I'm such a fool, I can't be free -- no escape from the storm inside of me.

 

Mina två nya bilder som jag ändrade till bakgrunder idag. Är mycket nöjd. 

På soffan flätade jag mitt hår i massa småflätor, och det var mycket fult på mig.

Jag har sovit i 15 timmar när D SMS:ar mig och frågar om jag börjar bli redo för att åka. Vi ska äta lunch och sedan titta på herrkläder till honom. Vilket är något av det tråkigaste som finns, ungefär. Fördelen med det är att det går snabbt att sålla igenom. Jag uppskattar även faktumet att han har en sådan stilig klädsmak. Det gör det hela litet mer intressant.
En man som jobbar där kommer fram och är sådär stilig som alla män är som jobbar på fancy:iga herrklädsbutiker. Han har en brun kostym, brun slips i ett sorts mönster med matchande scarf i bröstfickan. Skorna är i brunt läder i sneaker-modell. Han har plutiga läppar och bakåtslickat, sandblont hår som får en liten virvel längst fram som gör att några hårtestar faller ned i pannan. Han är extremt stilig. När vi diskuterar den rocken som D provar, så tilltalar han oss båda. Jag sväljer nervöst och tänker "Herregud, du ser jättebra ut. Sluta prata och titta på mig! Det är inte jag som ska köpa en dum rock!".
Jag får en impuls två gånger under tiden vi är där -- att ge D en puss på kinden. Det är gamla vanor som sitter i sedan tiden vi var tillsammans. När vi hittade på sådana här saker, så föll sig sådant naturligt. Jag ler roat för mig själv och leker med mitt flottiga hår medan jag vandrar längs raderna av alldeles-för-dyra-kläder. Tänker att mina blanka loafers-skor nog är för små för mina fötter ändå.

Sedan köper vi ingredienser för marängsviss på vägen hem till mig och firar Sunes namnsdag. Sedan åker han hem till sig, och jag tänker att varje helg borde innehålla en liten snutt av umgänge.

Jag lyssnar på AC.

Jag kommer in på redaktionen, säger hej. Sedan kommer M in, sätter sig i en av fåtöljerna. Över ljudet av hantverkare som hamrar och surrar, så hör jag några få bitar av det hon säger. "Jobb... Köksluckor...Tårta...". Hon ler. De andra som jag antar har uppfattat det hon sagt i sin helhet, trots störande ljud, ser både glada och ledsna ut.
Efter redaktionsmötet så bjuder hon på tårta. Jag får som vanligt dåligt samvete över att jag tar en mini-bit som jag till slut inte kan äta upp. Jag vet sedan fler år tillbaka att jag inte tycker så mycket om tårta, men jag tänker att jag kan uppskatta en liten bit åtminstone.
L nämner H, vad hände med hans tårta? Vad hände med hans avsked? Trots att det var flera månader sedan han slutade vara här. Jag räcker upp handen i ett piece-sign och säger: "Jag umgås med honom just nu, sedan han slutade här."
De frågar mig om hur hans liv ser ut, och jag svarar vagt men korrekt.

På själva mötet, då vi går igenom vad alla hållit på med under veckans gång, och när det kommer till min tur, så berättar jag som det är. Vi hade textsamtal, och den texten jag i frustration insett är väldigt tråkig att skriva, ändå får M att säga på mötet: "Det är en bra text. Lika bra som det S skrev". Jag tänker: "Jämför mig inte med henne! Hennes ordval och uttryckande gav oss båda rysningar!".
För jag satt där under textsamtalet då vi pratade om min sammanhastade text som jag rabblat ihop bara för att bli av med skiten, och sa "Med tanke på att det här var väldigt, väldigt tråkigt och skriva, så är jag förvånansvärt nöjd."
Jag fick cirka tiotusenelva notiser och förslag på hur jag skulle kunna förbättra texten. Det förvånar mig inte, med tanke på att jag knappt ens själv förstod hur "dubbel bisarrhet" och "rekommenderar varmt" verkade vettigt i sammanhanget.

Mina fingrar är slaka av drömmar och framförallt tankar.

Jag har inte umgåtts med D på väldigt länge. Vi åker mot Värmland i hans bil via Dödens Väg, och frågar om jag får dra ned fönstret för att röka . Han säger ja.
Under hela resan dit, så växlar vi mellan att stirra utåt mot den mörka vägen, när han växlar mellan hel- och halvljus. När jag ska släcka cigaretten, så faller den emellan min sittplats och dörren. Jag ser att den ligger där, glöden, och jag säger panikartat: "Tänd!". Efter andra gången då jag sagt "tänd", så tänder han lyset i bilen, och mina tankar blandas samman. Jag sitter och letar efter glöden som ligger där, livrädd för att det ska föröka sig till gosedjuren som ligger vid mina fötter. Jag hittar cigaretten. De är säkra.

På vägen hem från stugan till Göteborg, så sitter jag och röker min första cigarett medans orterna svävar förbi. Jag känner efter min andra cigg att jag inte borde röka en till, för mitt huvud är för drömmande och min kropp och fingrar är för slaka för att kunna hantera båda två. Jag skakar på mitt huvud och tänker att, nej, det är något du bara fått för dig.
Jag röker en till. När jag ska släcka den så faller den slutgiltiga glöden mot baksätet. Jag vänder mig om, ser ingenting, vänder mig åt andra hållet och ser det. Glöden från cigaretten. Jag slungar mig bakåt, plockar upp den lilla magman av hetta, säger till D att: "Öppna fönstret". Jag återkommer till min position som shotgun, har fortfarande glöden i handen, bollar den genom handflatorna för att inte bli permanent bränd.
"Öppna fönstret!!" säger jag högre med en panikartad begynnelse.
Det känns som att flera sekunder går medans jag bollar glöden, elden mellan mina handflator.
Han gör ingenting. Kvasisekunderna går.
"ÖPPNA FÖNSTRET", skriker jag till slut, för mina handflator orkar inte med hettan längre.
Han gör det, till slut.

Under de få, korta sekunderna som han fått möjligheten att reagera på, så han glöden fallit ned mot golvet, och jag kväver glöden med mitt finger. Jag andas tungt, och efter den initiala paniken så frågar han om det blivit ett brännmärke.
"Jag skulle gissa på att det är det, ja", säger jag.
Han är tyst.
Efter en stund så vänder jag mig om, riktar ljuset mot baksätet för att besikta skadan som möjligtvis uppstått.
"Det är definitivt ett brännmärke på några millimeter", säger jag.
Han är tyst ett tag.
"Ja. Det var sista gången som du fick röka i bilden."
Jag är tyst.
"Det låter vettigt."
Jag är tyst igen.
"Men isådanafall så måste vi ta raster åtminstone en gång under resan."
D säger: "Efter fem timmar så kommer vi kanske ta en rast."

Han skojar.

Hon fortsätter förklara.

Min barndomsvän:
Att gå upp mot den toppen var helt sinnessjukt jobbigt! Vi gick i ultrarapid och man ville fortfarande ta pauser vart 10e steg. Minst lika jobbigt på vägen ner. Fast vi hade 30-40 cm nysnö som klibbade fast under glasiärskorna...så förhållandena var inte de bästa :)  men vädret blev jättebra under dagen och utsikten var helt magisk!! Ångrar inte att jag gjorde det för en sekund!
Efter den tripen har jag STOR respekt för dom som tar sig upp för Mt Everest!!



Dör av tufft.

HPB

Jag:
Vilken är den högsta höjden som du varit på? :) Tänkte eftersom du "äventyrat" en del. Är litet besatt av bergshöjder och klättring just nu.

Min barndomsvän:
Härligt att höra :) Det är lätt att fastna för dessa sporter!! Kom upp och isklättra vettja...jag har några kompisar som kan hålla kurser :)
Jag har varit uppe på 6020 m.ö.h. Huayna Potosi, Bolivia :)
Hur högt har du varit uppe? Hur länge har du klättrat?

Jag:
Haha! Jag har inte klättrat alls! Någonsin!





6020 m.ö.h. *__* Sextusentjugo! Åh vad tufft. Känner jag.

Things that has happened since june, according to Instagram.

Takk... säger Sigur Ros.

Jag står ute och röker utanför porten till trappuppgången där jag bor. En man stegrar ned, öppnar dörren från insidan, ser mig, och säger "Vill du in?".
"Ja! Jag ska bara röka färdigt min cigarett", säger jag och min hjärna kopplar äntligen och förstår att det är den enda grannen som jag har; den som är under min takvåning.
"Jag lämnar den öppen då", säger han och ler igenkännande mot mig.
Jag bara ler och säger "Jaaa", och kommer på efter att han tagit tre steg ifrån trappuppgångsdörren, att jag nog borde sagt "tack" istället för "jaaa".

Jag vandrar upp till min trappvåning och tänker att "Vad skönt att han inte kommer vara hemma. Då kan jag lyssna på Sigur Ros på relativt hög volym utan att få dåligt samvete."