Imorgon är det Torsdag!

... Och vet ni vad som är så fantastiskt med det?

Historieätarna på TV!
Torsdagskrysset i GP!
Mitt lokala bibliotek har öppet till 19:00!


Fantastiskt.

Kvällens fnitter.

Sneglar litet på TV:n medan jag försöker komma ikapp med alla mina tävlingar, och ser ett inslag om en polis som stoppar en förare som saknar bakre registreringsskylten. Föraren hävdar att han varit på safari med sin familj, och att ett gäng busiga apor snott den medan de körde igenom. Polisen blir så glad och förvånad att han låter dem åka med motiveringen "Jag trodde jag hade hört allt, men när jag blir motbevisad så väljer jag att låta dem åka vidare. För den förklaringen lät ju inte alls suspekt, haha!".


Jag älskar apor.

exbeauty

Jag har blivit litet inspirerad av minky, och funderar på att skaffa litet nya bloggar. Det kanske inte märks, men jag är rätt så införstådd när det gäller internets mode, och jag skulle garanterat kunna starta upp en blogg som matar den fantasivärlden.
Sedan funderar jag på att starta en annan, kanske litet mer existentiell blogg. Jag har några idéer som jag ruvat på ett tag, som även skulle passa bra in med det som jag går igenom just nu.


Ähjagvetinte.

all shades of fucked up

Jag tänkte bara klippa och klistra in ett svar jag skrev till en vän, här, som ett sorts svar på mitt tidigare inlägg som handlar om overklighetskänslor. Den egentliga termen är depersonalisation.

"Det är faktiskt depersonalisation! Someone does her homework!
Det är definitivt obehagligt. Det låter kanske som en enklare känsla att hantera än vad det är, men att känna att du inte hör ihop med din kropp, eller att ditt "jag" suddas ut är en extremt upprörande känsla. Det rubbar allt som en människa är uppbyggd på -- alltså en stark känsla av "det här är jag", "här hör jag hemma" och "såhär gör man". Min första tanke jag brukar få när jag "lösgör" mig efter att depersonalisation inträffat, är "Jag måste limma fast min själ vid kroppen igen, så jag inte försvinner, men hur gör man det?". Låter kanske som en galnings tankar, men det är precis så det känns.

Jag har ingen aning om hur det uppstår, det har heller inte gjorts speciellt mycket forskning kring det. Dessutom har man märkt att depersonalisation oftast inte är farligt, dvs det är inte farligt för allmänheten. Det är ett sorts självförsvar, har jag för mig att jag läst, som djupt traumatiserade människor använder under extrema tillfällen. Om man tex blivit misshandlad eller våldtagen som barn, så kan man utveckla denna metod för att på något sätt "koppla bort" sig själv från händelsen, så man inte... går sönder, typ.
Detta innebär ju då tyvärr att det kan leda till allt värre sjukdomar ju äldre man blir. Det är tex en början till personlighetsklyvning, och en rad andra psykoser. Men man kan även uppleva depersonalisation trots att man inte varit med om något (eller så har man helt enkelt raderat minnet från en traumatisk händelse så man inte kommer ihåg).

Så, kort och gott: självförsvar, kan vara början till psykos, man kan fungera normalt i samhället, ofarligt i sig. Sedan vet man inte så mycket mer."

Är litet nyfiken...

... Om ni fick välja mellan dessa två skor, vilka skulle ni välja då?
Och jag vet att den ena bilden är typ jätteliten, men jag har inte riktigt listat ut hur man tar en print screen med min nya dator ännu.

Är för övrigt fortfarande helt bananas över den här låten

#8

Min reaktion så fort ett nytt avsnitt av Kami-sama Hajimemashita kommer ut: *SURR SURR SURR*

(^ljudet av mitt blod som forslar endorfiner^)

Jag är fast i den här kroppen. Är det ens jag?

... Sedan kan ju tilläggas att jag nyligen gjorde ett test, där det framkom att jag har problem med min jag-känsla. Kort och gott betyder det att man kan ha en overklighetskänsla. Tankar som Är det här jag? är vanliga, samt ett sorts "bortkopplande" mellan kropp och själ.

Jag har haft det så länge jag kan minnas. Det skrämde vettet ur mig som barn, men jag slutade prata om det när jag insåg att det bara var jag som kände så. När jag försökte förklara hur det kändes fick jag bara oförstående blickar till svar. Det är inte förrän detta året som jag fick reda på att en av mina bästa vänner också upplevt det. Helt sjukt hur man kunnat vara vänner åtta år och inte vetat om det, för att man som barn fått för sig att det är något fel på en.

Surfade runt litet på internet efter svar på denna känsla, eftersom svart text på vitt papper som visar att vad som är galet med en, gör en nyfiken. Hittade en förklaring skriven av en hoi polloi:


"Jo, jag är medveten om det som sker runt omkring mig, det vill säga att jag har en korrekt verklighetsuppfattning.

Jag får dessa känslor när jag tänker intensivt på vem jag egentligen är. Låter jag tankarna fortsätta fritt känns det som att mitt jag sakta tynar bort och kvar står en kropp. Därefter kommer ångesten i raketfart."


Spot on.

Paranoian som fick en lösning.

Under gymnasiet gick jag runt med en ständig förnimmelse av att jag "missat" något. Som om alla andra människor i min lilla hemstad visste något som jag inte visste. Varje gång någon slängde mig ett ögonkast, så vällde en enorm obehagskänsla över mig. Exakt vad det var som jag inte visste, som var självklart för alla andra, var något som inte gick att ta på. Någon katastrof? Hur man ska bete sig? Hade det hänt något, som påverkade oss alla? Var det något fel på mig? Varför tittade de på mig? Vad är det jag inte förstår?

Såhär i efterhand är det kanske litet enklare att lista ut varför jag ständigt fick de där ögonkasten av morgontrötta Nyköpingsbor. Med mina ständigt växlande hårstilar och min karaktäristiska minikjol i chockrosa, utgjorde jag en ovanlig syn. Min förkärlek till att använda öronmuffar med kaniner på, grannar som trodde jag "var en sådan där invandrare" som min mamma adopterat (för att jag var svarthårig) och min ständigt växande fascination för Japan, gjorde att jag betraktades som något litet annorlunda. Som sagt, relativt lätt att lista ut.

Jag växte aldrig ur den där känslan. Fast den blev ju lättare att hantera, såklart. Växte liksom fast i ryggraden på något sätt, låg och lurade, för att sedan krypa fram ibland när man var som mest osäker.

Men sedan en solig vårdag i Göteborg kom jag på att jag hade daglig tillgång till (kanske världens bästa) morgontidning, GP. Och den där föreställningen om att jag skulle bli en sådan där människa som var påläst och visste saker, kröp fram. Det var litet upp och ner, men efter ett års tid satt vanan fast som berget. Nuförtiden tittar jag efter nya uppdateringar flera gånger dagligen. TT kan vara något av det bästa som finns.

Häromdagen när jag gick till spårvagnen, fick jag en blick. Den där blicken.
Jag hade inte haft råd att fylla på min mobil de senaste tre dagarna, så nyhetsflowet hade inte varit lika lättillgängligt. Med hjärtat i halsgropen trevade jag efter dagens Metro i plåtlådan vid hållplatsen. Något har hänt, vad har jag missat, vad är det jag inte förstår? skrek huvudet.
Och då slog det mig, att jag redan hittat lösningen på mitt årslånga problem. Känslan av "inte förstå", att inte höra till, upphävs så fort jag läser nyheterna. Jag blir liksom lugn i själen och kan säga till mig själv att "det är inget fel, det vet du, du har ju läst nyheterna".

Tänk om alla sådana mentala problem och fix-idéer var lika lättlösta.

host, host

För övrigt fick jag hostmedicin utskrivet av läkare idag! Tyckte det hela var litet komiskt. Doktorn frågade mig om jag ville att hon skulle skriva ut det, och det enda jag kunde svara var "Det var så himla länge sedan jag använde hostmedicin, så jag vet inte ens om den hjälper eller inte."
"Tja, du, det där är ju omdiskuterat", sa hon torrt, "men jag kan skriva ut den om du vill".

Och sedan apotekaren som säger "Den smakar litet si och så. Så du vet".
Så himla nostalgiskt!


Ps. För övrigt så funkar den.

Ugh!

Jag har inte varit sjuk på så himla länge (om man räknar bort matförgiftningen, förstås), att det känns som om jag glömt av hur jobbigt det kan vara. För just nu känns det som om jag har världens värsta förkylning från helvetet. Måste liksom gå runt och prata högt för mig själv för att jag ska fatta vad jag ska göra. Sov i 15 timmar i natt(!), skulle bli litet ledsen om min sjukdom skulle få mig att bli nattuggla igen. Det finns en viss njutning i att vakna mellan 05:00-07:00 på morgonen, nämligen. Soluppgången är fin, osv.

Nu måste jag gå och lägga mig. Äta mandariner, dricka O'boy och hosta ynkligt. Sådant där man gör när man är sjuk.

dum-dum-dum

... Sedan drömde jag en dröm till, om Lindas pojkvän Joe. Ahahalalala, den var Skins-inspirerad (som i den brittiska TV-serien). Vi var unga, emotionella, och jag var hejdlöst kär i Joe, den knepiga lilla kisen som alltid satt för sig själv och pillade på gitarrer eller välanvända college-block.
Det var så längesedan jag var kär i en dröm, så det var en väldigt behaglig upplevelse. Jag själv var smal och log mycket, och jag blev förvånad över hur vacker jag kunde vara om jag bara släppte alla orostankar. Blev litet ledsen när jag vaknade.

Accepterad.

Jag hade en galet intressant och underbar dröm inatt. Det var första gången på säkert ett decennium som jag vaknade av sleep paralysis, alltså att du vaknar förlamad i kroppen.

Jag har oerhört svårt att somna nuförtiden, och svårt att sova länge, vilket resulterar i att mitt huvud försöker få ihop så vilda drömmar som möjligt under tiden jag faktiskt blundar. Min nya värld, som jag lever i, resulterar i ett enda kaos av människor, djur, miljöer samt goda och onda krafter. Sedan jag var liten har jag även haft förmågan att byta utseende och kön, och just inatt var en sådan natt då jag tydligen var tvungen att vara man hela tiden. Jag bytte ålder hipp som happ, och kände mig extremt vilsen och skör. Den där ovissheten jagade mig, vem är jag, vad gör jag, vad vill jag? Något obestämbart jagade mig, ett ljussken som sprang mig i hälarna.

Den gjorde en tväromvändning, och precis när jag trodde att jag var säker, så uppenbarade den sig framför mig i form av det starkaste ljus jag någonsin sett. Andan fastnade i halsen och hjärtat stannade upp i vetskapen om att det här var det sista slaget. Ljuset sög ut själen, ja själva livskraften, ur bröstet på min temporära manliga form. Plötsligt var jag inte fysisk längre, jag var ingenting, men samtidigt allt. Skräcken och otillräckligheten utbyttes till en total känsla av ro. Från ljusets källa hörde jag en blandning av två meningar. Jag kunde inte riktigt avgöra vilken av dem det sa, men jag förstod instinktivt att den menade båda två lika mycket.
I know what you like / I know what you're like

Euforin exploderade i bröstet på mig i vetskapen om att jag blev accepterad. Som en sorts salig blandning av hur det är att vara människa - det smutsiga, ofina som man aldrig talar om, och det vackra, finaste man någonsin kan åstadkomma som dödlig varelse. Och lyckan spred sig längs alla lemmar och längs alla blodådror, ända ut i fingerspetsarna.

Jag vaknade upp paralyserad och andfådd.

Zombie.

Jag vet inte varför förtäring av just dessa allergitabletter (Atarax) gör mig så himla groggy. Som random allergiker, så har jag fått ätit tabletter i hela mitt liv, men just dessa fungerar som en snabbguide till att bli en livs levande zombie.
Jag fick dem på recept för hjälp mot intensiva attacker av ångest, vilket jag var nödgad att ha under min invaningsperiod av andra, starkare, tabletter. Sedan dess har jag tagit i Atarax med tång, för effekterna skrämmer mig. Alla jag pratat med säger att de inte är beroendeframkallande, och att de är väldigt svaga. Om de nu är så svaga, hur kommer det sig att jag blir så extremt trött?

De ska fungera som sömntabletter när jag inte kan sova. Problemet är bara att jag knappt kan sova alls längre. Om jag tar en sådan där tablett runt fyra på morgonen, så garanterar det att jag är oväckbar 12 timmar framåt. Sedan blir jag helt lealös i kroppen resten av dagen. Och så kan man ju inte få en fungerande vardag. Jag är ju hellre trött och smått ångestfylld än en zombie. Eller?