Perspektiv

Satt och läste detta inlägg på finaste Elsas blog medan jag pulade i mig dagens mål mat (tja, klockan är halv tolv, but that's how I roll). Reagerade väl främst på den sista biten i inlägget, den där allmänna folktron att gymnasiet är så himla fantastiskt. Jag blir alltmer häpen ju mer folk säger det. Pappas sambos ord klingar som ett eko ur minnet: "Gymnasiet var det roligaste och lyckligaste tiden i mitt liv! Slösa inte bort den, Emelina. Det är ju nu du ska ha det som roligast!".
Jag kom ihåg hur jag bara stirrade på henne. Kunde inte förstå. Dagarna efteråt, veckorna, månaderna och åren efteråt, så gick jag och malde det hon sagt. Är jag lycklig nu? Har jag roligt nu?
Min inre demon, som hade klöst sig upp till ytan under den här tiden, gjorde min vardag mörk och mitt inre desto mörkare. Samtidigt ekade rösten: "Slösa inte bort den, Emelina!"

Ju mer tiden gick, desto mer förstod jag hur det låg till. Jag är inte som "dem", de är inte som jag. Om det här är meningen att vara den lyckligaste tiden i mitt liv, hur kommer då resten av mitt liv se ut? Är det här vad ni kallar roligt? Att sitta i en bil en vårkväll vid en bensinmack och tänka att jag vill dö, jag orkar inte mer? Jag måste dö, hur ska jag dö, när får jag dö?

Fast jag gjorde ju ett val i den där bilen vid macken den där vårkvällen. Precis på samma sätt som jag stod vid kanten på en motorväg en annan gång och valde att inte fortsätta gå. Antingen så dör jag, eller så gör jag det inte. Min pappas sambos ord klingade ut, jag förstod nu att min chans till lycka under gymnasietiden inte skulle hända mig. Det var en stor sorg att inse. Den lyckligaste tiden alla pratar om, den skulle jag inte få uppleva. Men jag levde. Att vilja leva, att välja att leva... Det var vad min gymnasietid handlade om. Att välja att leva.