Gamla Greg

Man skulle kunna tro att jag skulle dras mest till "Pretty Boy" Dr Reid i en serie som Criminal Minds. Visserligen är han helt adorkalishious, men mitt hjärta klappar just nu för Hotchner. Karaktären som är allvarlig och nästan helt utan humor. Jag kan bara inte förklara det. Kanske beror det på att jag drömt om honom i tre nätter i rad.

Problem

Ja, såatteeeh, det spelet jag spelar nu handlar om otrohet. Det börjar med att jag är helt "NEJ" och är jättetrogen. Sedan märker jag att huvudkaraktärens flickvän är helt sjukt irriterande och krävande. What's a girl supposed to do? Nu vill jag ju vara otrogen med den glada 22-åringen, fast huvudkaraktären avvisar henne hela tiden och åååhh... Spelproblem alltså.

Iiiiiina! Iina komma! Iina hej!, säger han

Idag träffade jag underbaraste Lilla Tor! Han sprang mot mig och kramade mig så hårt och så mycket att han inte visste var han skulle ta vägen att han till slut råkade bita mig.

"Fy Tor! Aj aj aj! Du får inte bitas. Klappa snällt," säger mamma.

Och sedan, mycket försiktigt, knappt snuddar han vid mitt ben och tittar sorgset upp på mig. Men jag bara ler, för jag vet hur det kan vara när känslorna svallar över så mycket att man knappt vet vad man ska ta sig till.

My name is Catherine with a K, not Katherine with a C.

Jag har fått spela ungefär 23 minuter av det här spelet. Jag undrar hur jag tänkte när jag köpte två nya spel, ett till mig - ett till D, samtidigt.

O_O

Helt plötsligt sitter min pojkvän med glasögon medan han spelar L.A. Noire. Han är så stilig. Tänka sig! Glasögon! Bara sådär.

Ka-ching, han har mohawk-frisyr igen (hjerta)

:3

Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about screaming with the thunder, running with the lightning, and learning how to dance in the rain.

speeeeeeeeeeel

En sak jag bestämde mig för att göra nu när jag hade råd, var att köpa en present till pojkvännen på Alla Hjärtans Dag! Jag kom fram till att ett spel var en förträfflig idé, så jag satte mig ned en vecka innan och började leta efter bra spel. Satan vad tid det tog, men satan vad roligt det var!

Min slutsats blev dessa spel:

Heavy Rain

L.A. Noire

Yakuza 3-4

Resident Evil 5

Så igår köpte jag Heavy Rain till pojkvännen, och ett spel som heter Catherine till mig själv. Förvånansvärt nog så hade jag lyckats välja ut exakt de spel han ville spela, och i exakt rätt vilja-spela-ordning också! Fast jag står i djup skuld till folket borta på Gamespot-forumet, som hjälpte mig med exempel på spel som skulle kunna passa.

Ja!

Såååå... Jag har alltså levt med 2700:- som månadsinkomst det senaste året. Eftersom jag är sämst med ekonomi och tycker om mat, cigaretter och alkohol, så har jag under ett års tid levt med pengaångest och har fått spendera åtminstone en vecka varje månad med noll kronor (i princip).

Så nu fick det bli slut med det. Jag ansökte om studiebidrag. En del av mig är väldigt besviken på mig själv, för jag borde verkligen inte ta mer lån. Men jag orkar verkligen inte ha mer ångest i mitt liv än vad jag redan har. Jag är trött på att vara utfattig precisjämthelatiden.

Pengarna kom passande nog till Alla Hjärtans Dag, och det firade jag och pojkvännen med en tripp ned på stan. Det var en helt underbar känsla att få kunna göra saker ihop igen, eftersom jag nu hade råd att göra det. Vi firade hjärtats dag med att först dricka litet öl för att orka med att gå på stan i jakt på byxor till D. Varken pojkvännen eller jag njuter av att gå på stan. Han på grund av sin rygg, och jag för att... Jag går aldrig på stan längre, och har inte gjort det på flera år, för att jag inte haft råd att köpa något iaf.

Sedan begav vi oss till Ölrepubliken, som är, precis som det låter, ett safe haven för alla människor som verkligen älskar öl. De har hur mycket öl som helst. Jag körde på min vanliga sträcka med svensk öl såsom Oppigård, Nils Oscar och Dugges. Kanske världens bästa bryggerier.

Och lyckan över att återigen kunna få beställa mat på en restaurang, och välja det man allra helst vill äta när man är ute - musslor. Jag älskar musslor.

Här sitter jag och är glad och försöker glida ut ur view.

Det känns bra, tack.

Jag har alltid haft väldigt stora läppar. Som barn fann jag snabbt ett substitut för tummen om dagarna - suga på underläppen var minst lika bra som en välformad tumme. Det är för övrigt något jag fortfarande gör till och från - med fina reaktioner såsom ett sarkastiskt "Vad snygg du är" från pojkvännen.

Jag gick runt och stålsatte mig för den dagen jag skulle bli retad för dem. Det var bara en tidsfråga, det förstod jag. Ingen kunde ha en så stor kroppsdel utan att bli retad för det. När jag var 14 kom smällen. Hemma hos bästisen, som gärna omgav sig med tuffa killar som sprang runt i hälarna på henne, kom kommentaren.

"Hur känns det att ha kuksugarläppar?", skrattade de hånande.

Jag stod där helt tyst först, och väntade in den där välkända känslan av att ha blivit sårad. Men den kom inte. Istället rynkade jag på ögonbrynen och tänkte "Var det där det bästa de kunde komma på?".

Så jag ryckte på axlarna och sa: "Det känns bra, tack."

Även nu i vuxen ålder brukar jag skämta om att jag har "kuksugarläppar" med nära vänner. De brukar först se litet chockat på mig, för att sedan brista ut i skratt. För det är roligt att vända på steken sådär. När man ofta får höra att man har fina läppar, för att sedan förminska all uppståndelse bakom litet extra fettfyllda läppar med att påstå att man har en färdighet att suga kuk.

Ja!

Alltså. Är inte drömmar helt fantastiska? Inatt förflyttade jag mig genom två olika världar och letade efter kryphål in the space/time continuum. Herrejävlar vilken hjärna jag har!

Vad jag börjat titta på

:D

Nu ska jag sakta men säkert börja trappa ned på mina lyckopiller. Det känns jättejobbigt, eftersom jag varit dum nog att tänka "Så länge jag äter pillerna så slipper jag ångesten". Alltså är min hjärna nu inställd på att så fort jag slutar, så ska jag få ångest. Det här kommer bli en härlig vår!

Men det är bra.

Jag lyssnade på Diabolos igår för första gången på väldigt många år. Min initiella reaktion var ungefär "HOMG, det här albumet är ju det bästa albumet någonsin som någon har skapat!".

Host. Nu såhär dagen efter så kan jag säga att, nej. Det är inte det bästa albumet någonsin som någon har skapat.

Gackt från Diabolos-eran.

!

Haha, jag insåg precis att Gackt sminkar sig precis likadant som jag sminkade mig igenom hela tonåren. Gud, vilken jobbig period det var när man skulle vänja sig av med all kajal.

Geh! Gah! Aaaah!

Jag vill skrika över hela intranätet att jag älskar Gackt. Men det är liksom ingen nyhet, inget som inte redan sagts tusen gånger innan. Men det gör jag i alla fall.

Ett annat plus är att Gackt ser litet ut som sitt gamla jag, nu när han har blivit blond igen och allt.

... osv

Det som är litet underhållande är den där fina gränsen mellan "Lämna mig ifred! O_o" och "Det är så tooooomt, kom hem! D:". Sådana situationer som bara uppstår när man delar en etta på 40 kvadratmeter. Som när han tittar på sina dumma polisprogram, eller när jag vill sitta vid en högljutt blåsande dator sent om kvällarna. Då vill man ha ett rum till. Men när jag bara behöver kika över axeln och smila fram ett "Hej, päls!", eller när han i förbifarten till kokvrån kittlar mig... Då känns det allt bra med våran lilla lägenhet. Speciellt eftersom jag tycker om att ha folk jag tycker om i närheten, men inte nödvändigtvis prata med dem hela tiden. Jag kommer ihåg hur jag gick runt och var genuint orolig över detta i tonåren, när jag tänkte på hur jag skulle klara av att bo ensam.

"Jag vill inte flytta ifrån dig mamma, jag trivs så bra med att ha dig i min närhet".

hebbelihebbeli

Pojkvännen har börjat jobba senare igen, och nästa vecka ska han vara bortrest. Nästan hela veckan!!!1 Känner mig redan ensam. :(

musiktankar

Saker jag bestämt mig för att titta på i veckan är några videoklipp med Gackt och Andrew Bird. Nu när jag och Daniel upptäckt att vi kan använda PS3:ans HDMI-kabel till att titta på underbaraste programmet TOP GEAR (!!!!), så tänkte jag också sitta och uggla framför den nyinköpta megastora tv:n. Titta på Gackts självgoda, men samtidigt busiga leende när han konverserar med andra japaner. Det gäller att blanda nytta med nöje, nu när jag faktiskt studerar japanska igen.

Andrew Bird hade en gratiskonsert i London förra helgen, och denna ska jag också lyckas klämma in någonstans i mitt schema.

Just nu lyssnar jag egentligen bara på en skiva. Om och om igen i flera veckor har jag lyssnat på Luna Sea's Lunacy. Om jag mot förmodan vill lyssna på något annat, så är det bara Kate Bush och Andrew Bird som gäller. Jag tål liksom inget annat än musik som automatiskt får mig att gå in i mig själv när jag lyssnar på det. Ibland när jag lyssnar på Kate så blir jag rädd, för att det känns som om hon vandrar runt i mitt inre och rör vid mina känsliga punkter som ingen annan har sett. Det känns ännu mer konstigt när jag tänker på att den mesta av hennes musik var gjord redan innan jag ens var född.

hittat på nätet, klicka för att förstora och skratta.