Vad är det för fel på oss människor?

Ibland när extrema situationer inträffar, så finner jag mig själv tänka "hur ska jag reagera nu?". För sanningen är att när det händer sådana stora saker som man inte riktigt kan greppa, så vet jag inte hur jag ska reagera. Detta ständiga dåliga samvete, att man kanske inte "reagerar som man ska". Vad är man rädd för? Måste man gråta, skrika, skratta rakt ut, direkt?

Min farfar dog för några år sedan. Pappa lät ledsen på telefonen. Jag fann mig återigen i en situation då jag inte visste vad jag skulle svara. Jag beslutade mig för att låta sympatisk, stötta pappa när han behövde det. För en egen sorg, det hade jag tydligen inte.

Nu behöver detta såklart inte betyda att man är känslokall för det. Jag fann mig själv hulkandes på en toalett förra sommaren, när jag var mitt uppe i min första arbetsvecka och precis hade sett en fransk gammal man ligga död på sin säng. Folk pratade med honom, sa att "du får nog det bättre där du är nu, med din fru" (som såklart hade dött för ett tag sedan). Men det var när de rörde vid honom som det brast för mig. Det var som om klockan vreds tillbaka i ett Pang!, och där stod jag återigen intryckt i hörnet av farfars rum. Jag såg i slow motion hur min bror gick fram till farfar, mina döda, kalla farfar som inte levde längre; jag såg hur hans hand sträcktes ut. Herregud, tänkte jag, han tänker röra vid farfar!
Det är underligt hur starkt påverkad man kan bli av en sådan bagatell. Jag ville skrika i vanvett och rusa fram och slita min brors hand från farfars hud; på samma sätt som jag ville skrika åt människorna som pratade med den döda franska mannen, att "Rör honom inte, han är ju död för i helvete! Vad är det för fel på er människor? Förstår ni inte att han är död?!"

Och det var väl ungefär då som jag förstod att min farfar faktiskt var död, han också. Det finns så många vägar som känslor kan ta, speciellt när det gäller situationer som är för påtagliga och för svåra att hantera. Det är såhär jag måste resonera med mig själv ibland, så att jag ska förstå att jag inte är jätteusel bara för att jag inte brister ut i gråt ibland. Mest av allt är det nog min romantiska, pk-kärring-attityd som hytter med fingret och säger "I de här situationerna ska man reagera såhär, såhär och såhär. Om någon säger det här till dig, så svarar du så här. Fördomar är fel och om du gråter tillräckligt mycket så kommer du alltid hitta den känslan du från början letar efter". Men saker är inte så svartvita, moraltanten. Försök komma ihåg det.