Hån.

Vi pratar om mobbing.
"Jag var också mobbad", säger han.
"Jag med", svarar jag.
"Va? Var du mobbad?"
"Ja, det är väl klart att jag var."
"Det trodde jag inte alls. Du ser ju så bra ut."
"Nä, på den tiden såg jag inte riktigt ut som jag gör nu."
"Men varför blev du mobbad då?"
"Jag vet inte. För att jag hade glasögon, kanske? Finns det ens någon legitim anledning till att man blir mobbad under grundskolan? Barn är grymma."

Och framför mig ser jag en ynklig varelse med ledsna ögonbryn. En tjej som målmedvetet tittar ner i golvet, som hastigt siktar in sig på klassrummet längst bort. Hoppas, hoppas att gruppen med människor inte kommer säga något den här gången. Snälla, snälla, säg inget. Låt mig bara få gå förbi. Det är kallt ute, och jag vill inte pulsa genom snö och ta en omväg bara för att undvika gruppen med människor igen.
Men de skrattar. Det ekar genom korridoren, alla glåpord och hån. Det slutar inte förrän jag går in i klassrummet.
Nästa gång kommer jag ta omvägen igen.