Om mig.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min stad
Dag 03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar.
... Vill jag inte prata om mer, så nu flyr jag rummet med händerna över öronen och kör "LALALALALA"-metoden.

Snobben + The Smiths

Grundregler 4

3. Köp aldrig mer skor i storlek 38. Antingen har de ändrat storlekarna avsevärt de senaste åren, eller så har mina fötter växt. Förut en självklar 38,5 har nu blivit en 39-39,5. Hur? I can't even..?

Grundregler 3

3. Köp inte väggklockor. Överväg det inte ens. Om en köps in, skall den andra ut. Och den rosa, högt tickande klockan med sprucken ram är omöjlig att slänga, för det är min barndomsklocka. Den satt där i köket på Storviltsvägen när vi samlades för att äta mat om kvällarna. En klenod från en svunnen tid - och sådant kan aldrig bytas ut.

Stackars mig.

Dagens i-landsproblem är änkestötarna jag får i handen, för att jag läser en på tok för stor och tung bok just nu. Vill liksom läsa, men ryser inför tanken på tyngden.

Min Stad.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min stad

Min Stad.
Jag saknar den. Med dalen som grund, och leran i backarna som urholkats till bostäder. Påbyggnaderna med skrangliga brädor och sneda tak. Täta, läskiga spiraltrappor med ojämna steg. De hemliga gångarna under jorden.

Spurten genom The Red Light District, där man ibland slänger en knytnäve mot de kriminella. Visar var man står, att det faktiskt är jag som bestämmer här. Ibland går det för långt, och jag kan inte hejda knytnävsslagen eller sparkarna som till slut gör att deras ansikten inte går att känna igen längre. Jag plockar upp en blodig tand och slänger den efter hans kompanjoner - en varning. Jag slår för att jag hatar vad de gjort med min del av Staden. Att de försöker ta över det fina som skapades efter att jag mötte min största rädsla.

För att i begynnelsen av Staden, så levde det människor här, personer som jag älskade. Tider då jag satt på gungan vid vattnet och blickade bort mot Honom. Han fanns där, han var vacker och jag älskade honom i smyg. De få gånger jag slungades tillbaka i tiden till denna plats, så sprang jag alltid så fort mina ben bar mig. Klättrade upp längs väggen av värdshuset och satt med dinglande ben på räcket och bara tittade. Grät, för jag visste att jag bara skulle få begränsad tid med honom. Levde bitterljuvt igenom alla scener som jag redan fått uppleva flera gånger förut. Ångesten som spred sig när jag visste att det höll på att ta slut.

När man sedan efteråt satt på samma tak i Staden, och såg ner på de smutsiga, äckliga sakerna som tagit honom ifrån mig. Att veta att man förlorat någon för att man inte klarar av att få bort allt ont.
Och till slut växer det. De tar över mer och mer, och jag orkar inte längre. Jag byter skepnad till en varg och springer ut i skogen. Jag kommer aldrig mer tillbaka.

Grundregler 2

2. Köp inte axelbandslösa klänningar. Tubtoppar eller klänningar är ett big no no. Det spelar ingen roll hur pass skönt de verkar sitta, hur säkra de verkar eller hur andningsvänliga de är - jag kommer fortfarande vara på spänn inför DET DÄR ögonblicket då de faller ner.

Grundregler

1. Köp inte broscher. Jag har redan minst fem stycken, och jag använder dem väldigt sällan. Dessutom har jag redan en favorit, och jag behöver inte ha flera broscher som går i naturens anda.

Om mig.

Så. Jag tänkte försöka göra den här listan. Sådant brukar jag aldrig lyckas med, men nu kör vi iaf.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min stad
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Något jag skäms över
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min mat
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Det här året

Om mig.
En vilsen själ och det svarta fåret som alltid väntat på galenskapen. En varelse som alltid har ett nät av känselspröt utkastade. En person som älskar sin mamma så mycket att jag bara vill gråta ibland.
Jag tycker om att rulla runt i höstlöv, sugas in i historier som inte är på riktigt och så tycker jag hemskt mycket om Keldas tomatsoppa.
Jag älskar att vakna till uppdragna persienner som gör att jag kan titta på himlen det första jag gör. Jag avskyr folk som inte tar hänsyn. Jag är en samlare av ting och fäster min kärlek vid dem. Jag tycker inte om Stockholm - allra mest för stadsbornas yviga gester och höga röster. Tunnelbanan. Dialekten. Eller så har jag bara växt upp alltför nära landets metropol. Jag älskar vitkål, spenat, zucchini, avocado, vattenkastanjer och halloumi. Jag springer ifrån när våld händer på stan - något jag inte klarat av sedan de visade Flugornas Herre i skolan när jag var 12.
Har en släng av hybris som jag alltid levt med. Men jag brukade aldrig prata om den, för man ska inte hävda sig själv och ta hänsyn. Alltid ta hänsyn. Jag älskar allt det mitt jag står för, men jag vet samtidigt att jag har världens mörkaste och äckligaste foster inom mig som jag försöker vagga till sömns.

Det som gör mig allra lyckligast är kaffe, böcker och Dale Cooper. Min orange:a keps (som solblekts såpass mycket att den faktiskt inte alls är orange längre. Mina vänner har börjat kalla den Kepsen-som-egentligen-är-orange). Färgen orange i allmänhet. Vildanden av Ibsen. Japanska päron. Sapfo.

Realisation

För första gången på flera år - ja, faktiskt ända sedan jag bodde utomlands - så börjar min hy likna vanliga människors. Rodnaden har lagt sig, och jag kan återigen se hur min grundhudfärg ser ut. Jag är rätt blek. Det har jag inte vetat, för alla hudproblem har alltid varit i vägen. En rätt sorglig, men fantastisk, upptäckt.

Minne från en gång då jag var dryg

Vi diskuterar min brors bästa väns jobb. Han jobbar på en skola där alla pratar engelska. Vanliga grammatiska fel som folk gör är samtalsämnet.
"Ja, men till exempel om man ska använda "a" eller "an" före ett ord", säger han.
"Men det är ju enkelt. Om följande ord börjar på en vokal eller en konsonant, så vet man ju", säger jag.
"Ett annat exempel är vad man ska använda för ordet 'unique'."
"Det låter ju som en konsonant, och då blir det 'a'. Det vet väl alla?"
Han tittar på mig som om jag vore världens drygaste person. "Nej, alla vet inte det."
Och han behöver inte säga mer, för hans blick och tonfall har redan sagt allt.


Och så spenderar jag de kommande fyra åren med att få ångest över det minnet.

lololo

Wohoo, vann en giveaway. Ett sätt jag tror jag ska börja med, så att jag inte spenderar pengar på smycken. Jag har smycken. Jag behöver inte mer smycken. Jag behöver inte lägga pengar på smycken.
Får bara skaffa smycken genom giveaways. Senaste gången så vann jag ett halsband som var orange/gult/brunt. Tänkte att meh, kommer nog inte använda så mycket. Varför la jag ner energi på att gå med i den tävlingen? Lo and behold, det är nu mitt mest använda smycke.

Dessa valde jag omsorgsfullt ut:

ANTIHISTAMINER

Förresten så var den där salvan en mirakelkur. Efter en användning, så vaknade jag upp nästa dag med perfekt hy. Helt sjukt, I'm amazed osv. Första gången på år som jag inte har en hals som är röd.


Eksem beror på överproduktion av immunförsvar. Lösningen är att sänka immunförsvaret. Who would've thought?

dum

Jag känner ju igen tecknen. Jag är inte dum.
Hungern som molar på. Ovilligheten att äta. Stoltheten jag känner inför att hata maten. Förtärandet av musklerna som pirrar i mina armar. Magen som protesterar när jag väl äter. Ligger i fosterställning i sängen med värmedynan och väntar ut de timmeslånga processerna av magknip. Lealös.

I should've known!

Tittar på Tron: Legacy och blir helt till mig över den superba elektroniska musiken. "Gud vad den är bra!"
Ser efter och inser att det är Daft Punk som gjort musiken och jag bah DUUUHHHH.

vill man fin, lida pin osv.

Får en ny salva utskriven av hudläkaren.
"Ja, den här är så bra, förstår du, för det är inget kortison i den. Och du kan använda den vid ögonen!"
För er som inte vet det, så tunnar kortisonsalvor sakta ut huden, så att den successivt blir mer mottaglig för hudproblem. Man kan ej använda kortison vid ögonen, för om det kommer in något i ögonen, så kan man få gråstarr.
"Men det kommer att hetta litet i ansiktet när du använder den", säger hon.

Fy fan, vilket mirakelkur! tänker jag och kladdar på när jag kommer hem. Sju timmar senare, så bränns det fortfarande. Det hettar inte - det bränns. Som en ytlig feber som bara gäller huden. Hela tiden.

Mindre uppskattat.

Mmmm

Min systerson. Oftast går jag bredvid, den som inte frivilligt tar honom i handen. Min röst barnpratar inte, svänger inte glatt. Jag kommenterar färger, rufsar honom i håret och petar på magen. Jag använder min vanliga metod för att visa närhet, eftersom min självkänsla inte räcker till och alla ord känns fel. Säger jag fel saker? Tycker han att det är obekvämt att vara med mig? Tycker han inte lika mycket om mig för att jag sällan orkar leka med honom?
Det är lättare att distansera sig. Jag är sjuk och trött och trasig. Jag kan i ena stunden vara glad och gulla, för att i andra knappt kunna se folk i ögonen. Den inkonsekventa, galna mostern - det är jag det. Jag klandrar honom inte för att han alltid är blyg i början varje gång vi ses. På ett sätt blir jag lättad. På ett annat sårad.

Han tjuter av skratt och låter högt när vi är inne på apoteket. Mamma är upptagen med sina recept, och jag känner hur hänsynsångesten klöser sig upp. Man måste vara tyst, inte störa folk, ta hänsyn.
Jag plockar upp honom i famnen, bär ut honom från apoteket, och försöker febrilt komma på något sätt för att få honom att fortsätta skratta. Håller kvar hans tunga treårs-barnkropp i famnen och börjar gå runt. Jag börjar göra höga knän så att hans ben flyger upp tillsammans med mina.
"Nämen, går du i luften? Vad knasigt!", säger jag och hoppas på att han kommer haka på.
Det gör han. Han börjar skratta och upprepar det jag sagt om och om igen. "Jag går i luften! Vad knasigt!"
Den Stora Ömheten inför min systerson sväller upp inom mig, och jag känner mig stolt. Han skrattar! Han skrattar på grund av någonting jag gör!

Efter fem minuter kommer mamma, och flåsande sätter jag ner honom på marken igen. Sedan ska vi skiljas åt, och han sträcker upp armarna och säger ivrigt: "Hej då, Emelina, hej då, hej då!"
Jag knäböjer vid honom, och så står vi där och kramas. Tillsammans tjuter vi "MMMMMMMMMMMMMMMMM" tills andan tar slut - alltmedan vi kramas, kramas, kramas.

Sedan går vi åt olika håll. Tårögd går jag därifrån och förundras över att han tycker om mig. Han tycker om mig! Och denna dag behöver jag inte tvivla, inte vara rädd.

Sett alla avsnitt av Downtown Abbey

Små tankar.

Jag börjar bli en veteran inom hårlockning. Allt beroende på hur motiverad man är på kvällen när man ska lägga håret på kvällen. Hairpins, 80-talsrullar i alla dess former. Sedan finns det ju locktång och plattång som man kan locka med på morgonen. Men nattläggning är definitivt enklast och tar minst tid. Vatten är det enda som behövs.

Ögonen har varit svullna i fem dagar nu. Röda, puffiga, kliiga. I förrgår balanserade jag den hårtunna linjen som uppstår när man klär sig i ungefär fem olika färger. Det mesta gick i rödskala. It matched my eyes.

Använder flitigt en tesked på ögonen. Lägger in den i frysen, och när ögonen är som mest allergiska, så tar man bara ut den och kyler svullnaden. Beauty/allergy tips #714.

Läste boken Kontakt av Carl Sagan i helgen. Ni vet storfilmen som gjordes på 90-talet, som till och med (dåvarande) President Clinton var med i? Det var tamejfan den finaste boken jag läst på länge (yes, det var en referens till Karl-Bertil Jonssons Jul). Så. Himla. Bra.
Balansen mellan vetenskap och tro, ett enande av världen och den ständiga striden med politik. Mycket fackspråk (jisses, så mycket det var), men gud vad bra den var. Läste ut den på två-tre dagar. Jag har nog inte sträckläst så mycket sedan Audrey Niffenegger eller Harry Potter.

Sedan läste jag äntligen ut Änglar och Demoner av Dan Brown. Gissa vad den handlar om? Vetenskap och tro. Lol.

Det gör jag nu. Hah!

Taken in Paris. 

I wish I could live in an apartment 

with a ceiling like that.

nada

Hej bloggen som ekar tomt.

Jag tänkte skriva en del saker som jag tänkt på den senaste tiden, men nu blev jag bara sur när jag loggade in här.