D-d-d-d-odo är engelska för dront. Eller? Va?

För flera veckor sedan så drömde jag att jag högg en man med en skruvmejsel i tinningen. Vi hade blivit uppdelade i grupper, tre per grupp, för att kunna njuta av nöjesparken där hela drömmen utspelade sig. Han lyckades nästan med att strypa henne till döds, och först så stod jag bara där och försökte förstå vad han höll på med. Vi hade gått av attraktionen för att jag bett om det, och så fick han en glansig blick i ögonen. Jag skrek "Sluta, sluta, vad gör du?!". När jag märkte att han inte lyssnade till reson, så tog jag det enda jag kunde hitta -- en arbetarverktyg vid sidan om en attraktion på nöjesparken.
Jag såg hur han fortsatte strypa henne. Jag stod där med skruvmejseln i handen, i ett stadigt grepp. Men jag hesiterade.
Snart slutar han väl? Hon håller ju på att dö.
Jag löser greppet på verktyget, håller hårt igen.
Han fortsätter. Hon dör snart, man ser på hennes ansikte och ögon att det snart är slut.
Jag greppar igen, och hugger verktyget precis ovanför hans tinning. Ett snabbt, kliniskt hugg -- men ändå faller han direkt ner på knä. Faller ned huvudstupa mot jordvägen.
Han blöder nästan ingenting. Det enda jag kan se är litet blod blandat med en gul vätska som jag antar är hans hjärna.
Jag lägger mitt fokus mot tjejen som blivit strypt. Hon säger att hon är okej, och tack. Tack för att du ingrep. Jag säger "Det är klart jag förhindrade din död, men förstår du vad jag precis har gjort?"
Hon förstår ingenting, och säger tack igen.
"Jag har precis dödat en människa för din skull", säger jag panikartat. "Förstår du vad det betyder?"
Hon säger att det var nödvändigt.
"Han ligger precis framför dig på jordgolvet just nu, och håller på dö av att jag huggit honom i hjärnan", säger jag.
Jag börjar få panik över att hon som överlevt av en attack, tack vare att jag gjorde något -- att dennes död inte betyder något. Jag hatade honom när jag högg honom ovanför tinningen och skruvmejseln gick obehagligt lätt in i den mjuka huden.
Men när jag ser honom lutad mot bergsväggen, med snabbt blinkande, oförstående ögon... Då ser jag honom. Ser. Och min dröm tar en annan vändning.

Jag får panik av en helt annan anledning. Plötsligt inser jag att det, på riktigt, är en man framför mig som håller på att dö. En människa som jag skulle kunna göra vad som helst för att han inte ska dö. Jag kysser såret där jag huggit in i hans hjärna. Jag kysser det om och om igen. Jag andas snabbt och säger till personen bredvid mig, personen som han precis försökt strypa, att han måste få leva -- han måste!
Jag älskar honom!

Resten är även lika detaljerat, pga hey, kommer ihåg nästan alla mina drömmar -- men de blir mer förvirrande och går inte riktigt att beskriva i text.

Låt oss säga som så att han överlevde. Och jag älskade honom.