where she was laid to rest, your little lioness.

Idag är jag svag efter att ha sovit för mycket. Mina lemmar darrar. Mycket.

Känner att det är värt det på ett sätt, för jag har drömt en massa. Och som det drömfreak jag är, så kommer jag ihåg nästan allt väldigt detaljerat.


Det hela börjar med en invasion av en fiendestyrka. Jag jobbar min första jobbdag hos militären. Jag är nervös, för jag förstår inte riktigt varför jag fått det jobbet, med tanke på mina icke-existentiella kunskaper inom området. Mamma har kommit för att möta mig efter mitt första pass, och det är då fiendestyrkan attackerar. De kommer med vapen och ett snabbsmittande virus som förvandlar en till någon sorts zombie-entitet om man kommer i kontakt med andra levande.
Jag tar tag i min mamma och drar in henne i militärbasen. De ropar åt mig att ta på mig utrustningen och vapen. Jag förklarar att jag inte har någon vapenutbildning, och att min mamma är här, jag måste skydda henne. De debatterar sinsemellan, och kommer snart fram till att hon måste ta vägen över bergen och skogen bakom basen. Vägen in är övertagen av fienden.
De börjar ta på mamma skyddsutrustning, och när jag är redo att ge mig av genom skogen med henne, så stoppar de mig.
"Du kan inte följa med henne. Du måste ta vägen bredvid bergen och hålla linjen. Hon har fått de redskap och den hjälp vi kan erbjuda henne, hon måste klara sig själv hädanefter."
"Ni kan inte allvarligt mena att jag ska lämna min mamma. Hennes hälsa är inte bra, hon kommer knappt kunna ta sig uppför berget. Hon inget att försvara sig med, och om hon nu undviker fiendens vapen, så har de infekterat alla djuren i skogen. Hon kommer inte överleva det."
"Du måste hjälpa till att hålla linjen. Om de tar sig förbi den, så kommer viruset sprida sig ännu mer, och då är allt förlorat. Då kommer din mamma definitivt att dö, tillsammans med alla oss andra."
De förklarar att även om jag inte kan hantera vapen, så har jag en annan förmåga. De vet om att jag har extrema överlevnadsinstinkter, är övermänskligt vig och vältränad inom närstrid. De har bevakat mig genom mina drömmars gång, och att det var därför de anställde mig.
"Det är ingen fara, gumman", säger mamma och smeker mig ömt längs kinden. "Du kan klara av detta."
Jag börjar gråta. "Men du kommer att dö! Förstår du inte, om jag inte har dig, så har jag ingenting."
"Jag kommer inte dö. Jag är starkare än vad du tror."
Vi utbyter ett litet leende innan hon ger sig av.

Snart anfaller styrkan. De tar över mer och mer terräng. Jag står bakom våran linje och väntar på vågen av fiender som är mitt ansvar att bekämpa när vapen inte längre räcker till. Jag knyter händerna, slappnar av, spänner dem igen. När striden väl når mig, så sätter instinkterna in, och jag betar mig igenom de som attackerar. Jag slänger ett ögonkast mot berget som mamma bestiger. Ser hur några ströfiender springer uppför en annan del av höjden, ser hur nära de är till min mor. Jag tvekar i några sekunder, och överger sedan min position. Jag springer allt jag kan mot min mor, skriker efter henne att hon måste stanna, gå inte längre, de är där! När hon når krönet och försvinner ur mitt synfält, så hör jag ett skott som ekar genom skogen.
Jag skriker, gråter och börjar klättra. Någon tar tag i mig och skriker "Det är slut, hon är död!"
Jag stretar emot, klöser mig fast vid berget och skriker: "Nej nej nej, hon kan inte vara död, hon lever fortfarande, de missade!"
"Du kan inte göra något mer!", ropar de och sliter tillbaka mig mot platsen jag övergivit.

Genom tårarna är jag hänsynslös. Istället för att enbart göra dem medvetslösa, så börjar blodet flöda. Jag klöser ut deras ögon, sitter gränsle över dem och stryper dem till döds medan jag skriker genom mina tårar; slutar inte fastän de redan är döda, deras ansikte är blått och blod sipprar ur deras mun. Jag är smidig som en katt och hoppar på dem bakifrån och bryter alla ben jag kan komma åt, sliter sönder deras halsblodåder med tänderna.
Trots detta så övertar de snart våran styrka. Jag flyr bortom skogen, bortom allt blod och ödeläggelse.

Världen utvecklas snart till ett apokalypsliknande tillstånd. Viruset övertar mer och mer, och jag får mer stridssår än bara inuti mig. Jag gör allt som står i min makt för att ta mig tillbaka till platsen på berget för att se om min mor fortfarande är i livet. Frågar de få folk jag möter om de sett henne, även om jag innerst inne vet att hon inte överlevt.

Världen som jag visste den förstörs allt mer. Folk är korrupta, gör sitt bästa för att överleva. Jag gör detsamma. Jag försöker döda så många djur som möjligt som smittats av viruset. När folk runtom mig dör som flugor, så överlever jag. Jag blir en självutnämnd barmhärtighetsmördare.
Efter ett tag börjar viruset dö ut, men med det även min själ och det hopp jag besatt inför tanken på att min moder fortfarande lever.

När jag en dag ser henne gåendes utmed en grusväg, på väg mot det förfallna hus jag för tillfället huserar i, så sväljer jag mot den kräkningen som hotar att komma upp. Jag avskyr mig själv över att mitt psyke är såpass grymt att det hallucinerar fram det jag älskar allra mest -- den enda personen jag aldrig någonsin kommer få återse.
Jag springer ut ändå, springer med hjärtat i halsen, med den sista lilla uns av hopp jag har i mitt bröst. När jag når henne, så lägger hon sin hand mot min kind, och säger: "Emelina."
Jag bara stirrar på henne. Sträcker försiktigt ut handen mot henne. När jag känner att hennes fysiska form inte är påhittad, hon är verkligen där, så brister jag ut i okontrollerad gråt.
Jag upprepar "Mamma, mamma, mamma" om och om igen, jag kan inte sluta. Hon är verkligen här. Hon dog inte av det ekande skottet som gett resonans i mitt huvud sedan min existens utan henne började. Hon står framför mig, lika levande som jag är.
"Jag visste att du skulle klara det", säger hon.