Jag har alltid haft väldigt stora läppar. Som barn fann jag snabbt ett substitut för tummen om dagarna - suga på underläppen var minst lika bra som en välformad tumme. Det är för övrigt något jag fortfarande gör till och från - med fina reaktioner såsom ett sarkastiskt "Vad snygg du är" från pojkvännen.
Jag gick runt och stålsatte mig för den dagen jag skulle bli retad för dem. Det var bara en tidsfråga, det förstod jag. Ingen kunde ha en så stor kroppsdel utan att bli retad för det. När jag var 14 kom smällen. Hemma hos bästisen, som gärna omgav sig med tuffa killar som sprang runt i hälarna på henne, kom kommentaren.
"Hur känns det att ha kuksugarläppar?", skrattade de hånande.
Jag stod där helt tyst först, och väntade in den där välkända känslan av att ha blivit sårad. Men den kom inte. Istället rynkade jag på ögonbrynen och tänkte "Var det där det bästa de kunde komma på?".
Så jag ryckte på axlarna och sa: "Det känns bra, tack."
Även nu i vuxen ålder brukar jag skämta om att jag har "kuksugarläppar" med nära vänner. De brukar först se litet chockat på mig, för att sedan brista ut i skratt. För det är roligt att vända på steken sådär. När man ofta får höra att man har fina läppar, för att sedan förminska all uppståndelse bakom litet extra fettfyllda läppar med att påstå att man har en färdighet att suga kuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar