Han sjöng och hade mörkt, nästan svart, hår. Jag drog i Petros arm och pekade. Hela mitt ansikte var bara ett enda stora utropstecken.
Jag gick fram.
"Hej, det är du som är Gackt, va?"
Han svarar att så är fallet.
"Är inte du också med i pjäsen? Hur gick repetitionen för dig?"
Bra, men nu är han trött efter all energi han lagt ned på den idag. Hans kimono är öppen vid bröstet, och jag försöker låta bli att låta blicken vandra.
"Jag tycker det är så himla roligt att få jobba med så professionella kollegor. Det är synd bara att jag blir så full. Jag har litet svårt att spela full, fast sedan så tycker jag att slutproduktionen blir mest trovärdig om jag verkligen dricker på riktigt mellan mina scener."
Gackt tittar på mig. Han håller inte med. Han kan spela full utan att dricka.
"Fast det var ju kanske litet onödigt att dricka redan nu under ett genrep..."
Gackt tappar intresset.
"Har du lust att sjunga en låt för mig?"
Gackt ler med förnyat intresse. Han frågar mig vilken, och jag svarar. Sedan brister han ut i sång, och jag rörs till tårar. Jag står där, knappt en halv meter ifrån honom, och kan knappt tro att denne talangfulla man står så nära just mig. Och vi är med i samma pjäs!
Sedan vinglar jag till. För jag är ju trots allt fortfarande full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar