Jag var på ännu en undersökning på Psykologen i förrgår. Jag var där med två andra personer och försökte koncentrera mig på att fylla i en enkät om hur man uppfattar brott. En kille som satt en bit bort prasslade med sitt godis, skrattade åt en del frågor och sa med kanske världens högsta röst: "Har någon ett sudd?". Min svenskhet blev ytterst irriterad på denna man som satt och smaskade medan jag försökte avgöra om Johan i exemplet, som utsatts för brott, verkar överemotionell eller inte.
När jag var färdig så gick jag och lämnade in enkäten, och en flicka tittade hoppfullt på mig och undrade om jag ville fylla i hennes papper också. Så jag gick en runda till, och satte mig ner i ett annat rum som verkade vara gjort för barn. I hörnet av rummet stod en sandlåda och litet leksaker. Efter någon minut kom Herr Irriterande in i rummet, och det första han gör är att stega rakt fram till sandlådan. Han sticker ned handen i sanden och grymtar nöjt till. Då gled all min svenska irritation av mig, och jag gillade med ens den där mannen som njöt av livets små nöjen. Jag själv tycker ju om att ligga på varm asfalt medan folk går förbi och tittar konstigt på en. Jag tycker att man kan sitta ned på marken, utomhus, utan att det är speciellt konstigt. Kläder går att tvätta, ju. Och man ska dansa i regn så ofta man vill, och neka folk som räcker en ett paraply med ett skratt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar