måndag 14 juli 2014

Jag hatar konfrontationer.

Det väsnas längre bak i spårvagnen. Ett tonårsgäng vars ljudnivå eskalerar efter varje hållplats. Jag sitter med en enorm bag som egentligen är alldeles för tung för mina förtvinade armmuskler.
Jag rycker till när jag plötsligt hör ett högt "Hallå!". Den mörka basrösten tillhör en muskelknutte som står mitt i gången och glor argt ned på gänget.
Några kvinnor skriker till. Börjar skälla. En säger "Såhär beter man sig inte i det här landet!". Gänget är mörkhyade. En kvinna springer ut, börjar bulta på chaufförens dörr.
"Vad ska du göra åt det här?"
"De har vattenkrig där bak! Jag fick det på mig!"
"Var är alla män som kan hjälpa till?"
"Jag betalar skatt!"
"Kalla på polisen!"
"Jag vågar inte åka med dig om du inte gör något åt det här."

Ungefär här börjar mitt tålamod tryta. Sviniga tonårsgäng i all ära - jag hatar dem intill djupet av min själ - men när man säger saker som "i det här landet" och "alla män som kan hjälpa till", så ryker min sympati. Det är två stationer kvar tills slutstationen. Det är chaufförens sista tur, och han är lika trött som jag. Vi har båda åkt längs rälsen idag, och klockan är halv elva på kvällen.
Till slut går hon av. Två stationer senare dimper hon ner på samma hållplats som oss andra, i syfte att göra ett vagnsbyte. En annan vagn släpper av henne, ännu en chaufför som snart ska få gå hem och sova.
"Vill du veta vad din kollega gjorde alldeles nyss...", säger hon och börjar bocka av alla händelser igen. Bakom henne samlas snart flera spårvagnar på rad - alla är stoppade för att hon står och känner sig förorättad.

Då var det nog. Jag går snabbt upp till henne, och fräser:
"Ursäkta, men skulle du kunna ta det där över telefon istället? Jag är jättetrött och vill bara hem. Okej, ja, TACK."
Adrenalinet börjar susa genom kroppen. Jag känner instinktivt att jag nog skällt på fel person. Men nu är det sagt, och det känns skönt när kvinnan förvånat stiger av vagnen. Och jag tänker "Är det såhär det känns när man blir hörd?".
Tjejen bredvid mig möter min blick, och ger mig ett finurligt, uppskattande leende.
Är det såhär det känns?

1 kommentar:

Jenks sa...

Haaaa!!! Bra! :)