Dricka viiiiin och läsa fanfictioooooon!
Läser en historia just nu då Loki är jättebitter. Men det är inte jag, för jag är lokaliserad mitt i en skog och min inre fantasivärld äter upp mig. En härlig känsla. Jag bara flyter omkring här.
Och nu uppdatera Hiddleston sin twitter! Tjohej, osv.
lördag 30 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Gemensamma intressen
Fniss. Jag twittrade precis till Tom Hiddleston. Internet är sannerligen en fantastisk källa till saker som gör dig fånigt lycklig. Känslan av adrenalin som spred sig längs armarna när jag tryckte på send, för att sedan börja fnittra okontrollerbart medan jag trampar runt i lägenheten i ett försök att sprida lyckan till resten av kroppen.
"@twhiddleston You like Ibsen? I'm currently reading a book of collected plays released in -58 that has this wonderful smell of old books."
"
Till mitt försvar:
När jag var liten så var Valhalla en av mina absoluta favoritserier. Som ung bokmal spenderade jag mycket tid på mitt lokala bibliotek, där de hade backar med nötta serietidningar. Jag läste om de här serierna varje gång jag fick ett tillfälle. Min favoritkaraktär var, quel surprise, Loke.
Jag älskade hans manipulativa sida och hans berömda "silvertunga". Att han sedan kunde dra på sig pälsar som möjliggjorde att han kunde förvandla sig till djur av olika slag, var ju också smått fantastiskt. På något sätt så hamnade han alltid i trubbel, trots sin magi och sina färdigheter. Jag antar att jag tyckte om hans komplexitet; att han var till hälften gud, hälften jätte; hälften god, hälften ond.
Sedan såg jag Thor på bio. Med mungipor som besviket vändes nedåt, förklarade jag för min bror att Marvels syn på asagudarna inte alls var som jag hade tänkt mig. Asgård var för modernt, regnbågsbron för digitaliserad, comic relief:en för töntig och så var det ju grejen med Loke... Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som jag inte tyckte om. Kanske var han inte tillräckligt ond. Kanske var jag bara inte beredd på en amerikaniserad syn på något som jag växt upp med och älskat gränslöst.
En dag bestämde jag mig för att gå och se Avengers själv efter en inställd lektion. Jag hade sett Iron Man 2 några dagar innan, och hade litet fangirl feels för Tony Stark. Tänkte att jag åtminstone kunde muntras upp av litet one-liners och random action-våld.
Tillbaka på spelplanen var Loki, mer angstig och ondare än någonsin. Alltid den missförstådda guden, kluven och härligt kvick. Jag föll pladask. Äntligen gick det in i mitt huvud att en ny tolkning på en barndomskärlek ska tas för vad det är -- just en nytolkning. Jag älskade hans onda väsningar, sårade relation med Tor och hans nyvärvade krafter. Återigen var han den ultimata semi-onda karaktär jag alltid älskat.
Jag älskade hans manipulativa sida och hans berömda "silvertunga". Att han sedan kunde dra på sig pälsar som möjliggjorde att han kunde förvandla sig till djur av olika slag, var ju också smått fantastiskt. På något sätt så hamnade han alltid i trubbel, trots sin magi och sina färdigheter. Jag antar att jag tyckte om hans komplexitet; att han var till hälften gud, hälften jätte; hälften god, hälften ond.
Sedan såg jag Thor på bio. Med mungipor som besviket vändes nedåt, förklarade jag för min bror att Marvels syn på asagudarna inte alls var som jag hade tänkt mig. Asgård var för modernt, regnbågsbron för digitaliserad, comic relief:en för töntig och så var det ju grejen med Loke... Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som jag inte tyckte om. Kanske var han inte tillräckligt ond. Kanske var jag bara inte beredd på en amerikaniserad syn på något som jag växt upp med och älskat gränslöst.
En dag bestämde jag mig för att gå och se Avengers själv efter en inställd lektion. Jag hade sett Iron Man 2 några dagar innan, och hade litet fangirl feels för Tony Stark. Tänkte att jag åtminstone kunde muntras upp av litet one-liners och random action-våld.
Tillbaka på spelplanen var Loki, mer angstig och ondare än någonsin. Alltid den missförstådda guden, kluven och härligt kvick. Jag föll pladask. Äntligen gick det in i mitt huvud att en ny tolkning på en barndomskärlek ska tas för vad det är -- just en nytolkning. Jag älskade hans onda väsningar, sårade relation med Tor och hans nyvärvade krafter. Återigen var han den ultimata semi-onda karaktär jag alltid älskat.
Han ser väl inte så ond ut?
You can't just kill an entire race!
Ikväll beger vi oss återigen mot värmlands skogar. Min senaste tumblr/loki-besatthet vrider nervöst händerna. Jag säger adjö till stadigt internet och avslutar med att gå och se Avengers ikväll. Ehehehe.
onsdag 27 juni 2012
asdfghjkl
Det här är ju helt underbart. Känslan av en ny fandom! Och jag har en blogg som jag får spamma på hur mycket jag vill! Tursamt är nog att tumblr är fanbase nummer ett när det gäller Loki/Tom Hiddleston. Alla älskar honom!
"Would it make you feel better?" he said, his voice carrying a harsh undertone that she did not like.
Förresten så är Linkin Parks nya skiva ypperligt bra. Sådär så man undrar om man verkligen vill flanera runt och skylta med sitt skämsband. Men så tänkte jag, att, nä, behovet av att få skriva att deras nya album passar utmärkt till den fanfic jag läser just nu, kändes större. Så skyltar vi med skämsintressena också.
tisdag 26 juni 2012
torsdag 21 juni 2012
Bloglovin' / Hoss Intropia!
Click to enlarge!
Bloglovin'/Hoss Intropia is holding this neat competition where you get to put together an ensemble of five items from hoss intropia, post to their website and then you have the chance to win the exact items you chose!
Being into the romantic preppy look, I obviously chose this look. I love it!
Compete here!
Bloglovin'/Hoss Intropia is holding this neat competition where you get to put together an ensemble of five items from hoss intropia, post to their website and then you have the chance to win the exact items you chose!
Being into the romantic preppy look, I obviously chose this look. I love it!
Compete here!
Gackt har skaffat mustasch...
... Så nu har alla fans gone wild och sätter mustasch på ALLA hans bilder. För att vi tycker det är roligt, och för att han ser helt knäpp ut i det.
.jpg)
tisdag 19 juni 2012
k-k-kjol
måndag 18 juni 2012
Snella, snälla, pls!
Jag kommer hora mig nu, men SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA klicka på den här länken: http://goo.gl/aQjLJ
Det är någon fin bloggare där ute som lottar ut $300 på ASOS, och de har Vivienne Westwood som man kan köpa där och om ni trycker på min länk så får jag större chans att vinna och aaaaaaaaaahhh! *grabby hands*
Det är någon fin bloggare där ute som lottar ut $300 på ASOS, och de har Vivienne Westwood som man kan köpa där och om ni trycker på min länk så får jag större chans att vinna och aaaaaaaaaahhh! *grabby hands*
Hah!
Hah! Sitter i godan ro och slösurfar mig fram till kreativitet, och så plötsligt händer det. Den där känslan av att det känns som om armarnas vävnad sakta äts upp. Som om kroppen behöver näring, men väljer att ta av armfettet. Den där pirrande, isande känslan som jag det bästa jag visste förut. Har inte haft den på över ett år nu.
Jag ska nog äta litet lunch snart, då.
Jag ska nog äta litet lunch snart, då.
fredag 15 juni 2012
DRAMA
Haha, men gud. Kommer nu ihåg varför jag slutade titta på anime under en lång tid.
"Why did you wait in the rain for me all day?"
"I've never seen a basket ball shot up close! I wanted to see you shoot!""
Huvudkaraktären faller ner på knä i regnet och slår med nävarna mot backen.
"I was in a fight with pops and injured my shoulder and now I can't shoot anymore!!!"
"Oh... I'm so sorry!!!!!" piper flickan och stapplar bakåt för att sedan svimma.
Och detta var bara avsnitt två. Haha, suck.
Som tur är så är outro-låten apmysig. Jag älskade den redan efter första lyssningen. Ska nog försöka lära mig den och sjunga för systersonen Tor när han blir ledsen.
"Why did you wait in the rain for me all day?"
"I've never seen a basket ball shot up close! I wanted to see you shoot!""
Huvudkaraktären faller ner på knä i regnet och slår med nävarna mot backen.
"I was in a fight with pops and injured my shoulder and now I can't shoot anymore!!!"
"Oh... I'm so sorry!!!!!" piper flickan och stapplar bakåt för att sedan svimma.
Och detta var bara avsnitt två. Haha, suck.
Som tur är så är outro-låten apmysig. Jag älskade den redan efter första lyssningen. Ska nog försöka lära mig den och sjunga för systersonen Tor när han blir ledsen.
10 Things Not to Say to Depressed People
Speciellt 1-3 och 8. Kändes litet skönt att få läsa om att andra resonerar/resonerat precis som jag. Den där ständiga känslan av oduglighet för att man är deprimerad och inte "gör något åt det". Blir arg bara jag tänker på det.
1. “Remain Positive”
I think: Duh! I know – but how? To me, my reality is that the world has already caved in. What is irrational to you makes utmost sense to me. I’m so angry / upset / sad / lonely / devastated / hopeless / in despair… Why can’t you understand me?
I feel: Recoil further into my shell to avoid future contact and meaningless advice because you never told me how to remain positive.
2. “Don’t think like that”
I think: Why not? What’s wrong with thinking like I do? It’s an honest opinion. I really think this. It’s negative all right, but that’s what I think, so what’s wrong? So how should I think instead? Like you? But I don’t agree with you, and then I become you if I think like you…?
I feel: I did something wrong for thinking a certain way, and you reprimanded me for thinking so. Thus, I withdraw, and berate myself for thinking the way I do, and spiral further down into depression due to self-criticism.
3. “Pull yourself together” / “Snap out of it” and the likes
I think: How? Snap out of what? I don’t want to be like this either, you think it’s fun?
I feel: Feel completely useless and hopeless that I’m incapable of holding myself together and getting better. Depression snowball with this sense of incompetence.
4. “Why do you need to be depressed?”
I think: Umm… I don’t know, I wish I knew. Doctors said it’s because of some imbalance in serotonin in me. I don’t know. I don’t know. I don’t know. I DON’T KNOW!!!!!!!
I feel: Accused of committing a heinous crime to be depressed. Confused because I don’t know what happened to make me depressed and how it all happened. Lost since I don’t know how to get out of depression. Feel inferior and worse about myself, so I hide from you as well because I don’t want to feel inadequate.
5. “Look at how lucky you are already! Be thankful”
I think: I am thankful for what I have. But what does that have to do with depression? Doctors and every website I’ve read say depression is an illness and has biological factors. Depression needs to be treated as any other sickness. You are lucky too, be thankful – stop having a freaking cold and sneezing germs into the air I breathe!
I feel: Misunderstood as a spoiled, ungrateful little girl when I’m not. Frustrated for being misunderstood, cry, wail, sad. Retreat into my hiding place – again.
6. “Go do something and you will feel better.”
I think: Go do what? I can’t be bothered. I’m tired. I’m not interested. I have no energy. I just want to sleep. Doing something won’t make me feel better. Leave me alone.
I feel: Tired and lethargic, and no energy to think about what to do. Harassed because you keep telling me to do something.
(N.B. What did work, was instead of telling me to do something, my fiance simply made me put my clothes on, slid me into my boots, and dragged me out of the house for a walk, talking about random things on the way, not once mentioning anything to do how I was doing or asking if I felt better.)
7. “What’s wrong with you?”
I think: I WISH I KNEW. I wish I knew. Oh how I wish I knew. Can you tell me? Can somebody tell me? I don’t want to be like this. Why am I like this?
I feel: Absolutely hopeless because I don’t know why I became like this, and I was unable to find out the reasons behind my depression. Very belittled and angry at myself. Can’t deal with this. I might as well die.
8. “You should do this…” or “You should not do this (such as kill yourself)…”
I think: Why? This is my life, I'm allowed to end it if I want to. Why should I eat? I’m not hungry.
I feel: Patronized by your condescending tone (even if you didn’t have one). Rejected for not doing what you think I am supposed to. Another bash to my already dwindling self-confidence – you just succeeded in making me feel more desperate and more depressed.
9. “See how others suffer even worst, and have no food to eat, be grateful for what you have”
I think: But you told me not to compare myself with others when I told you I was envious of others who have achieved more than me. So how double faced is it that just because others are less fortunate I can compare with them? I know you are trying to tell me I should count my blessings – I do, trust me I do. But how does this solve my depression? I still feel that life is not worth living despite being grateful for what I have. I am too tired to carry on and try.
I feel: Baffled as to why sometimes you say don’t compare and other times you tell me to do so. I don’t understand how being thankful makes me feel better, because what I have now has no meaning and no value to me. I JUST WANT TO DIE. Maybe if I die, there’d be more food for those who don’t have any. Proceed to jumping out the window from 30th floor.
10. “It’s all in your head…”
I think: IT’S NOT! But I know. How do I change my head? It’s not my fault. I didn’t want this. I can't control it. I’m trying but I can’t!
I feel: Furious at myself for not being able to control my head and thinking. Inept at everything I’m trying to do and worse, for disappointing you. Alone that no one can understand me. Alienate myself. Doomed to fail; might as well die…
Taget från här.
1. “Remain Positive”
I think: Duh! I know – but how? To me, my reality is that the world has already caved in. What is irrational to you makes utmost sense to me. I’m so angry / upset / sad / lonely / devastated / hopeless / in despair… Why can’t you understand me?
I feel: Recoil further into my shell to avoid future contact and meaningless advice because you never told me how to remain positive.
2. “Don’t think like that”
I think: Why not? What’s wrong with thinking like I do? It’s an honest opinion. I really think this. It’s negative all right, but that’s what I think, so what’s wrong? So how should I think instead? Like you? But I don’t agree with you, and then I become you if I think like you…?
I feel: I did something wrong for thinking a certain way, and you reprimanded me for thinking so. Thus, I withdraw, and berate myself for thinking the way I do, and spiral further down into depression due to self-criticism.
3. “Pull yourself together” / “Snap out of it” and the likes
I think: How? Snap out of what? I don’t want to be like this either, you think it’s fun?
I feel: Feel completely useless and hopeless that I’m incapable of holding myself together and getting better. Depression snowball with this sense of incompetence.
4. “Why do you need to be depressed?”
I think: Umm… I don’t know, I wish I knew. Doctors said it’s because of some imbalance in serotonin in me. I don’t know. I don’t know. I don’t know. I DON’T KNOW!!!!!!!
I feel: Accused of committing a heinous crime to be depressed. Confused because I don’t know what happened to make me depressed and how it all happened. Lost since I don’t know how to get out of depression. Feel inferior and worse about myself, so I hide from you as well because I don’t want to feel inadequate.
5. “Look at how lucky you are already! Be thankful”
I think: I am thankful for what I have. But what does that have to do with depression? Doctors and every website I’ve read say depression is an illness and has biological factors. Depression needs to be treated as any other sickness. You are lucky too, be thankful – stop having a freaking cold and sneezing germs into the air I breathe!
I feel: Misunderstood as a spoiled, ungrateful little girl when I’m not. Frustrated for being misunderstood, cry, wail, sad. Retreat into my hiding place – again.
6. “Go do something and you will feel better.”
I think: Go do what? I can’t be bothered. I’m tired. I’m not interested. I have no energy. I just want to sleep. Doing something won’t make me feel better. Leave me alone.
I feel: Tired and lethargic, and no energy to think about what to do. Harassed because you keep telling me to do something.
(N.B. What did work, was instead of telling me to do something, my fiance simply made me put my clothes on, slid me into my boots, and dragged me out of the house for a walk, talking about random things on the way, not once mentioning anything to do how I was doing or asking if I felt better.)
7. “What’s wrong with you?”
I think: I WISH I KNEW. I wish I knew. Oh how I wish I knew. Can you tell me? Can somebody tell me? I don’t want to be like this. Why am I like this?
I feel: Absolutely hopeless because I don’t know why I became like this, and I was unable to find out the reasons behind my depression. Very belittled and angry at myself. Can’t deal with this. I might as well die.
8. “You should do this…” or “You should not do this (such as kill yourself)…”
I think: Why? This is my life, I'm allowed to end it if I want to. Why should I eat? I’m not hungry.
I feel: Patronized by your condescending tone (even if you didn’t have one). Rejected for not doing what you think I am supposed to. Another bash to my already dwindling self-confidence – you just succeeded in making me feel more desperate and more depressed.
9. “See how others suffer even worst, and have no food to eat, be grateful for what you have”
I think: But you told me not to compare myself with others when I told you I was envious of others who have achieved more than me. So how double faced is it that just because others are less fortunate I can compare with them? I know you are trying to tell me I should count my blessings – I do, trust me I do. But how does this solve my depression? I still feel that life is not worth living despite being grateful for what I have. I am too tired to carry on and try.
I feel: Baffled as to why sometimes you say don’t compare and other times you tell me to do so. I don’t understand how being thankful makes me feel better, because what I have now has no meaning and no value to me. I JUST WANT TO DIE. Maybe if I die, there’d be more food for those who don’t have any. Proceed to jumping out the window from 30th floor.
10. “It’s all in your head…”
I think: IT’S NOT! But I know. How do I change my head? It’s not my fault. I didn’t want this. I can't control it. I’m trying but I can’t!
I feel: Furious at myself for not being able to control my head and thinking. Inept at everything I’m trying to do and worse, for disappointing you. Alone that no one can understand me. Alienate myself. Doomed to fail; might as well die…
Taget från här.
Ook-ook
Det här är Sune. Han heter Sune Karlsson, men kallas för en massa andra saker: Nune, Napan, Gapan, Snutte (varav det sista inte är speciellt uppskattat). Kärt barn har många namn. Han är pojkvännens allra äldsta, mest älskade gosedjur. I höstas klättrade han ur gosedjurslådan och hittade vägen tillbaka i våra hjärtan. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar den här apan. Man skulle ju kunna tro att tiden, då man lekte med gosedjur, var över. Men icke. Sune förgyller mitt och pojkvännens liv något oerhört. Han får oss att skratta, att bli glada, att le. Kanske världens bästa apa.
Arrogant Bastard! :D
Sommarlov! Ja!
... förutom att jag har noll i inkomst. Ska försöka lösa detta på något sätt. Planen just nu är att "arbeta" hemma hos min ömma moder cirka tre timmar/vardag. Vad jag kommer pyssla med får ni kanske se senare.
Imorgon är det sommarfest på Asperö. Min kära vän Benjamin (som har typ världens skönaste stil) har bjudit in alla han känner. Eftersom B är en sådan där sjukt social typ, så lär det nog bli massor med människor. Jag planerar att kånka med mig litet rödvin och sitta och dingla med benen vid någon klippa. Kanske springa omkring i mina blåa sjömansskor och sjunga en trudelutt på den här sången (som är kanske världens finaste sommarvisa):
Imorgon är det sommarfest på Asperö. Min kära vän Benjamin (som har typ världens skönaste stil) har bjudit in alla han känner. Eftersom B är en sådan där sjukt social typ, så lär det nog bli massor med människor. Jag planerar att kånka med mig litet rödvin och sitta och dingla med benen vid någon klippa. Kanske springa omkring i mina blåa sjömansskor och sjunga en trudelutt på den här sången (som är kanske världens finaste sommarvisa):
torsdag 14 juni 2012
tisdag 12 juni 2012
måndag 11 juni 2012
and the winner is
Har förresten märkt den senaste tiden att jag börjat bli litet ledsen när folk inte kommenterar. Jag brukade inte bry mig förut, men nu verkar det som om jag börjat. Onödigt.
Ja, inte för att jag kom ihåg vad jag skrev. Men jag tackar aldrig nej till gratis böcker. Det här är den tredje tävlingen jag vunnit över intranätet. Under den första vann jag x antal signerade böcker av Andreas Roman, mina tonårs favoritförfattare (fast jag vann dem för kanske två år sedan). Nummer två var ju $80 på romwe.com (ingen som vill köpa det presentkortet för rabatterat pris? Det gäller för eeeeevigt). Och så nu, då. Måste säga att man blir dretglad när man vinner saker när man är såpass fattig som jag är.
Också! Jag vann en tävling till idag. Såhär skrev de:
"tack för att du deltog i vår tävling och vill bli medlem i Sveriges nyaste nätbokhandel!
Vi tyckte mycket om din motivering och kommer skicka boken "Tretton timmar" till dig."
/från den här sidan.Ja, inte för att jag kom ihåg vad jag skrev. Men jag tackar aldrig nej till gratis böcker. Det här är den tredje tävlingen jag vunnit över intranätet. Under den första vann jag x antal signerade böcker av Andreas Roman, mina tonårs favoritförfattare (fast jag vann dem för kanske två år sedan). Nummer två var ju $80 på romwe.com (ingen som vill köpa det presentkortet för rabatterat pris? Det gäller för eeeeevigt). Och så nu, då. Måste säga att man blir dretglad när man vinner saker när man är såpass fattig som jag är.
Helplessness Blues
Jag gör mitt bästa för att hålla min kreativitet vid liv för tillfället. Försöka vara duktig, göra positiva saker, tänka positivt, njuta av vädret, gå upp i tid. Ni vet, sådant där som vanliga människor gör, men som jag alltid haft svårt med.
Men ibland så kommer jag på mig själv med att bara sitta, uttråkad, tyst. Och min instinkt säger åt mig "Men gör något direkt, nu, genast! Så du inte faller in i gamla mönster!". Men det är helt tyst inuti mig. Jag kan bara inte komma på något vettigt att göra.
Då brukar jag gå in på tumblr. Och så ser jag en bild på något som berör mig. Kanske hår som blåser i vinden, små händer som stryker över boksidor eller blomknoppar som slår ut. Och även om jag inte direkt kommer på vad jag ska göra, så blommar den där känslan ur bröstet igen. Känslan av kreativitet, en känsla av att man kan. Och då känns det mer okej att jag inte måste göra saker jämthelatiden för att jag ska kunna känna mig duglig.
Men ibland så kommer jag på mig själv med att bara sitta, uttråkad, tyst. Och min instinkt säger åt mig "Men gör något direkt, nu, genast! Så du inte faller in i gamla mönster!". Men det är helt tyst inuti mig. Jag kan bara inte komma på något vettigt att göra.
Då brukar jag gå in på tumblr. Och så ser jag en bild på något som berör mig. Kanske hår som blåser i vinden, små händer som stryker över boksidor eller blomknoppar som slår ut. Och även om jag inte direkt kommer på vad jag ska göra, så blommar den där känslan ur bröstet igen. Känslan av kreativitet, en känsla av att man kan. Och då känns det mer okej att jag inte måste göra saker jämthelatiden för att jag ska kunna känna mig duglig.
lördag 9 juni 2012
Eh.
Det jag älskar med min favoritsallad (sallad, rödlök, soltorkade tomater, fetaost, pesto), är att man blir så djävulskt törstig efter man ätit den. Och det vattnet man dricker efter smakar som nektar, ambrosia, honung och alla bra ting som din tunga någonsin kan få smaka. Typ en av de bästa vardsagskänslorna. Släcka törsten, alltså.
fredag 8 juni 2012
Afrodite
See, see, she comes in her cerulean car,
Passing the middle regions of the air.
Mark how her nimble sparrows stretch the wing,
And with uncommon speed their Mistress bring.
Arrived, and sparrows loosed, hastens to me;
Then smiling asks, What is it troubles thee?
Why am I called? Tell me what Sappho wants.
Oh, know you not the cause of all my plaints?
I love, I burn, and only love require,
And nothing less can quench the raging fire.
What youth, what raving lover shall I gain?
Where is the captive that should wear my chain?
torsdag 7 juni 2012
Vad gör man när man inser att man slutar att fungera normalt så fort ens andra hälft åkt iväg? Man vaknar upp ledsen, ligger kvar i sängen till sju på kvällen, och undrar om man på något sätt kan slippa åka till Mariestad imorgon och fira plastbrorsans student. Därför att all den där lusten, kämpet man haft den senaste tiden, helt enkelt inte fungerar idag.
tisdag 5 juni 2012
Läs! Nu! Orkar inte vänta mer!
Jag älskar biblioteket. De svenska biblioteken är något av det bästa man kan ta del av i ens vardagsliv. Jag är otroligt tacksam för att läsmöjligheter och all den känsla av lugn som biblioteken här i Göteborg har gett mig.
Men nu blir jag litet trött. Jag har fyra reservationer som jag bara väntar och väntar och väntar på. De kommer aldrig fram. Kommer nog inte göra det, heller. Och jag vet att det antagligen inte ens är deras fel, utan att någon kanske snott just de böckerna. Kanske har de tappat just den boken om Garcia Lorca, och nu ligger den blöt och ensam på någon soptipp. Omständigheterna förstår jag, men jag blir otroligt ledsen och upprörd över att jag aldrig får läsa dem. Jag menar, det är som att gå runt och vänta på ett paket som man beställt, men som aldrig kommer fram. Lusten skriker i mig: "Läsa! Läs! Vill!".
Och jag villvillvill verkligen inte läsa Lorcas dikter på svenska. Så jag är väldigt ledsen hest när jag inser att jag förmodligen aldrig kommer få läsa de där böckerna jag beställt.
Men nu blir jag litet trött. Jag har fyra reservationer som jag bara väntar och väntar och väntar på. De kommer aldrig fram. Kommer nog inte göra det, heller. Och jag vet att det antagligen inte ens är deras fel, utan att någon kanske snott just de böckerna. Kanske har de tappat just den boken om Garcia Lorca, och nu ligger den blöt och ensam på någon soptipp. Omständigheterna förstår jag, men jag blir otroligt ledsen och upprörd över att jag aldrig får läsa dem. Jag menar, det är som att gå runt och vänta på ett paket som man beställt, men som aldrig kommer fram. Lusten skriker i mig: "Läsa! Läs! Vill!".
Och jag villvillvill verkligen inte läsa Lorcas dikter på svenska. Så jag är väldigt ledsen hest när jag inser att jag förmodligen aldrig kommer få läsa de där böckerna jag beställt.
Ett tråkigt inlägg om sömn.
Igår gick jag upp sju på morgonen och spankulerade iväg till Folkets Hus för att göra tentor. Klockan tre på eftermiddagen var jag färdig med den sista, och trallade trött hem. Sedan spenderade jag resten av dagen med att söka jobb, eftersom min ekonomiska situation är mycket bekymmersam för tillfället. Klockan ett kunde jag knappt hålla ögonen öppna längre, och en röst längst bak i huvudet undrade varför jag fortfarande var uppe och stickade.
Så jag sov. Och jag sov, och jag sov och jag sov. Sedan sov jag litet till. Satan vad det tar på krafterna att vara "duktig".
Så jag sov. Och jag sov, och jag sov och jag sov. Sedan sov jag litet till. Satan vad det tar på krafterna att vara "duktig".
måndag 4 juni 2012
Why?
Minikui sön 1 apr 2007 22:02
är du online -nu-? O_o
rusty sön 1 apr 2007 22:03
jaaaa, why?
.... skrev Linda en gång för flera år sedan. Jag började skratta, för jag insåg snart varför hon tyckte att mina online-vanor gick att ifrågasätta. Jag bodde i Japan då, och tiden indikerar att jag satt uppe klockan 6-7 en söndagsmorgon. Vilket iofs inte alls var ovanligt för mig under den perioden. Jag brukade gå upp klockan fem varje morgon och äta en låååång frukost, gå ut och gå med Mimi och sedan hasa mig mot skolan. Jag hade inte så mycket för mig, förutom att titta på Betty Boop och gå och lägga mig åtta på kvällen. Lauran satt inlåst på sitt "detention center", jag var ensam och olyckligt kär och hade en liten hund att ta hand om.
är du online -nu-? O_o
rusty sön 1 apr 2007 22:03
jaaaa, why?
.... skrev Linda en gång för flera år sedan. Jag började skratta, för jag insåg snart varför hon tyckte att mina online-vanor gick att ifrågasätta. Jag bodde i Japan då, och tiden indikerar att jag satt uppe klockan 6-7 en söndagsmorgon. Vilket iofs inte alls var ovanligt för mig under den perioden. Jag brukade gå upp klockan fem varje morgon och äta en låååång frukost, gå ut och gå med Mimi och sedan hasa mig mot skolan. Jag hade inte så mycket för mig, förutom att titta på Betty Boop och gå och lägga mig åtta på kvällen. Lauran satt inlåst på sitt "detention center", jag var ensam och olyckligt kär och hade en liten hund att ta hand om.
Går det att vänja sig av så snabbt?
Pojkvännen har bestämt sig för att börja kolla på racing (formel 1?), vilket han påstår är som musikens Eurovision Song Contest. Det enda jag hört de senaste två dagarna är "UUUUUUUUUUUNNN UUUUUNNNNNN SKRIIIIIII". Det har varit två underbara dagar, speciellt eftersom jag pluggat under tiden. Och för er som inte kommer ihåg, så delar jag och min pojkvän på en etta. Ett rum alltså. Med uuun-uuuun.
Men det är liksom inte det värsta, heller. Han proklamerar glatt att nu ska han titta på nästa tävling! Den är fem timmar lång. Jag, som blivit smärre besatt av internet/datorn den senaste tiden, blir helt vild och arg. Går runt och surar i flera timmar till soundtracket av det behagliga ljudet av motorer.
Smått rörd av faktumet att jag nu under förmiddagen får använda internet hur mycket jag vill, sätter jag på datorn och börjar knappa. Efter tjugo minuter märker jag att det är rätt tråkigt. Faktiskt så kan jag inte ens komma på vad jag vill göra på datorn.
... Titta på Betty Boop?
Men det är liksom inte det värsta, heller. Han proklamerar glatt att nu ska han titta på nästa tävling! Den är fem timmar lång. Jag, som blivit smärre besatt av internet/datorn den senaste tiden, blir helt vild och arg. Går runt och surar i flera timmar till soundtracket av det behagliga ljudet av motorer.
Smått rörd av faktumet att jag nu under förmiddagen får använda internet hur mycket jag vill, sätter jag på datorn och börjar knappa. Efter tjugo minuter märker jag att det är rätt tråkigt. Faktiskt så kan jag inte ens komma på vad jag vill göra på datorn.
... Titta på Betty Boop?
fredag 1 juni 2012
Livets små nöjen.
Jag var på ännu en undersökning på Psykologen i förrgår. Jag var där med två andra personer och försökte koncentrera mig på att fylla i en enkät om hur man uppfattar brott. En kille som satt en bit bort prasslade med sitt godis, skrattade åt en del frågor och sa med kanske världens högsta röst: "Har någon ett sudd?". Min svenskhet blev ytterst irriterad på denna man som satt och smaskade medan jag försökte avgöra om Johan i exemplet, som utsatts för brott, verkar överemotionell eller inte.
När jag var färdig så gick jag och lämnade in enkäten, och en flicka tittade hoppfullt på mig och undrade om jag ville fylla i hennes papper också. Så jag gick en runda till, och satte mig ner i ett annat rum som verkade vara gjort för barn. I hörnet av rummet stod en sandlåda och litet leksaker. Efter någon minut kom Herr Irriterande in i rummet, och det första han gör är att stega rakt fram till sandlådan. Han sticker ned handen i sanden och grymtar nöjt till. Då gled all min svenska irritation av mig, och jag gillade med ens den där mannen som njöt av livets små nöjen. Jag själv tycker ju om att ligga på varm asfalt medan folk går förbi och tittar konstigt på en. Jag tycker att man kan sitta ned på marken, utomhus, utan att det är speciellt konstigt. Kläder går att tvätta, ju. Och man ska dansa i regn så ofta man vill, och neka folk som räcker en ett paraply med ett skratt.
När jag var färdig så gick jag och lämnade in enkäten, och en flicka tittade hoppfullt på mig och undrade om jag ville fylla i hennes papper också. Så jag gick en runda till, och satte mig ner i ett annat rum som verkade vara gjort för barn. I hörnet av rummet stod en sandlåda och litet leksaker. Efter någon minut kom Herr Irriterande in i rummet, och det första han gör är att stega rakt fram till sandlådan. Han sticker ned handen i sanden och grymtar nöjt till. Då gled all min svenska irritation av mig, och jag gillade med ens den där mannen som njöt av livets små nöjen. Jag själv tycker ju om att ligga på varm asfalt medan folk går förbi och tittar konstigt på en. Jag tycker att man kan sitta ned på marken, utomhus, utan att det är speciellt konstigt. Kläder går att tvätta, ju. Och man ska dansa i regn så ofta man vill, och neka folk som räcker en ett paraply med ett skratt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
