra serier som fått hjärtat att slå snabbare.

Jag sitter ofta med öppen mun och stora ögon, samtidigt som jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonen och ett hjärta som klappar på grund av att det är så spännande.

Genrerna är Sci-fi, Meccha och Dystopi. Väldigt lik Attack on Titan i det avseendet att människorasen är i underläge. Även de moraliska frågorna som uppstår om hur mycket man kan offra för det stora hela. Hur huvudpersonerna klarar av den mentala stressen av en verklighet, där ens vänner inte alltid överlever.

Den är listad som 17+, och jag kommer i fortsättningen slaviskt kolla rating:en på alla serier jag funderar att titta på. Jag förstår att denna serie har klassats som det.