God Jul.

Jag började skriva en rätt så utförlig historia om hur min dag varit. Men kort och gott så spelade mitt psyke mig ett spratt, så att jag trodde att jag var magsjuk och inte kunde komma. Jag var inte magsjuk. Jag var inte sjuk över huvud taget. Alla fysiska symptom jag hade, orsakades enbart av tanken på att något jag längtat efter nu väl var här. Det blev för mycket.

Så även om julaftonen har varit väldigt mysig och sådär allmänt underbar pga familj, så tänker jag även på alla suckar av ångest, tårar som faller när jag står och dekorerar brödkorgen, bitska svar till mamma och utmattningen, ledsamheten och den totala desperationen som skriker att jag inte orkar mer, vill inte, kan inte.

Men så ser jag min systerdotter le mot mig, ser hur hon trevar med sin hand efter min. Hur systersonen lägger sig bredvid mig på golvet och är den enda som inte ger mig en konstig blick för att jag klänger mig fast vid mitt medtagna gosedjur.

Det är fint, men ibland väger annat över. I alla fall just nu. Hoppas inte imorgon. Hoppas att jag kommer ihåg barnen, och inte min egen misär.

Könsroller

Något av det bästa med japansk musik, eller i det här fallet Gackt, är att han inte är rädd för att gå emot normer. Han är ju rätt så annorlunda mot en stereotypisk japan, annars också, men även detta ligger på en annan nivå.
Gackt klär ut sig till AKB48 och sjunger och dansar med sitt bandhäng. Giggles ensues.

Han är den med långt, blont, rakt hår. Den som är längst. Den enda som inte helt lyckas anamma den kvinnliga benägenheten att trycka ihop låren mer.

[Camui Gakuen] GACKT - Fantastic Baby (2013.12.22) by Tenshin26100

Fast det är ju inte första gången som Gackt sätter på sig kvinnoutstyrseln.

Oooooch hans vanliga manliness, mest för att jag aldrig riktigt vågar lägga upp hans nakna bringa på den här bloggen för att det känns som en rätt så genomskinlig fangirl-tendens. Och jag är ju ett såpass genuint Gackt-fan att jag inte bryr mig om hans utseende, utan BARA uppskattar honom för hans röst och musik. Ahem.

Lol, det finns olika nivåer på taktikkommentarer i Code Geass.

You'll see no spoiler here, så ni kan läsa säkert.

Tittar på Code Geass just nu. Fick en sådan enorm lust för att titta på en intrigfylld anime efter att jag drömde om Attack on Titan. Och Code Geass levererar, trots att jag ratat den totalt en gång i tiden (gav upp efter fyra episoder).

Den är bra. Riktigt bra. Den är intrigfylld, och består av taktik och utforskandet av det mänskliga psyket och vad man är beredd att offra för the greater good. Och mecha-robotar såklart.
Den är litet som Death Note, bortsett ifrån att huvudkaraktären inte är lika uppenbart ond. Och jag vet att ni är många där ute som uppskattar Death Note. Det går liksom inte att INTE göra det.

Ritstilen är dock inget jag uppskattar. Oh well, man kan inte få allt.

Det kändes ut i fingertopparna.

Under min tupplur idag så drömde jag att det kommit ut två nya episoder av Shingeki no Kyojin (Attack on Titan på engelska). Jag var så sagolikt lycklig, liksom sprack nästan av glädje.
"Jag är så himla lycklig just nu", säger jag till mamma och pappa när jag studsar upp ur fåtöljen.
Jag tittar upp mot deras leende ansikten, för plötsligt har jag blivit ett barn. Sollyckan sprider sig i hela rummet, och mina föräldrar tittar ömt på varandra.
Sakta börjar jag vakna till liv, men jag försöker streta emot. Jag måste få ha kvar det här, jag måste få se dem tillsammans och kära. Jag måste få sitta där i soffan och titta på en favoritserie medan mina föräldrar håller händer.

-----
Och på tal om jobbiga namn på japanska serier.
Kommer ni ihåg FullMetal Alchemist?
Kommer ni ihåg vad den heter på japanska?
HAGANE NO RENKINJUTSUSHI.
Där kan man snacka om en tongue-twister. Speciellt eftersom jag inte ens kunde japanska då.

En man kommer fram och säger: "Vad glad jag blir att några andra än jag inte är rädd för litet väder."

I början av Oktober klättrar vi återigen uppför Skansen Lejon och sitter där tills det blir så mörkt att vi till slut inte ser någonting längre.

Grynigt tak.

I slutet av September så är vi hemma hos mig. Vi försöker spela Okami (typ världens bästa spel), men ger upp nästan direkt på grund av världens längsta intro. T tar en bild på de spöklika skuggorna av mitt tak som huserar en kristallkrona och en ensam galge.

Vandringar längs kusten.

Återigen en vecka senare så köpte jag och T varsin finöl och hittade ett litet torn med ett tak nära Lilla Bommens hamn. Där satt vi och körde skådespelarleken. Det går ut på att man tänker på en skådespelare, och så nämner man successivt de filmer som dessa varit med i. Motspelaren ska såklart gissa vilken skådespelare det är. T var sämst på denna leken, eftersom han kan namnet på ungefär noll skådespelare. 

Senare vandrade vi längs hamnremsan, gick vilse i Stena Lines korridorer som jag marscherade snabbt igenom eftersom jag råkade ha en cigarett i handen.

Sedan nådde vi Pepparkakskyrkan vid Masthugget, där vi slog oss ned vid en parkbänk och lyssnade på Modest Mouse via sprakande mobilhögtalare som försökte överrösta bilbullret från gatorna nedanför. Vi bestämde oss för att lära oss MM's "Bukowski" utantill. Until this day, så kan vi fortfarande inte nail:a ultrarapid-biten i låten. It was doomed before we even started.

Det dök upp en stor spindel vid parkbänken som vi intresserat följde en stund.

Min hand är farlig nära den långbenade vännen.

När fåglarna leker i vikar och vass.

En vecka senare i September så återvände jag och T till Slottsskogen. Det är här vi har hängt allra mest. Vi har en egen liten glänta på en bergstopp (hjortfamiljen visade oss vägen dit), men oftast så orkar vi inte flåsa oss upp dit nuförtiden. Vädret spelar in en stor roll i detta för tillfället, eftersom kylan gärna gör sig påmind under November och December. När kylan kryper in i märgen efter några timmar, så vill man gärna ha det relativt nära till hållplatsen.

Vi satt vid sjön och tittade på en fågelsort som vi aldrig sett förut. En liten familj med en mamma och tre småttingar. De hade oproportionerliga fötter. Vi skrattade litet åt det.

Ensam.

Det gick upp ett ljus för mig förra veckan. Det är bara jag som hör av mig till mina vänner för att ses. Som om tonårsdemonen greppade tag i axeln igen, och väste: "Du tycker mer om dina vänner än vad de tycker om dig. Det är därför de aldrig hör av sig."
Så jag bestämde mig att följa min tonårsanda och låta bli att höra av mig tills de hör av sig till mig. Mitt sanna kallelse här i livet - ultimatum som till slut försätter mig i misär och övertygelsen om att ingen vill ha mig.

Och jag känner mig så ensam. Tänker att om det är såhär det kommer kännas genom hela livet då jag kommer leva utan en partner, så vet jag inte hur jag ska klara av det. Det är så lätt att säga "Jag vill inte ha någon. Jag ska leva ensam, och det är okej. Jag har mina böcker". Men tanken på att de här tankarna kommer hemsöka mig i perioder, gör att jag nästan tappar andan.

Och så hör jag av mig till en vän igen. Jag kan inte hjälpa det. Jag är så ensam.

Hemliga ställen på en ö.

I början på September tog jag och T vårat pick och pack och begav oss ut i skärgården. Resan dit kändes som om den aldrig skulle ta slut. Alla glasflaskor, parmesanosten och parmaskinkan, och framför allt BANDSPELAREN som vägde ungefär tio ton - låt oss bara säga att jag hade väldigt ont dagen efter.

Vi åkte spårvagn, väntade på båten och väl framme på Brännö så traskade vi till andra sidan av ön. Jag, pappa och bror hittade detta guldkorn till plats för två år sedan, och den är värd allt slit det innebär att ta sig dit. Den är lokaliserad nära Brännö Brygga (ni vet, som i låten), men mer än så kommer jag inte förtälja.
Den är ultimat. Bergsskydd på två sidor (mot vinden), men utsikt åt alla håll. I mitten gror det grönaste gräset ni kan tänka er, och under sommaren växer det tätt med lila små blommor.

Denna gången var det litet senare på året. Inga blommor fanns att skåda, men det var likväl fortfarande en fantastisk plats.

Som en modern version av Billie Holiday's "Gloomy Sunday".

Lyssna på mig.

Jag skriker och gråter och sliter och faller ihop till en liten hög på grusvägen.
"Hur kan mamma hata mig? Hur kan hon bara överge mig sådär? Jag gjorde inte ens någonting. Helt plötsligt så bara tittade hon på mig, som om hon vore äcklad", säger jag och gömmer ansiktet i händerna.
Personen som går framför mig bryr sig inte ens om att vända sig om. Ryggen är kall, och ointresset osar om honom.
"LYSSNA PÅ MIG!", skriker jag och ställer mig upp, rusar fram och rycker hårt i hans axel. "Min mamma har lämnat mig - det minsta du kan göra är att visa litet sympati!".
Han suckar och vänder bort blicken. "Ärligt talat så förstår jag henne. Du är jobbig. Sluta gråta, är du snäll. Det räcker med att jag låter dig bo på båten. Camilla är inte glad, ska jag säga. Du kommer alltid tjutandes så fort något händer", säger pappa trött, och tillägger, "Kan du för en gångs skull försöka hålla dig borta från oss?"

Jag försöker packa min väska så lätt som möjligt. Går igenom mina kläder, klänning efter klänning, kofta efter kofta. Strumpbyxorna som lyser i gult och orange, och jag försöker mentalt matcha färgerna. Den grågula klänningen med gula strumpbyxor och den varmgula koftan... En varm tröja, nej två, och så ett par skor. Till slut har jag packat ned nästan hela min garderob, men väskan känns ändå lätt.
Mitt brustna hjärta värker i bröstet, och jag kan inte hålla tillbaka gråten nu heller. Mamma hatar mig, och min pappa vill inte ha mig.

Jag vaknar upp med en känsla av hopplöshet. Inget har någon mening, för ingen vill ha mig i deras liv, tänker jag. Så jag somnar om, som om min själ ivrigt söker efter att tormentera mig själv ännu litet mer. Och återigen är mammas kalla ögon där, och när hon fräser "Kan du inte bara försvinna?", så sjunker jag ihop i gråt igen.

I give!

Okej, jag har haft de här bilderna på min desktop i ungefär sjuhundraelva dagar, så jag känner att jag ger upp nu. Skulle egentligen skriva ett insiktsfullt och känslosamt inlägg om dessa, men har nu insett att det nog aldrig kommer kunna hända.

Så ja. Jag gillar dessa:

Bara för att, här kommer en bild på min vän O som sitter mitt i gatan.

social networks

Holy moly, jag har 223 followers på Pinterest. Jag har varit så ointresserad av den site:n på så himla länge, och bara raderat notiser så fort de poppat upp på mailen. Blev litet förvånad.

Med cigaretten i handen tog han tillräckligt mycket tid från skrivandet för att posera inför kameran.

Ojdå, glömde visst bort att jag också har bilder från mina och T's upptåg. Denna togs iaf i början av Juli, hemma hos mig. Ser ni hur fint han matchar skrivmaskinen, solglasögonen och min fulsnygga kaffekokare i bakgrunden?

tysta finalen

Jag har legat i sängen de två senaste dagarna och bara läst. Det är inte förrän nu som jag klickar igång datorn. Känner rent spontant att Facebook är helt värdelöst, och att böcker är bäst.

Fick en påminnelse från biblioteket att två av mina lånade böcker måste in imorgon, och jag har ingen möjlighet att låna om dem, så jag marathonläser just nu. One down, one more to go.

Utsikt

I slutet av Augusti hängde jag och T uppe vid Skansen Lejon 

och njöt av solen och utsikten.

En luftballong i form av en handske sticker fram bakom buskarna.

Solnedgången mot Masthugget sett.