... Sedan kan ju tilläggas att jag nyligen gjorde ett test, där det framkom att jag har problem med min jag-känsla. Kort och gott betyder det att man kan ha en overklighetskänsla. Tankar som Är det här jag? är vanliga, samt ett sorts "bortkopplande" mellan kropp och själ.
Jag har haft det så länge jag kan minnas. Det skrämde vettet ur mig som barn, men jag slutade prata om det när jag insåg att det bara var jag som kände så. När jag försökte förklara hur det kändes fick jag bara oförstående blickar till svar. Det är inte förrän detta året som jag fick reda på att en av mina bästa vänner också upplevt det. Helt sjukt hur man kunnat vara vänner åtta år och inte vetat om det, för att man som barn fått för sig att det är något fel på en.
Surfade runt litet på internet efter svar på denna känsla, eftersom svart text på vitt papper som visar att vad som är galet med en, gör en nyfiken. Hittade en förklaring skriven av en hoi polloi:
"Jo, jag är medveten om det som sker runt omkring mig, det vill säga att jag har en korrekt verklighetsuppfattning.
Jag får dessa känslor när jag tänker intensivt på vem jag egentligen är. Låter jag tankarna fortsätta fritt känns det som att mitt jag sakta tynar bort och kvar står en kropp. Därefter kommer ångesten i raketfart."
Spot on.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Depersonalisation? Verkar väldigt obehagligt. Är lite nyfiken på hur det uppstår. Vad som händer i kroppen som gör att den känslan uppstår?
/Jenk
Det är faktiskt depersonalisation! Someone does her homework!
Det är definitivt obehagligt. Det låter kanske som en enklare känsla att hantera än vad det är, men att känna att du inte hör ihop med din kropp, eller att ditt "jag" suddas ut är en extremt upprörande känsla. Det rubbar allt som en människa är uppbyggd på -- alltså en stark känsla av "det här är jag" och "här hör jag hemma" och "såhär gör man". Min första tanke jag brukar få när jag "lösgör" mig efter att depersonalisation inträffat, är "Jag måste limma fast min själ vid kroppen igen, så jag inte försvinner, men hur gör jag det?". Låter kanske som en galnings tankar, men det är precis så det känns.
Jag har ingen aning om hur det uppstår, det har heller inte gjorts speciellt mycket forskning kring det. Dessutom har man märkt att depersonalisation oftast inte är farligt, dvs det är inte farligt för allmänheten. Det är ett sorts självförsvar, har jag för mig att jag läst, som djupt traumatiserade människor använder under extrema tillfällen. Om man tex blivit misshandlad eller våldtagen som barn, så kan man utveckla denna metod för att på något sätt "koppla bort" sig själv från händelsen, så man inte... går sönder, typ.
Detta innebär ju då tyvärr att det kan leda till allt värre sjukdomar ju äldre man blir. Det är tex en början till personlighetsklyvning, och en rad andra psykoser. Men man kan även uppleva depersonalisation trots att man inte varit med om något (eller så har man helt enkelt raderat minnet från en traumatisk händelse så man inte kommer ihåg).
Så, kort och gott: självförsvar, kan vara början till psykos, man kan fungera normalt i samhället. Sedan vet man inte så mycket mer.
Mjo, har en annan vän som har berättat lite om sina erfarenheter kring det. Det låter rätt logiskt det där med att det skulle vara en form av självförsvar. Jag är väldigt intresserad av det där med exakt vad som händer och varför i kroppen under alla typer av självförsvar och andra starka reaktioner.
När jag själv drabbas av mina fobier och konstigheter så är det en tröst för mig att tänka att det trots allt är en naturlig reaktion, som har utlösts av en automatisk, undermedveten feltolkning. Inte för att det hjälper precis när det händer. Men efteråt kan det kännas lite lättare. Tycker att det är bra att du vågar skriva om dina problem. Jag har kämpat med stress, panikångest och socialfobiska attacker som har kommit tillbaka nu under hösten men är rätt dålig på att vara öppen med det faktiskt. Dumt, eftersom det är så pass vanligt. Var och varannan människa verkar lida av något slags psykisk ohälsa.
/Jenky
Hm, jag har inte tänkt på det på det sättet förut. Efter panikångestattacker har jag bara blivit som förlamad, för att rädslan tar över och man tänker bara om "tänk om det händer igen". Samtidigt brukar tankar som "Det är något fel på mig, jag är fel" köras på rundgång, vilket säkerligen inte hjälper, egentligen.
Jag har undrat litet över det. Tänkte mest på din rädsla för att hålla muntliga föredrag, om det kanske triggade igång gamla saker... Det kan ju göra det, ibland.
Tycker du borde prata mer. Det känns skönt på ett sätt att skriva/berätta om det, samtidigt som man går runt och oroar sig över vad folk kommer tycka. Men jag försöker anamma ett sätt som min mamma och syster kör på, att man "minskar sina cirklar", alltså man söker sig till grunden, och försöker hitta en säkerhet i de människorna som står en närmast. Då bryr man sig litet mindre om folk kommer tycka en är galen eller ej, bara för att man lider av något så vanligt som panikattacker.
Jo, jag tror absolut att det kan ha triggat igång gamla känslor och reaktioner. Och även om jag har börjat slappna av nu så gör jag ju praktik på en psykiatrisk mottagning och jag tror kanske att det har påverkat mig lite också. Jag trivs bra med mina kollegor men miljön är ju en ständig påminnelse om något man inte vill känna. Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Och jag tror visserligen att det är precis som du säger. Panikångest och liknande är så vanligt. Och ingenting att skämmas över. Men ändåååååå....
/Jenky
Skicka en kommentar