deus ex machina

Jag släntrar fram till baren för att köpa en öl. Vid disken står en lång, blond man med håret uppsatt med ett hårband. Jag lutar mig fram och säger: "Jag har hört att du är snygg."
"Jaså?", säger han och ler.
"Ryktet går att alla flickor är väldigt förtjusta i dig."
"Bor du här på ön?"
"Nej, tyvärr inte."
Hans leende falnar litet, såsom alla gör när man säger att man är en utböling.

Två dagar senare navigerar jag mig själv runt alla stolar och bord. Han står där, ser mig, och ler litet flirtigt. Han går fram till mig.
"Jaså, du är tillbaka nu?"
"Ja, jag är ju det. Jag tänkte hämta mitt kort som jag glömde här."
"Jahaaa, det var du."
Efter ett tag kommer han tillbaka. "Emelina, eller hur?"
Jag dör litet inombords för att han uttalar mitt namn rätt. Det var längesedan det hände sist.
"Hagerskans, till och med", säger jag och känner mig litet dumbomskaxig.
Han räcker över det under tystnad, och jag går därifrån.

Den senaste månaden har jag levt i en dimma av hybris. Jag älskar det. Alla skrattar åt mina skämt (var kom min humor ifrån?) och tittar uppskattat på mig. När mina små, nästan elaka ironiska skämt, gått för långt, så inser jag det mycket senare än vad jag annars brukar göra. Jag är så upptagen med att vara dryg att min känsliga natur inte hinner ikapp. Då ber jag mina bättre vänner om förlåtelse. Väl hemma förstår jag inte riktigt vad som håller på att hända med min personlighet. Jag älskar det, men blir samtidigt ledsen på mig själv. Jag tycker inte om att vara såhär nonchalant, men samtidigt är det skönt att inte behöva känna hur samtalen blir krystade. Att välja mellan självsäkerhet eller konstant analyserande av sina dåliga sidor är ett svårt val.