En jäkla skitdag, helt enkelt. När man ställer sig upp och småskrattar över faktumet att det känns som om man flyger för att kroppen är alldeles fel och trasig. Jämt är den trasig. Och sedan brister man i gråt för att den är just alldeles fel och trasig. Och sedan bara fortsätter man, som man gör ibland, och häver ur sig alla hemska tankar som surrar.
Men nog får vara nog, sådär som gråt alltid slutar. Plötsligt stillnar allt till, och saltet på glasögonen och snörvlet i näsan måste bort. Därefter blir man tom.
Sedan laddar man om. Och som jag då, som tar fram "Att-göra-lista OF DOOM" och äntligen börjar bocka av saker som måste göras.
Dumt bara att det måste gå en hel dag i misär innan jag inser att jag borde göra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar