Hasse och Måns

Tittade ju självfallet på Melodifestivalen igår. När folk får reda på att jag har denna böjelse, så stirrar de antingen på en som om de hoppas att man skojar, eller säger "Jag tycker inte om Melodifestivalen". Enda gångerna jag fått Melodifestival-sällskap är när jag med puppyeyes bett dem att de kanske vill titta med mig..? Sedan sitter de där med tom blick och säger att det inte är som det brukade vara. Samt att de alltid nämner det uppenbara - varför är det så många deltävlingar?

Igår tittade jag ensam, med en DJUPT SUCKANDE D på andra sidan lägenheten.
Det var inga bra låtar alls. Det bästa var midsommar-låten som påminner en om svensk sommar och gamla folkvisor. Även Måns Zelmerlöfs framträdande, mest bara för att han ser så genuint skitlycklig ut över att få framträda på scen. När hans ögon glittrar och ler som en idiot genom hela framträdandet. När han ska få reda på om han ska få gå till final, då det står mellan honom och en falskt sjungande nykomling, och han ser nervös ut. Och sedan blir genuint förvånad när han (självklart) går vidare.
Då kommer jag ihåg varför jag tyckte om honom förr i tiden. Han är en liten glad skit som verkar snäll. Och när han ler så kommer man ihåg varför han kallas Mums-Mums.