Deja vu

På tal om Jenkys kommentar på mitt förra inlägg, så kom jag ihåg en annan sak jag skrev för två år sedan. Litet samma sak, fast jag blev inte sådär okontrollerat arg. Mest ännu ett nu-får-jag-nog-tillfälle. Och att samma saker kan hända, även i vuxenlivet, precis som Jenks påpekade.

"God, you're so selfish, guys", säger den spansk-talande kvinnan som tillrättavisar mig och alla andra hela tiden om hur man ska och inte ska göra saker ("I wish someone would give you guys a proper training").
Jag hade tagit två fiskbitar. Plötsligt knäpper det till någonstans inom mig, och jag tänker Nej nu får det fan vara nog.
"Instead of being mean and telling people off, you should just ask them nicely if maybe you could have a piece as well. I'm sure neither Neha or me would deny you a tiny little piece of fish. Would you like one piece, Loreinna?"
Loreinna och Nehas ögon spärras upp när de hör vad jag säger.
"No, I'm fine", är allt fröken L får ur sig. Hon ler litet obekvämt.
"Then stop saying crap like that if you don't even want it."
Sedan vänder jag på klacken och går därifrån. Neha jagar efter mig och drar i min fula svarta arbetsskjorta. Hennes ögon är fortfarande lika stora som förut.
"That was awesome, Emelina!"

Sedan när jag sätter mig ned för att äta, så är min andra fiskbit borta.
Någon skjuter fram en tallrik med nylagad potatismos till mig.
"Would you like some?", frågar Loreinna litet försiktigt.


Moralen av den här historien är att när folk beter sig fittigt, då säger man till. Förhoppningsvis går allting bra och ni sluter fred. Slutet gott, allting gott.