Du är skyldig Majken Majk 50,000!

Herregud, grisar flyger utanför fönstret! Helvetet har frusit till is! EMELINA HAR FÅTT MUSKLER!

Allt tack vare tunga lyft med liten gamling.

En kväll för 4 månader sedan

För fyra månader sedan så var jag på en klubb i Malmö och dansade mig svettig till The Sounds. Det var rätt galet. Väldigt roligt också.

Dagen jag mötte Michael

Det var den dagen då 2006 skulle bli 2007. Nyår. Jag stod utanför ett matställe och väntade på Lauran. Rökte. Frös.
Såhär minns Michael det:

I think I stared
and my friend said
'Do you talk english'

and you pouted, exhaled smoke
and said
'Chotto'

and then I talked

for ages



Bild tagen av Michael vid vårat första möte.

Att dansa och sitta tyst

Mitt hjärta har tillägnats Gabriel och Micke de senaste två dagarna. Jag saknar dem sådär som man bara kan sakna jättebra vänner. Alla mil emellan känns så fel och trist. Jag vill bara krama om dem rara sakerna. Se Gabriel imitera Leland Palmer i sin psykotiska dans, skrikandes "LAUURAAA!! WE MUST DANCE FOR LAURAA!". Eller sitta och titta in i Mickes ögon över en fika, pratandes om konstiga saker. Tystnad som man trivs med.

Sedan att jag drömde om dem inatt förbättrar ju inte saken precis. Fast å andra sidan kommer Gabriel hem till Sverige i Augusti/September. Och Micke i Augusti. Jag borde kram-anfalla dem då. Hihi.

Your life is an occasion. Rise to it.

Mr. Edward Magorium: [to Molly, about dying] When King Lear dies in Act V, do you know what Shakespeare has written? He's written "He dies." That's all, nothing more. No fanfare, no metaphor, no brilliant final words. The culmination of the most influential work of dramatic literature is "He dies." It takes Shakespeare, a genius, to come up with "He dies." And yet every time I read those two words, I find myself overwhelmed with dysphoria. And I know it's only natural to be sad, but not because of the words "He dies." but because of the life we saw prior to the words.
[pause, walks over to Molly]
Mr. Edward Magorium: I've lived all five of my acts, Mahoney, and I am not asking you to be happy that I must go. I'm only asking that you turn the page, continue reading... and let the next story begin. And if anyone asks what became of me, you relate my life in all its wonder, and end it with a simple and modest "He died."



Filmer om magiska leksaksaffärer kan sina grejer. Även fast jag inte egentligen tycker speciellt mycket om Shakespeare. Men jag är ju inte lika cool som Mr. Magorium, heller. Inte är jag 243 år gammal heller, för den delen. Ah, jag får bättra på mina buskiga ögonbryn och läspande så kanske det ger mig ngn sorts litterär uppenbarelse. Vem vet.

För alla er som frågat.

Föreställ er en krökt rygg och ett hemligt leende

hee-heee, Emelina smider planer om framtiden.... *gnider händerna*

hm-hmm <3

Michael är en sådan där fin sak. Han gillar att fotografera och sådär. Har rätt stora drömmar om att fotografera seriösa saker, som människor som behöver hjälp till exempel. Annars tycker han rätt mycket om att lyssna på klassisk musik; allra helst Chopins pianospelerier. Annars går jazz väldigt bra också, helst tillsammans med en bok eller en tankebana.
Såhär fin är han:

Fin, va?

Det snurrar, snurrar.

Ända sedan jag hade den där drömmen om att jag blev galen, så har jag mått rätt dåligt, fysiskt. Så fort jag sätter mig ned eller står stilla, så börjar huvudet snurra. Snurrar, snurrar, till den gräns att jag börjar må illa och tror att varje del av kroppen kommer slitas sönder av allt surrande i mig. Jag har också haft svårt att sova, vilket förvärrar det hela. Äter dåligt, för jag har varit på tok för fattig. Nästan svält, faktiskt.

Allt sådant där är ju så skoj. Och med ett jobb som kräver ett leende på läpparna och en kvittrig röst, känns det som om jag faktiskt håller på att bli galen. Det är ingen mysig känsla. Det känns som om min kropp, min tankeförmåga och mina sinnen bara ligger på ca 50% funktionalitet. Och att det är något som trasas sönder i mig.

Det är skoj.

Familje-bra

Födelsedagsfirandet blev något alldeles underbart. Faktiskt den bästa födelsedagen på fleraflera år. Mer än en gång har jag suttit där med tårar i ögonen av tacksamhet och lycka. Jag är väl en person som gör sådant. Men jag kan inte riktigt hjälpa det. Faktumet kvarstår att de kom hit för att spendera ett dygn i Göteborg, bara för att vara med mig. Jag tänker mycket på de födelsedagar mitt i sommaren när jag var yngre, mamma och pappa var skilda, och pappa sa att han inte kunde fira min födelsedag för att han hade semester och var ute på sjön. Den besvikelsen har förföljt mig i flera år, och det är inte förrän de senare åren som jag har kunnat släppa det, eftersom jag inte bryr mig om födelsedagar på samma sätt längre.
Men denna födelsedag är den bästa på längelänge. En av de bästa faktiskt. Jag har lekt på Lisseberg, åkt alla möjliga attraktioner, ätit så god mat så att jagvetintevad, pratat, skrattat, pratat gamla minnen och bara älskat varenda minut.

Det slutade med mig, pappa & bror på en pub, pratandes om gamla sommarstugeminnen, livet och pappas barndom. En hel massa öl då också, såklart. En smärre onykter Emelina vacklar hem i eufori, alldeles salig av kärlek och gamla minnen. Kanske litet smått lycklig av G-kraft och centrifugkraft också. De är rätt bra på att framkalla adrenalin och galna skrik av lycka.

Mina två familje-män är rätt bra, alltså. Sådär, åh-vad-jag-älskar-er-bra.

Gammalt samtal för ett år sedan

Han sa åt mig att prova hans Gucci-mössa, för han ville sälja den till mig.

Jag: ”Men jag har ballong- och rufs-hår, för jag har haft en mössa på mig hela dagen.” (jag tar av mig mössan)
Johan: ”Ja usch, nu tycker jag inte om dig mer.”

Tokiga tösers födelsedagar

Idag fyller den här tösen hela 21 år. Rätt så tokigt, va?

Det ska firas med ett stycke pappa (med tillhörande familj) plus ett stycke broder. Det ska bli Lisseberg (jag tror inte pappa vet vad han ger sig in på, när han tänker utföra detta under Gothia Cup). Det ska bli middag (-någon- restaurant borde väl få plats med oss, trots att det är Gothia Cup?). Det kanske blir litet annat grejs också, men det vet jag inte om ännu.

Nåja, jag hoppas väl att livet som 21-åring blir lika fartfyllt som 19-åring. Med London och allt, menar jag. Whooliwoo!

http://xkcd.com/

Såhär ser min dygnsrytm ut just nu:

Humorn i Naruto

(Ingen spoiler här heller, nä)
Väldigt, väldigt sällan så lyckas Naruto få mig att skratta. Men, om serien väl lyckas, så är det oftast när en karaktär utsätts för en händelse som gör honom/henne out-of-character. T.ex. om Sasuke utsätts för en pinsam situation som inte alls går ihop med hans "coola" attityd.

Men om det inte är out-of-character, då? Är Naruto ens rolig då? Svaret är nej. Jag är ledsen, men väldigt ofta har jag suttit där med ögonbrynen höjda, medan en liten suck undslipper mig. Gai-sensei och Jiraya-samas grodor retar gallfeber på mig ungefärhelatiden. Men, vad ska man göra? Naruto är ju faktiskt inriktad till även en yngre publik.
Men det är ibland, ytterst sällan, som humorn får mig att fnittra till. Detta är ett av fallen:

Gai: "Youth is sweet and sour and sometimes strict, Kakashi."
Kakashi: "Did you say something?"
Gai: "Oh my god!!! That was pretty good, rival Kakashi. That reaction is somewhat 'modern' and it pisses me off."

ps. neeej, jag spammar inte alls Naruto!

Lovord för en viss Herr Sasuke

OBS! Detta innehåller ingen spoiler i handlingen.
Såå, på en whim så började jag kolla på Naruto-animen igen. Och på en likadan whim så började jag läsa mangan istället, och har nu läst ikapp. Och jag säger då det... Sasuke-kun är verkligen en mästare på att få ens mest gömda och glömda fangirl-känslor att börja blomma upp igen. Alla timmar, dagar, veckor, månader, -år- som man spenderat med att följa den här serien som har hållt på i över 8 år. Jag säger då det...

Jag har gråtit stora krokodiltårar och mitt hjärta har rusat för att hinna med alla känslor som hopar sig. Jag kan riktigt känna de där "doki-doki"-känslorna så fort Sasuke är med i en bild. Jag kan stanna till och stirra på honom i 10 sekunder ibland. Bara för att ta in helheten, hur otroligt fin han är. Ja, vad ska jag med ord till, när det finns bilder som säger så mycket mer?

Det är hans ögon! Hans ögon-- hör ni det??

Mysiga tjuvlyssningar

Jag står och ska vinka av mamma vid bussen. En pappa står bredvid mig med sina två söner, som vinkar av mamman som också ska åka med bussen. De två syskonen står och diskuterar huruvida bussen är skrotig eller inte, om det verkligen är okej att deras mamma ska åka med den.

Pojke#1: Sluta! Bussen är faktiskt inte skrotig (andas) alls!
Pappan: (skrattar till, klappar Pojke#1 på huvudet) Knasbarn.

The stars are ageless, aren't they?

Jag såg precis Sunset Blvd. Ojoj, jag tror bestämt att det var den bästa filmen jag sett på länge. Den tilltalade mig på så himla många olika sätt.

Joe Gillis: You're Norma Desmond. You used to be in silent pictures. You used to be big.
Norma Desmond: I *am* big. It's the *pictures* that got small.

babybirds visdomar

Linda mitt i natten angående att bo utomlands:

"Det är som att bo i friheten, men att friheten blir ditt hem."