HEJ DET ÄR

På tal om förra inlägget, så är det andra saker som sitter kvar sedan barndomen. När man svarar i telefon, så har jag något tix som gör att jag måste vara jättetrevlig. Detta var väldigt viktigt under min uppväxt tyckte mamma, så hon lärde mig exakt vad jag skulle säga om det ringde någon som sökte pappa, eftersom han precis startat ett eget företag. Ni vet, på den tiden då folk kollade upp telefonnummer i Gula Sidorna, som ledde till att de ringde hem till oss ibland av misstag.

"Hej, det är Emelina H(efternamn)". (Viktigt att man går upp i tonläge när man säger efternamnet, så man låter extra trevlig)

Och när de sagt att de söker pappa, svarar man med "Ett ögonblick, så ska jag se om han är hemma".

Nästan så man börjar frustskratta över tanken på att ett sjuårigt litet barn låter som en sekreterare. Ibland blev jag helt förfärad när jag var hemma hos vänner och hörde hur de svarade i telefonen. Då stod jag där med tefatsformade ögon och sa förskräckt "Får du svara sådär i telefonen? Blir inte din mamma och pappa arga på dig?"

I vuxen ålder så har jag kapat efternamnet, mest för att jag inte alltid vet vem det är som ringer, och om jag ens vill om de ska få veta mitt efternamn eller inte. Men det sitter alltid där längst bak i gommen och vill fram - det där glada kvittret som säger "Hej jag har blivit hjärntvättad att vara övertrevlig i de mest bisarra situationer, som ingen egentligen tycker är viktigt längre... Istället för att städa, menar jag".