Idag fick jag i uppgift att sortera frukostflingorna på jobbet. Eftersom det är ett femstjärnigt hotell, så har vi väldigt mycket frukostflingor. Det tog mig väldigt lång tid att sortera allt i separata lådor, märka, stapla, kånka upp och ned för trapport för att fylla på med frukostflingorna i deras separata boxar, osv.
När jag väl svettig och nöjd står där bredbent med händerna på höftbenen, så kommer Frank fram och säger: "Oh, vad fint det ser ut. Jobbade du som sekreterare i Sverige?"
En aningens förvirrad Emelina säger, "Va? Neej."
"Vad fint det blev," fortsätter Frank och ler uppmuntrande mot mig, "Du skriver fint".
"Tycker du?," säger jag, "Jag tycker att min skrivstil är litet barnsli--"
"-- Säg bara tack när jag ger dig en komplimang," avbryter Frank. Han tittar allvarligt på mig.
Jag piper fram ett 'Tack!' till den stora buffliga ex-bouncern som nog tycker att jag är litet fånig.
Nu kommer alla framtida buffé-ansvariga kika in i frukostflinge-sorteringen och förhoppningsvis vissla litet imponerat över hur fint någon ('Vem kan den personen med sådan fin icke-barnslig skrivstil vara?') har gjort bara för att göra livet enklare för folk som pysslar med frukostflingor.
Lid för konsten eller brinn, det är mitt motto.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar