Tja, så det är ju ingen hemlighet direkt att männen på mitt jobb är som gamar över oss flickor. Jag tror att jag har blivit utbjuden på date fyra gånger hittills. Varje dag så frågar någon om jag är tillsammans med Gabriel (min dödspolare på jobbet) eller om jag tänker på min pojkvän/man. Nej, nej, jag har ingen pojkvän, svarar jag alltid och småler litet.
Men vad svarar man egentligen på "Vill du gå ut och ta en drink någon dag?". Det låter så enkelt att bara säga "Tack, men nej tack"-- varför är det då så svårt?? Det är alltid något inom mig, antagligen uppfostran, som piper kom igen, såra inte stackarn nu, trots att du aldrig i livet skulle vilja umgås med den här människan på fritiden. Så jag svarar litet vagt, flyktigt.
Jag är en fegis. Usch. Varför kan jag inte vara som de andra, polska flickorna, och bara tjoa ut ett "HAH? En date? In your dreams!". Men jag kan inte det. Jag är den vaga, flyktiga Svensken som helst av allt inte vill ta ansvar och bara vill vara neutral. Mittemellan. Lagom, du vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar