NEVER FREE xxxxx

"Det har hänt något underbart," sa jag till Linda för några dagar sedan. Hon tittade frågande på mig och undrade om min syster kanske blivit med barn?
Med ett finurligt leende skakade jag på huvudet och väste fram "Något ännu bättre."
Men hur skulle någon kunna förutse något som detta? Det går inte att beskriva med ord. Och eftersom bilder säger mer än tusen av dessa, så är det så ni får veta den stora nyheten.

plus

ärlikamed
herremingud Yellow Hearts och Evergreen håller på att bli översatta!

Jag förväntar mig iofs inte att ni vanliga dödliga ska förstå allvaret i detta mirakel. Jag kan knappt förstå det själv. Men för att ni kanske ska kunna få ett hum av denna saliga glädje, så måste vi se tillbaka i tiden ungefär fem år...

Jag var ungefär 16 år när jag först råkade stöta på denna artist som kallade sig Yonekura Kengo. Jag beströdde varenda internetpresentation med bilder som denna underbara varelse skapat. Jag gick runt och tyckte att huggtänder, Michael Jackson näsor och rullskridskor was the way to go. Jag kunde pipa i timtal om hur coola hennes karaktärer var, och jag spenderade timmar med att läsa om hennes böcker om och om och om och sedan om igen.

Problemet var ju dock att bara några få kapitel hade släppts som jag faktiskt över huvud taget föstod vad som sades. Ändlösa timmar då jag försökte översätta texter med mina limiterade hiragana-kunskaper blev följden.

Sedan kom mitt beslut att åka till Japan. Där fanns alla de där böckerna som jag letat mig blodig för att kunna hitta. Och nu äger jag ju det. Alla de där böckerna som är proppfyllda med hentai, våld och droger. De ligger där hemma i bokhyllan hemma hos mamma. Det är de enda sakerna jag inte packat ned och flyttat upp på vinden. Jag frågade mamma innan jag åkte om det var okej.
"Mamma är det okej om jag lämnar kvar min porr hemma hos dig? Ifall du kanske skulle kunna ta med dig den till London..."
Mamma bara nickade och sa att "Ja men det är väl klart du ska få ha kvar din porr här".


För även mamma vet hur fäst jag är vid den där jävla Yonekura Kengo. Det är som en drog. Det är som om jag inte är vid mina sinnens fulla bruk så fort Yonekura kommer upp på tal. En sorts besatthet som har rotat sig så djupt i min själ att den inte går att tvätta bort längre.


Och nu, av någon jäkla anledning, fem år efter, så upptäcker resten av internet att 'ojdå, titta här! VÄRLDENS BÄSTA MANGAKA. Coolt. Henne översätter vi!'

Tro mig. Jag är djupt och evigt tacksam. Jag blir nästan litet troende.