Svensken vill inte såra stackarn

Tja, så det är ju ingen hemlighet direkt att männen på mitt jobb är som gamar över oss flickor. Jag tror att jag har blivit utbjuden på date fyra gånger hittills. Varje dag så frågar någon om jag är tillsammans med Gabriel (min dödspolare på jobbet) eller om jag tänker på min pojkvän/man. Nej, nej, jag har ingen pojkvän, svarar jag alltid och småler litet.

Men vad svarar man egentligen på "Vill du gå ut och ta en drink någon dag?". Det låter så enkelt att bara säga "Tack, men nej tack"-- varför är det då så svårt?? Det är alltid något inom mig, antagligen uppfostran, som piper kom igen, såra inte stackarn nu, trots att du aldrig i livet skulle vilja umgås med den här människan på fritiden. Så jag svarar litet vagt, flyktigt.

Jag är en fegis. Usch. Varför kan jag inte vara som de andra, polska flickorna, och bara tjoa ut ett "HAH? En date? In your dreams!". Men jag kan inte det. Jag är den vaga, flyktiga Svensken som helst av allt inte vill ta ansvar och bara vill vara neutral. Mittemellan. Lagom, du vet.

Vad är det för fel på oss människor?

Ibland när extrema situationer inträffar, så finner jag mig själv tänka "hur ska jag reagera nu?". För sanningen är att när det händer sådana stora saker som man inte riktigt kan greppa, så vet jag inte hur jag ska reagera. Detta ständiga dåliga samvete, att man kanske inte "reagerar som man ska". Vad är man rädd för? Måste man gråta, skrika, skratta rakt ut, direkt?

Min farfar dog för några år sedan. Pappa lät ledsen på telefonen. Jag fann mig återigen i en situation då jag inte visste vad jag skulle svara. Jag beslutade mig för att låta sympatisk, stötta pappa när han behövde det. För en egen sorg, det hade jag tydligen inte.

Nu behöver detta såklart inte betyda att man är känslokall för det. Jag fann mig själv hulkandes på en toalett förra sommaren, när jag var mitt uppe i min första arbetsvecka och precis hade sett en fransk gammal man ligga död på sin säng. Folk pratade med honom, sa att "du får nog det bättre där du är nu, med din fru" (som såklart hade dött för ett tag sedan). Men det var när de rörde vid honom som det brast för mig. Det var som om klockan vreds tillbaka i ett Pang!, och där stod jag återigen intryckt i hörnet av farfars rum. Jag såg i slow motion hur min bror gick fram till farfar, mina döda, kalla farfar som inte levde längre; jag såg hur hans hand sträcktes ut. Herregud, tänkte jag, han tänker röra vid farfar!
Det är underligt hur starkt påverkad man kan bli av en sådan bagatell. Jag ville skrika i vanvett och rusa fram och slita min brors hand från farfars hud; på samma sätt som jag ville skrika åt människorna som pratade med den döda franska mannen, att "Rör honom inte, han är ju död för i helvete! Vad är det för fel på er människor? Förstår ni inte att han är död?!"

Och det var väl ungefär då som jag förstod att min farfar faktiskt var död, han också. Det finns så många vägar som känslor kan ta, speciellt när det gäller situationer som är för påtagliga och för svåra att hantera. Det är såhär jag måste resonera med mig själv ibland, så att jag ska förstå att jag inte är jätteusel bara för att jag inte brister ut i gråt ibland. Mest av allt är det nog min romantiska, pk-kärring-attityd som hytter med fingret och säger "I de här situationerna ska man reagera såhär, såhär och såhär. Om någon säger det här till dig, så svarar du så här. Fördomar är fel och om du gråter tillräckligt mycket så kommer du alltid hitta den känslan du från början letar efter". Men saker är inte så svartvita, moraltanten. Försök komma ihåg det.

Condolences

När jag såg solljuset efter att ha jobbat hela dagen instängd i restaurant-helvetet, så började min mobil vibrera. Ett sms från Läraren med stort L. Men det verkade inte som om det var han som hade skrivit det. För det stod något i stil med "Tyvärr måste jag meddela att N.S. dog i morse..." osv. Resten vill jag inte ens tänka på.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag växlar mellan att tro att det är ett skämt, ett enormt, hemskt skämt... eller att det är... Nej, jag vet inte. Jag vill inte tänka tanken.

Varför måste jag gå igenom det här igen? Ovetskapen; man skrattar till litet nervöst och tänker "Nej, såklart han inte är död".

---------

JÄVLA SEPEAPA, VEM GÖR NÅGOT SÅDANT?
Oj, ring ring, säger telefonen och vem ringer om inte N.S.?
"Nej nej, jag är inte alls död, jag vet inte riktigt vad jag tänkte, förlåt."
Ja, eller hur. Vem gör sådant mot någon man älskar?

fler handskrivna brev

Idag låg det ännu ett handskrivet brev adresserat till mig. Ännu fler dikter. Hur ska jag reagera? Det enda jag kan förmå mig själv att göra är att försiktigt stoppa ned det i min väska där det första redan ligger och blir omkringburet runt i London.

Svensken blir tillsagd om det där att vara "modest"

Idag fick jag i uppgift att sortera frukostflingorna på jobbet. Eftersom det är ett femstjärnigt hotell, så har vi väldigt mycket frukostflingor. Det tog mig väldigt lång tid att sortera allt i separata lådor, märka, stapla, kånka upp och ned för trapport för att fylla på med frukostflingorna i deras separata boxar, osv.

När jag väl svettig och nöjd står där bredbent med händerna på höftbenen, så kommer Frank fram och säger: "Oh, vad fint det ser ut. Jobbade du som sekreterare i Sverige?"
En aningens förvirrad Emelina säger, "Va? Neej."
"Vad fint det blev," fortsätter Frank och ler uppmuntrande mot mig, "Du skriver fint".
"Tycker du?," säger jag, "Jag tycker att min skrivstil är litet barnsli--"
"-- Säg bara tack när jag ger dig en komplimang," avbryter Frank. Han tittar allvarligt på mig.
Jag piper fram ett 'Tack!' till den stora buffliga ex-bouncern som nog tycker att jag är litet fånig.

Nu kommer alla framtida buffé-ansvariga kika in i frukostflinge-sorteringen och förhoppningsvis vissla litet imponerat över hur fint någon ('Vem kan den personen med sådan fin icke-barnslig skrivstil vara?') har gjort bara för att göra livet enklare för folk som pysslar med frukostflingor.
Lid för konsten eller brinn, det är mitt motto.

Den där Wonderfulness:en

Idag kom mina Vivi-saker. Oh, bliss! Bh:n var för liten, jackan var för stor. Halsbandet skall behållas, och oj, vad den var mycket mer blingig än vad jag hade förväntat mig. Jackan, som ändå kostade £80 (trots de massiva 75% off), ska nog försökas bytas ut mot andra saker på Hervias lager.

Kanske liter parfym. Kanske ett litet armband (in your dreams, grrl). Ett par plastskor i blått?

poesi

Idag låg det ett litet kuvert nere i hallen som var adresserat till mig. Inuti låg det fyra ark med papper som var fyllda med poesi och prosa skrivna bara för mig. Det är första gången jag fått en dikt tillägnad mig. Att sedan mannen i fråga som skrivit det är otroligt bra på att uttrycka sig i ord, gör att mitt hjärta slår litet fortare. Ett hjärta som börjar ivrigt men som snabbt börjar slå tyngre och tyngre tills det blandas med en sorg som jag inte kan beskriva. För det är ju inte vi längre. Och så är det bara.

Mirakel

Ett mirakel har skett. Håller ni andan nu? Sitter ni ned? -- Jag har blivit solbränd. Jag tror inte att de flesta inser det stora som har inträffat idag. Jag har inte solat sedan jag var femton år gammal. De senaste två åren har jag insett att det nog inte är så dumt med litet färg ändå. Men det är inte förrän nu som jag har lyckats (jag har en dålig vana av att använda strumpbyxor och tunna cardigans 24/7). Nu råkar väl min hud vara en aningens åt röd-hållet än åh-kolla-jag-ser-inte-ut-som-ett-lik-längre-höhö, men jag nöjer mig med det lilla jag kan få.

Idag spenderade jag och Lindur dagen i Holland Park. Den ligger ca fem minuters gångväg från där vi bor. Så nu har jag legat och läst hela dagen i en gassande sol. Imorgon blir det Hyde Park, en snabbis, på Lindas lunchrast.

London blommar som aldrig förr.

Vintage Sale

Ojdå, nejdå, dumt då.
Hervia (aka din outlet för Vivienne Westwood shoppande som gör hål i din ficka) har en Vintage Sale just nu. 75% off. Vad resulterar detta i?
Jo, detta:

You look good in pleasure

På grund av en mening i alkoholpåverkat tillstånd från min sida i fredags ("Du förschtår att vi schka gå på IAMX på Schöndag, va?), så blev det live för fröknarna Hägg och Hagerskans. Maken till röst alltså, den där Chris Corner.
Sedan så kan jag inte påstå att jag är ett direkt stort fan av sminkcirkusen som trädde in på scenen. Men när sminket hade blandats med svett och publikens jubel, så kände jag igen honom bättre. Fina Chris Corner med de där distinkta dragen.

I Am Terrified är nog världens finaste låt just nu.

I am terrified
I think too much
I get emotional
when I drink too much
I buy every cry, cause I don't trust

Det var första gången jag hörde I Am Terrified igår. Det är inte ofta man hittar låtar som känns som om de sparkat en i magen, och man står där förlamad och känner hur sekunderna saktas ned och man ser allt i ett sorts brus av obeskrivliga känslor.

Personligen så hoppades jag ju såklart att collaboration-låten med Imogen Heap skulle, faktiskt, inkludera Imogen själv. Tyvärr fanns det ingen Heap där så långt ögat kunde se.
Men jag tröstades av det sagolika kaoset som uppstod till gamla godingar som The Alternative.

Män som jag inte förstår mig på

På min del av Radisson Hotel (dvs restaurant-delen), så jobbar det mest män. Jag och Niha är väldigt ofta de enda av kvinnligt kön som sliter tillsammans. Men av någon anledning så är hon imun mot våra arbetskamraters konstanta smicker och uppmärksamhet. Jag vet inte om det beror på att hon har jobbat där längre än mig, eller om de helt enkelt inte kommer överrens med henne bra. Hursomhelst, så är detta något som är väldigt vanligt i min vardag på jobbet.

Min favorit är Dwith. Han är en man i 30-årsåldern som kommer från Jamaica och luktar gudomligt (jag lovar, hans parfym är min vardagsdrog-- ibland följer jag efter honom med flit bara för att få känna av den). När Dwith är arg, så känner man sig litet som ett barn som bara vill att pappa ska bli glad igen, så då jobbar vi jätteflitigt. När Dwith är glad, så är han så charmig som socker.

Nu är det så att herr Dwith har varit väldigt "bestämd" de senaste dagarna, efter en viss incident med Superbossen (aka han som äger hela hotellkedjan över hela världen, heh). Men sedan idag så står han där igen och småler mot mig. Soligt frågar jag om,
"Do you want something?", eftersom jag är den som fixar te+kaffe+toast idag.
"Yeah, you," är det enda han säger.
"Oh..."
"Is that alright?"
"Yes, of course!" säger jag glättigt och vänder mig om och fortsätter jobba.

Jag säger ju det. Flirtigt i allmänhet. Sådär är det (nästan) jämt. Men när han sedan kommer fram till mig senare och frågar om jag vill smaka på osten som han äter? varav han lutar sig fram för att kyssa mig. Stammande får jag fram ett "Seriously?" följt av ett nervöst skratt.

För att inte nämna min nya beau som också residerar på jobbet. Det var bara en helt vanlig dag på jobbet när Aaron tjoar på mig och säger "Have you met Amit?". Jag hälsar, han hälsar tillbaka -- finito, det är inte så mycket mer än så.
Senare samma dag får jag ETT SMS AV AMIT, där han skriver att det är synd att vi inte kunde prata mer, men han ville inte prata framför Aaron.
Vänta, va? För det första, hur tusan har han fått tag i mitt mobilnummer. För det andra-- jag känner inte dig! Sms:a inte totala främlingar som du bara sagt hej till!

Och så tillbaka till nutid, då. En Aaron kommer in till köket och ger mig en chokladkaka, med orden "It's from Amit". Vaaaaaaaaaaaaaaaa....??


Suck, för att inte nämna en av diskarna som frågade när jag slutade idag, för han ville "prata med mig" om något efter jobbet. Rädd som en liten hare springer jag ut ur hotellet som är för proppfylld av män som vill mig saker som jag inte förstår mig på.

Konstiga situationer

Seriöst. Vad är det med den här staden och bisarra situationer? Jag ska skriva om i söndags ngn dag snart, men just nu är det en annan dag som pockar på-- nämligen idag.

Jag kom hem från jobbet och tuppjuckade som en galning om manga's som handlar om volleyboll och litetlitet kärlek. Såpass glad vad jag, att jag i min iver råkade stänga igen ytterdörren när jag skuttar ut för att röka med Linda. Har någon av oss nycklar på oss? Nej.
Det enda som vi fattiga själar har på oss är våra kläder (jag utan jacka och Linda med FINAFINA mjukisbyxor á là shockrosa) och en tändare.

Fast jag kunde inte göra annat än småfnittra genom hela upplevelsen. En timme väntandes på rumskamrater som inte kommer hem. En annan timme i Westfield där vi desperat försöker finna ut var våra rumskompisar jobbar (dåliga minnen om vad affären egentligen hette?).
Vi: Umm, do you have a girl working here who's kinda short and who's columbian?
De-som-jobbar-i-affären: Do you maybe know her name?
Vi: Uh, nooo.... The thing is we got locked outside our apartment, and she just moved in, so we don't know her name...

Som sagt. Konstiga situationer.

Sedan hem! Två timmar som spenderas utanför ytterdörren i sällskap med Namnleken och prat om Sirap. Vad händer sedan? Jo, sådant som England har att erbjuda. Grannar i 70+-åldern som kommer ut och frågar "You've been out there for hours now. Would you like to use the bathroom? Or maybe come in for a glass of white wine?".

Och så blev det. Några timmar till med prat om Spanien och clowner. Sedan, efter sex timmar utan mat och ett hem, så kan vi tjutande glada (eller jag tjöt iaf) skutta hem och laga mat.

Och nu sitter jag här. Påverkad av vin och snälla grannar (vi ska lämna våra extra keys till dem), och är bara allmänt förundrad över alla de konstiga situationer som London ser till att man hamnar i.
Det, eller att jag helt enkelt är klumpig.

Spöken

Ja, för mig blev det ju en djupdykning ner i havet av vackra japanska män som antingen growlar eller sjunger om saker som får mig att dra på smilbanden. Det har varit en salig blandning av Dir en grey, Plastic Tree och Gackt.

Och på tal om den där Gackt, återigen. Seriöst. Vad pysslar du med, gubben? Jag trodde att det förra videon/singeln du släppte var smått komisk-- vad är då denna? Ghost, heter den nya singeln, för de som inte vet. Den är... elek...trisk..... konstig.... och.. inte alls Gackt:ig. Jag känner mig smått förvirrad. Och det förrvirrar mig ännu mer när jag finner att jag tycker om det. Ve och fasa.

NEVER FREE xxxxx

"Det har hänt något underbart," sa jag till Linda för några dagar sedan. Hon tittade frågande på mig och undrade om min syster kanske blivit med barn?
Med ett finurligt leende skakade jag på huvudet och väste fram "Något ännu bättre."
Men hur skulle någon kunna förutse något som detta? Det går inte att beskriva med ord. Och eftersom bilder säger mer än tusen av dessa, så är det så ni får veta den stora nyheten.

plus

ärlikamed
herremingud Yellow Hearts och Evergreen håller på att bli översatta!

Jag förväntar mig iofs inte att ni vanliga dödliga ska förstå allvaret i detta mirakel. Jag kan knappt förstå det själv. Men för att ni kanske ska kunna få ett hum av denna saliga glädje, så måste vi se tillbaka i tiden ungefär fem år...

Jag var ungefär 16 år när jag först råkade stöta på denna artist som kallade sig Yonekura Kengo. Jag beströdde varenda internetpresentation med bilder som denna underbara varelse skapat. Jag gick runt och tyckte att huggtänder, Michael Jackson näsor och rullskridskor was the way to go. Jag kunde pipa i timtal om hur coola hennes karaktärer var, och jag spenderade timmar med att läsa om hennes böcker om och om och om och sedan om igen.

Problemet var ju dock att bara några få kapitel hade släppts som jag faktiskt över huvud taget föstod vad som sades. Ändlösa timmar då jag försökte översätta texter med mina limiterade hiragana-kunskaper blev följden.

Sedan kom mitt beslut att åka till Japan. Där fanns alla de där böckerna som jag letat mig blodig för att kunna hitta. Och nu äger jag ju det. Alla de där böckerna som är proppfyllda med hentai, våld och droger. De ligger där hemma i bokhyllan hemma hos mamma. Det är de enda sakerna jag inte packat ned och flyttat upp på vinden. Jag frågade mamma innan jag åkte om det var okej.
"Mamma är det okej om jag lämnar kvar min porr hemma hos dig? Ifall du kanske skulle kunna ta med dig den till London..."
Mamma bara nickade och sa att "Ja men det är väl klart du ska få ha kvar din porr här".


För även mamma vet hur fäst jag är vid den där jävla Yonekura Kengo. Det är som en drog. Det är som om jag inte är vid mina sinnens fulla bruk så fort Yonekura kommer upp på tal. En sorts besatthet som har rotat sig så djupt i min själ att den inte går att tvätta bort längre.


Och nu, av någon jäkla anledning, fem år efter, så upptäcker resten av internet att 'ojdå, titta här! VÄRLDENS BÄSTA MANGAKA. Coolt. Henne översätter vi!'

Tro mig. Jag är djupt och evigt tacksam. Jag blir nästan litet troende.

Tsk!

Jag pratade med pappa idag. Ekonomin är inte som den borde vara, och då är det pappa som får stå för mellanskillnaden. Jag k0mmer nog aldrig att växa upp. Det är så otroligt pinsamt och nedvärderande att ringa pappa och fråga "Hejja du, kan du vara hygglig och låna mig litet pengar (igen) tills jag får mer pengar? Snela, snela pappa."
Nu brukar det iofs inte låta riktigt så. Men, vad gör man inte för att få jobbiga saker att låta litet mer hyggligt?

Hursomhelst.
Jag: Linda pratade med sina föräldrar igår och de sa att hon skulle få ut 6000:- runt midsommar från skatteverket, eller-var-man-nu-får-de-där-pengarna-ifrån. Har du fått något sådant brev?
Pappa: Ja, det kom idag.
J: Stod det hur mycket pengar jag skulle få? Fick jag också 6000:-?
P: Nej.
J: ..... Va? ..... Men jo, det måste jag ju ha fått!
P: Du fick 9000:-.


Tsk! Pappa, din lilla rackare.

kom igen nu

Om det inte är litet smådrygt att barer stänger runt 23-24:00 på fredagar i London, så vet jag inte vad. Detta skedde ändå i Marylebone OCH Notting Hill Gate. Skäms, Londons barer. Jag trodde ni var kapabla till så mycket mer än detta.

Det är erat fel att jag kommer hem i bra tid och inte ens kan ligga ner för att allt snurrar, snurrar.



På tal om andra saker så tyckte jag verkligen om senaste Supernatural avsnittet. Mmm, fanservice, ni är bra på det, Mr Kripke.
Även om min Dean-förälskelse inte är såpass stor som den var för tre månader sedan, så får de nya avsnitten mig ändå att pipa och skratta av ren lycka.

Jaså, du har inte börjat kolla på Supernatural ännu? JA MEN SÅ BÖRJA DÅ.

flatmates

Flatmates kan vara mysiga hestar de också! En liten flicka med lockigt hår piper att jag fått post och att jag måste öppna det nununu.
"It's a check that says you've gotten £1000, but you have to spend it until, er, midnight tonight! Also, a requirement is that you have to share it with your flatmates," varav den lilla mysiga saken börjar menande blinka med ögonen mot mig.
"Sorry to dissapoint you, love, but it's just my insurance. I will let you know when that check arrives though," svarar jag och fnittrande springer uppför trappan.