"Åh nej, inte nu", tänker jag medan känslorna börjar fylla mina ögon. "Du ska bara se en konsert", försöker jag resonera med mig själv. "Du är snart där, du har inte ens sett honom ännu. Lugna ned dig."
Men tårarna har redan fyllt mina ögon och hyperventilationen ligger precis vid tröskeln och vill in. Jag nyper mig vid näsbenet i ett försök att lugna mig, och det hjälper. Sisådär en fem gånger får jag greppa tag i Petros arm och blunda hårt och pressa, pressa, pressa fingrarna hårt.
"Åh gud, jag ska se Gackt", viskar jag och sedan är vi inne i lokalen.
Jag är kolugn och stirrar frånvarande på scenen. När han kliver på, så slår det slint i mitt huvud, och jag sliter mig fram och skriker panikartat som om jag håller på att dö. Han bara står där och stirrar intensivt ut på publiken, på ingenting. Och jag stirrar intensivt på en man som jag älskat med hela mitt hjärta i sex år. Han ser ut att vara på låtsas, som något ur en tidning man läser om men som egentligen inte är på riktigt. Han ser oss, men samtidigt inte alls. Hans blick hittar min, men han ser mig inte. Men det är ömsesidigt, för jag kan inte se honom heller. Han lyser alldeles för starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar