... osv

Det som är litet underhållande är den där fina gränsen mellan "Lämna mig ifred! O_o" och "Det är så tooooomt, kom hem! D:". Sådana situationer som bara uppstår när man delar en etta på 40 kvadratmeter. Som när han tittar på sina dumma polisprogram, eller när jag vill sitta vid en högljutt blåsande dator sent om kvällarna. Då vill man ha ett rum till. Men när jag bara behöver kika över axeln och smila fram ett "Hej, päls!", eller när han i förbifarten till kokvrån kittlar mig... Då känns det allt bra med våran lilla lägenhet. Speciellt eftersom jag tycker om att ha folk jag tycker om i närheten, men inte nödvändigtvis prata med dem hela tiden. Jag kommer ihåg hur jag gick runt och var genuint orolig över detta i tonåren, när jag tänkte på hur jag skulle klara av att bo ensam.

"Jag vill inte flytta ifrån dig mamma, jag trivs så bra med att ha dig i min närhet".