Minne från en gång då jag var dryg

Vi diskuterar min brors bästa väns jobb. Han jobbar på en skola där alla pratar engelska. Vanliga grammatiska fel som folk gör är samtalsämnet.
"Ja, men till exempel om man ska använda "a" eller "an" före ett ord", säger han.
"Men det är ju enkelt. Om följande ord börjar på en vokal eller en konsonant, så vet man ju", säger jag.
"Ett annat exempel är vad man ska använda för ordet 'unique'."
"Det låter ju som en konsonant, och då blir det 'a'. Det vet väl alla?"
Han tittar på mig som om jag vore världens drygaste person. "Nej, alla vet inte det."
Och han behöver inte säga mer, för hans blick och tonfall har redan sagt allt.


Och så spenderar jag de kommande fyra åren med att få ångest över det minnet.