Ibland får jag dåligt samvete, eftersom jag uppfostrades med att man bara får ta EN ostbit, eller en halv skinkbit om den vi hade köpt var extra stor. Inte för mycket honung på rostmackan heller på lördagar. För så har det alltid varit. Så växte mamma upp, och hennes mamma innan det.
Så när jag öser på skinka så att den väller utanför kanten, så tänker jag alltid: "Såhär får man egentligen inte göra."
Men att ta en godisbit innan maten har jag inget problem med. "Jag är ju vuxen nu, jag får göra som jag vill."
Är litet fascinerad över vilken uppfostran man väljer att ta med sig in i vuxenlivet.
1 kommentar:
Bluuh. Så där var det hos oss också. Vi hade det inte jättedåligt ställt när jag växte upp men vi levde fem personer på en lön så det var ett ständigt pusslande med pengar och mat, minns jag. Att ta för mycket pålägg och liknande var helt otänkbart. Och det var alltid petnoga med hur mycket man fick ta av maten till middagen. Jag var rätt kräsen och inte så matglad när jag var liten så det var ingenting som störde mig direkt men när jag kollar på bilder från den tiden var vi alla helt superspinkiga i familjen. Mat var liksom inte så viktigt för mig då. Sen hamnade jag i tonåren och lärde känna en tjej som känsloåt och som lärde mig att man kunde äta fast man inte var hungrig, utan för att det var gott. Typ köpa choklad i centrum efter skolan mitt i veckan (it blew my mind!!!!!! att man kunde göra så) och efter det spårade det och jag började äta som värsta hästen. Jag kämpar fortfarande med att hitta det där mellanläget. Typ "nu ska jag äta för att jag är hungrig" och "det här ser gott ut men jag behöver det inte just nu och det är inte bra för mig". Annars skulle jag kunna äta hela tiden. Skitjobbigt.
Skicka en kommentar