Don't try this at home, kids

Det är något med mitt nuvarande tillstånd som gör att mina prokrastinerarmekanismer förstärks ännu mer. Jag har mycket på gång med alla myndigheter för tillfället, och det är svårt att knyta ihop trådarna, speciellt då man oftast reagerar med att bara stänga av och förtränga problemen. Det visar sig att den metoden att bearbeta saker inte håller när man börjar bli vuxen. Så varje samtal jag måste ringa, varje mail jag måste skicka, varje telefonsamtal jag måste svara på och varenda möte jag måste gå på, får mig instinktivt att vilja stoppa huvudet i sanden. Och när jag väl ringer, mailar, svarar eller förklarar mina problem så glider leendet på och ett gläfsigt "Nej, nu börjar det bli bättre!" kommer ur min mun. Fast det inte riktigt är så.