Galen och grym.

Kommer du ihåg det där ögonblicket? Hur jag stod där medan du satt, snett bakom dig. Med handen i ditt hår, och tiden stod stilla.
Det var samma ställe jag senare skulle hulkgråta över din vän. Han som fick mig att tokskratta och upptäcka saker med min kropp som inte ens jag visste om. Hur jag skulle klänga på räcket till samma kafé och tänka att "Fan, varför glömde han sin jävla klocka hos mig?". Hur kunde man glömma en klocka med flit, för att sedan göra samma sak med mig?

Men nu var vi här, innan all gråt och skratt hade hänt.
"Ingen av oss förstod varför du åkte hem med honom. När dörrarna stängdes till tåget så såg du skräckslagen ut", sa du tyst.
"Jag var det", var allt jag kunde få ur mig. Jag ville säga hur mycket jag ångrat det, att jag egentligen skulle velat ha valt dig.
Och vi stod där, jag med handen i ditt hår som jag sakta smekte.
"Vi är rätt så speciella, du och jag." Det var ett konstaterande, men också en subtil förklaring som jag hoppades att du skulle förstå. Att du skrämde mig, att du var som någon jag aldrig hade mött. Att jag älskade dina galna impulser och beteende, att du kunde säga saker rätt ut och inte förstå att du lät galen och grym. Och vetskapen om att det inte bekymrade mig det minsta, det var det som skrämde mig.

Så vi stod där i vad som kändes som timmar. Jag, rädd för de gnistor som jag visste att vi kunde bli tillsammans. Du, med slutna ögon och oläslig. Med en sista smekning lät jag handen glida ur ditt röda hår, och så gick jag.