Jag älskade hans manipulativa sida och hans berömda "silvertunga". Att han sedan kunde dra på sig pälsar som möjliggjorde att han kunde förvandla sig till djur av olika slag, var ju också smått fantastiskt. På något sätt så hamnade han alltid i trubbel, trots sin magi och sina färdigheter. Jag antar att jag tyckte om hans komplexitet; att han var till hälften gud, hälften jätte; hälften god, hälften ond.
Sedan såg jag Thor på bio. Med mungipor som besviket vändes nedåt, förklarade jag för min bror att Marvels syn på asagudarna inte alls var som jag hade tänkt mig. Asgård var för modernt, regnbågsbron för digitaliserad, comic relief:en för töntig och så var det ju grejen med Loke... Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som jag inte tyckte om. Kanske var han inte tillräckligt ond. Kanske var jag bara inte beredd på en amerikaniserad syn på något som jag växt upp med och älskat gränslöst.
En dag bestämde jag mig för att gå och se Avengers själv efter en inställd lektion. Jag hade sett Iron Man 2 några dagar innan, och hade litet fangirl feels för Tony Stark. Tänkte att jag åtminstone kunde muntras upp av litet one-liners och random action-våld.
Tillbaka på spelplanen var Loki, mer angstig och ondare än någonsin. Alltid den missförstådda guden, kluven och härligt kvick. Jag föll pladask. Äntligen gick det in i mitt huvud att en ny tolkning på en barndomskärlek ska tas för vad det är -- just en nytolkning. Jag älskade hans onda väsningar, sårade relation med Tor och hans nyvärvade krafter. Återigen var han den ultimata semi-onda karaktär jag alltid älskat.
Han ser väl inte så ond ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar