Familiarity bred contempt. In the case of Harry's familiarity with Malfoy, it bred contempt like rabbits.

Har läst SÅ. MYCKET. Underwater Light.

*En fanfic som började publiceras 2002, featuring Harry x Draco. Man får följa Harry och Draco under deras sjunde år, och utgår ifrån vad som var publicerat vid den tiden -- The Goblet of Fire, fjärde boken. Alternate universe, med andra ord.

Har sträckläst i sju timmar nu, med reservation för litet mobilspel och en halv portion kall gröt. Linda och Petro vet ju vad det är, eftersom vi levde hoplimmade under den tiden då den publicerades. Jag läste den dock aldrig. Jag hängde inte riktigt med i allt fanfic-läsande (men jag brukar omedvetet tycka om att låta det verka som att jag gjorde det), men denna var ett ramaskri mellan L och P.

Jag har alltid vetat att jag tycker om Draco Malfoy som karaktär, och att denna underbara romans mellan dem skulle få Draco att skina in the marvelousness som bara en dryg, sarkastisk liten blondtott kan vara. Jag känner mig väldigt smitten just nu. Wittyness, and all that. (Gud, jag har läst för mycket böcker på engelska den senaste tiden, och chattat litet för mycket på internationella chattar. Mitt språk är helt fucked up).

Har liksom skjutit upp detta läsande sedan 2005, och såhär tio år efter kanske det var på tiden att jag började. Jag visste redan innan att det är en tidsinvestering, precis som en sju-böckers-serie såsom Harry Potter är, eller Doctor Who där de haft fyra olika doktorer under de senaste tio åren.
Men att läsa fanfiction är som att titta på svartvita filmer med ett tempo som man inte är van vid, eller att sitta och läsa Don Quijote -- man måste verkligen känna för att göra det. (... Don Quijote var för övrigt en av de jobbigaste böckerna jag läst, någonsin. Jävla tonårsjag som överpresterar på svenskalektioner.)
Men nu när jag läst ut älskade, bästa Harry Potter (alltså JK Rowling-style), så kände jag att, tja. Varför inte. Det passar ju in bra. Jag har precis läst igenom böckerna i snabb takt, så att alla händelser är fortfarande i färskt minne, och jag kommer därmed inte bli förvirrad.

Bra val, mig själv. Ett väldigt bra val. Jag är kär och får ångest när jag inte läser. När jag går omkring på dagen då jag INTE läser, och känner en längtan, ett sug, något som fattas... Så kommer jag ihåg. Underwater Light. Sådär som bara böcker, filmer, TV-serier och allt som innefattar fiktionella världar och karaktärer kan göra.

I am home.

She's not coming back for more.

Att mima är en del av min vardag. Jag brukar ofta låtsas-sjunga-med i låtar i min tysthet, medan jag "ställer in" stämbanden som att jag egentligen sjunger det som jag hör. Jag undrar om någon annan också gör det.

Are you trying to poison me?

"I", aka min bästa Doctor Who-buddie, har föreslagit att vi ska ha en kväll då vi tittar igenom River's tidslinje. Doctor Who, ni vet, en tidsmaskin in time and space... Tidslinjerna, och alltså personer som Doctor:n känner, träffar han ibland i olika delar av dessa människors liv. Och River är en av dem.

Så han har frågat om vi ska ses och titta på hennes tidslinje i korrekt ordning (litet som att man kan titta simultant på Buffy och Angel), och äta fishfingers and custard. Annars känt som fiskpinnar och senap. Så jävla äckligt. Men det är en referens till DW, så vi gör en grej av det. Litet som att jag och G, när jag fortfarande bodde i Japan, köpte STARKT kaffe från Zoka och paj, för att sedan gå hem till honom och titta på Twin Peaks.

Älskar nördiga vänner.

Speciellt nummer ett. Dock även nummer två.

THISSS som jag fått höra mycket det senaste året.

9. You'll think we are flirty with everyone. 

Okay here's the thing, when we inevitably have to interact with people, we make it seem like there’s nothing in the world we'd rather be doing. It's 'cause we're, like, overly sensitive and so we go out of our way to make other people feel comfortable and happy. We're intuitive and outgoing at the same time.

Hint: En gång fick jag röra vid det.

Lösenord krävs för detta inlägg. Som ni som vet om det kan. Förhoppningsvis.

Jag tyckte tydligen inte om Orlando Bloom då heller. Dock Johnny Depp. Alla älskar Johnny Depp.

Förutom att vara löjligt kär i tionde doktorn, så läser jag som en galning just nu.

Morning hair.

Min korta, förvirrande relation med M som höll på mellan 2007-2009, har nu äntligen fått ett slut. Ett propert "Vi tittar tillbaka i tiden och ser det med andra ögon än då".

Han kommenterar denna bilden: 

Och skriver:

"Forgot you had nice lips.

I kissed them once and it was fun."

Och jag svarar:

"It was indeed quite fun."

Det var inte speciellt roligt. Om man skulle väga mellan roligt och inte roligt, så skulle inte roligt vinna.

Har läst färdigt Harry Potter nu.

Är litet ledsen. Speciellt eftersom jag läste en bok emellan som jag inte alls tyckte om (en sådan man -borde- tycka om, Nobelpris osv). Och nu är det som var bra, min fina gamla barndomsvän Harry Potter, slut. Och nu tvingas jag läsa en bok till den bokklubb som jag gått med i. En sorts bok som jag inte alls är sugen på att läsa.
Bu.

Mitt liv just nu. Gällande typ allt.

Också kallad "Saker man får göra när man är vuxen, men som man inte borde göra för att man borde veta bättre".

Eleventh.

Far: "Janne fyller år den 28 Mars. Kommer du ned då till Oxelösund?"
Jag: "Hmmmmm... Det känns som om att jag har något inplanerat då, redan..."
......... Efter en stund.
Jag: "Men åh, jag firar ju 11 år med Gackt då."


Sedan kom vi fram till att jag "skojade", och att jag självklart skulle komma. Den Gackt-dedikerade biten av min själ blev dock glad över att datumet för vårat anniversary sitter såpass djupt ned att jag direkt visste att det var något speciellt just den dagen.

Where are your manners?

MEN GUD. Vad mysigt! The Twilight Sad har intagit plats nummer åtta på min last.fm-lista. De slog ut Cloud Cult (den gamla goingen).

En gång i tiden så brukade jag ha den här stilen. Ibland.

Jag tyckte inte om Keira Knightley på den tiden, heller.

Kawaii.

Bowties are cool.

Jag har en vän som är lika kärleksfull som jag till Doctor Who. Han är den som kommer väluppklädd med en bow tie och som kör random quotes. Han är den jag sitter i baksätet med i en bil, som är på väg till IKEA för att äta julmiddag, och pratar om favoritcitat, favourite companions, favoritepisoder. Och han skrattar, och jag skrattar.

Så här såg han ut idag när han var på jobbet:

Såhär ser Eleventh Doctor:n ut:

Argh!

Var hos tandläkaren nyligen. 

"Du har litet tandsten på främre delen av underkäken."

Det är DET stället och främre delen av överkäken som jag kör tandtråd på, pga lat. Hdkdkfnrk!!

Ett inlägg jag skrev i en chatt.

"Jag träffade en av mina mobbare på en fest för flera år sedan. Han kom fram till mig för att hälsa och räckte fram handen. Jag sa: "Du vet vem jag är, och jag vet vem du är. Och jag kommer inte att skaka din hand.""

fili

Litet såhär ser bilden av mig själv ut. I mitt huvud, alltså.
Jag ser ju att den bara är ett sudd, egentligen. Men känns det inte rätt så presentabel för hur jag ser ut? Eller är jag helt ute och cyklar?

I mina drömmar är jag vacker och oslagbar, med en inre kraft som kan brusa upp och nästan få en fysisk aura.


Just nu läser jag en bok som inte alls är bra. Tack och lov är den kort, så jag kommer läsa ut den idag. En två-dagar-läsa-bok. Tydligen vann den Nobelpriset 1983. Jag förstår inte varför.
Coelhos bok Alkemisten vann ju också, och den tyckte jag inte heller om. Men när det gäller den boken så förstår jag i alla fall VARFÖR den blev hyllad. När jag läser den här, så sitter jag bara med rynkad panna och häver ogillande suckar.

Foe av Coetzee, btw.

Jag är ju medveten om att det var en vacker dag, och ögonblicket innan hade jag lutat mig på mammas axel och tittat ut över mitt älskade Östersjön.

Jag tycker den här bilden på mig är rolig. Jag ser så väldans apatisk ut.
"Änder. Jaha."

Såklart är det ju en av mina trademarks - space:a ut i ingenting. Det blir många "Vad tänker du på?", "A penny for your thoughts (min pappa säger det)", "Hallå?".

I suck.

För övrigt så var det den barndomsvännen jag trodde att det var.

Gaga googoo

Fick höra för någon vecka sedan att jag är lik Lady Gaga. Det är tredje gången jag fått höra det.

Jag förstår ingenting.

Alltså. Tröttnar aldrig på att skämta om DW.

iz so much fun, but ai can' remembah how to doh eet.

Måste börja använda smink igen. Jag slösar bort min ungdom med att se litet "Mja, sisådär" ut.


... Är tankar som jag haft rätt så ofta den senaste tiden.

Att skämmas över sitt minne.

Har fått ett friend-request av en person som jag tydligen har 7 gemensamma vänner med. Hon har samma förnamn som en av mina äldsta barndomsvänner, men jag känner inte alls igen henne på hennes foto. Hon ger en blixt av "Nä vänta, det kanske är hon..."-igenkännande. Men hon har väldigt annorlunda hår och hon ler på fotona. Den barndomsvännen som jag växte ifrån och som jag upptäckte gick i parallellklassen i gymnasiet log nästan aldrig när jag var i närheten. Kan det vara så hemskt att ett leende kan få en att glömma en gammal vän som man lekte med nonstop? Vars föräldrar tillsammans ofta hade middagar, och som man lekte lego med och sprang runt i skogen med?

Jag känner mig som en väldigt dålig människa just nu. Var tvungen att skriva till en av våra gemensamma vänner och fråga om jag bör känna igen henne.

snurr.

Tittade på en relativt usel skräckis häromdagarna. En av personerna var lik min gamla lärare. Ni vet den där jag höll i handen en gång i tiden och gick vilse i London med.

Så inatt så drömde jag om honom. Lutade mig över min mobil tillsammans med en vän och pekade ivrigt på de två filmerna jag hade på honom. När han gick framför mig, vände sig om i en snurr och gav kameran ett melankoliskt leende. Den lyckliga känslan jag kände inför att ha något att titta på när jag saknade honom. Tänkte på honom.

Jag har ju såklart ingen film av honom. Kanske en bild, där han ler och inte alls gör sitt utseende och personlighet rättvisa.

Och nu, i mitt eget melankoliska fängelse, så är hjärnan tom och jag kan knappt komma på vad han heter. Det enda jag kan tänka är "Chris", men han heter absolut inte det. Sedan Nicholas Flamel, men jag är relativt säker på att han inte är en alkemist.

Och på tal om alkemister, så tycker jag inte om den boken.

Reference.

DO. NOT. BLINK.

:(

När man ser någon online på FB-chatten som man brukade tycka om, och verkligen vill chatta, men vågar inte.

Hasse och Måns

Tittade ju självfallet på Melodifestivalen igår. När folk får reda på att jag har denna böjelse, så stirrar de antingen på en som om de hoppas att man skojar, eller säger "Jag tycker inte om Melodifestivalen". Enda gångerna jag fått Melodifestival-sällskap är när jag med puppyeyes bett dem att de kanske vill titta med mig..? Sedan sitter de där med tom blick och säger att det inte är som det brukade vara. Samt att de alltid nämner det uppenbara - varför är det så många deltävlingar?

Igår tittade jag ensam, med en DJUPT SUCKANDE D på andra sidan lägenheten.
Det var inga bra låtar alls. Det bästa var midsommar-låten som påminner en om svensk sommar och gamla folkvisor. Även Måns Zelmerlöfs framträdande, mest bara för att han ser så genuint skitlycklig ut över att få framträda på scen. När hans ögon glittrar och ler som en idiot genom hela framträdandet. När han ska få reda på om han ska få gå till final, då det står mellan honom och en falskt sjungande nykomling, och han ser nervös ut. Och sedan blir genuint förvånad när han (självklart) går vidare.
Då kommer jag ihåg varför jag tyckte om honom förr i tiden. Han är en liten glad skit som verkar snäll. Och när han ler så kommer man ihåg varför han kallas Mums-Mums.