Grattis på födelsedagen, farmor!

Farmor fyllde 90 år idag. För första gången på säkert ett decennium, så var hela släkten samlad. Jag var såklart nervös - skulle jag lyckas förmedla hur mycket jag tycker om dem, min blyghet till trots?

Efter min pappas tal, så började jag spåna. Skulle jag också säga något? Vad skulle jag säga? Till slut så tog jag tag i kaffeskeden och sa till mig själv "Nej, gör det nu bara". 

Klinkandet bröt igenom tystnaden, och jag ställde mig upp. 

"Jag är väldigt nervös, så ni får vara snälla", sa jag i ett försök till glättighet. "Farmor. Jag ville bara säga att jag verkligen älskar dig. Jag kommer ihåg när vi brukade plocka blommor när jag var liten. En gång plockade vi förgätmigej, och du berättade vad namnet betydde. Efter det så har förgätmigej varit min favoritblomma."

Jag kommer inte ihåg hur jag avslutade, för runt den sista meningen så började jag darra på rösten och höll på att börja stortjuta. Men de applåderade, och jag hoppades att min lilla farmor hörde allt jag sagt. Sedan gick jag ut och började gråta på riktigt. Satt ihopkrupen på asfalten och tänkte på det som blomman kommer att betyda när hon inte finns längre. Att jag inte borde gråta på hennes födelsedag. Att hon kommer alltid att leva, och den dagen pappa ringer och säger motsatsen, så kommer jag att säga "Nej", och gå ut och gå tills jag får rätt. 

Då kommer pappa ut och kramar mig och säger att det var jättefint. Att han blev stolt och att alla nog uppskattade det korta men känsloladdade talet. Då grät jag litet till.

Sedan behövde jag inte vara blyg längre. Jag pratade och lyssnade, och folk skrattade till och med över vissa saker jag sa. Blir alltid lika förvånad när folk verkar tycka att jag är rolig eller trevlig. 

Sedan blev jag alldeles akutledsen och kände mig knarkad. Så jag bad adjö till den resterande släkten, och lyckades lämna dem med ett unisont skratt. 

Innan jag gick så sa min knasiga farbror, ni vet han som är svarta fåret i släkten, att han tyckte om mig, att vi sågs så sällan. Jag lade handen på hans axel och sa "Jag tycker om dig också. Det har jag alltid gjort." Jag sa detta på största allvar, och han tittade helt stumt på mig. 

"Gör du?"

"Ja."

"Hon säger det ofta", sa pappa. 

"Ja, det gör jag. För jag tycker verkligen det."

Efteråt berättade pappa att farbror är en sådan som tycker om alla i släkten, men tror att alla tycker illa om honom. 

"Såg du att han fick tårar i ögonen?", sa pappa.

Jag var bara så glad att jag äntligen kunde förmedla mina känslor till honom. Att jag tycker om honom fast han säger att jag har tjocka vader.