Lördag

Hade en jobbig dag igår, låg länge i sängen idag, men kände till slut att fuck it, nu ska jag gå upp och jag ska göra precis vad jag vill.

Så jag tog på mig ett matchande underklädsset, min slim-body, underklänning, mina grå-gula långklänning från ASOS, lila strumpbyxor med stjärnor på, ljusbruna brouges, de två MASSIVA guldarmbanden från Russos collab med H&M, costume jewellery-halsbandet i gult och orange som jag vann i en tävling, målade naglarna orange, sminkade mig fast jag har en av de värsta huddagarna på länge och fjällar som en fisk, och satte till slut upp håret i en hög hästsvans och fäste bak luggen i en tuperad "bulle" (aka den frisyren jag älskar men aldrig vågar ha).

Sedan tog jag på mig min trekvartsärmade gula jacka, en rosa/gul/orange sjal, stoppade en plastpåse i fickan och gick till affären och köpte ost. Överdådig i en stil jag aldrig prövat förut, gick jag runt och njöt medan kjolen fläktade runt mina anklar.

Sedan gick jag hem och tittade på Girls.

igår

Jag håller på att knyta skorna för att gå hem.
Tor tittar på mig, spricker ut i ett lyckligt leende och skriker: "HEJ DÅ EMELIIIINAAAA!!"
Och jag sträcker ut armarna, och skriker: "HEJ DÅ TOOOOR!!"
Sedan springer han in i min famn medan han skrattar.

I need more dresses!

"Vilken klänning ska jag ha idag?", tänker jag och räknar litet snabbt hur många jag har att välja mellan.
Blir litet torr i munnen när jag inser att det är 25 stycken, och att mina gamla klänningar inte räknas in i det.

The Following

Jag måste bara få fangirla av mig litet här. Såg en trailer för en ny serie som går på TV4 just nu, och tyckte den verkade intressant. Nio episoder senare, så vill jag skrika till hela världen hur jävla bra den är. Det finns så mycket jag älskar med den. Allra mest älskar jag hur de verkligen plågar karaktärerna i serien. Alltså, smärtan i Kevin Bacons ögon i varje avsnitt. Ångesten som de upplever. Och min andra favorit, som lyckats överleva hittills. Och jag blir så glad, för vem som helst kan i princip dö i den här serien. Förutom Kevin Bacon, då. Han är litet för känd för det. Och så är han ju huvudpersonen.

Min söta mamma lyssnar på senaste Depeche-singeln.

Stolt dotter.

abstrakt

Märker att jag sakta men säkert börjar uppskatta allt mer abstrakta målningar. Jag har alltid ogillat det (starkt!) innan, kanske mest pga prestationsångest i stil med "Kom på något smart att säga om målningen!". När jag betraktar tavlor själv, i godan ro, får jag tid att analysera, drömma och känna. Jag har märkt att tavlor som frambringar något emotionellt i en, vare sig det är nostalgisk lycka eller ovälkommet vemod, oftast  är de man tycker om. Etsy är mitt go-go-ställe för tillfället. Älskar att titta på okända konstnärers verk, då man ibland hittar riktiga guldkorn. Så det är dagen tips. Skutta över till Etsy, och njut.

Såhär kändes det.

Jisses, jag såg precis en extremt fin pojke vid min hållplats. Jag säger pojke, därför att han såg väldigt ung ut. Han rökte, men det behöver ju inte betyda att han var över arton. Hans ögon var extremt vackra, jag undrar vad det var med dem som var så vackra.
Mitt hjärta började slå fortare, och för en stund undrade jag "vad är det här?". Sedan kom jag på att det är såhär det kändes att se en söt pojke i tonåren. Det fick mig att le, och när han vände sig om för att titta på mig, så slog hjärtat ännu litet mer.

Härlig känsla.

Perspektiv

Satt och läste detta inlägg på finaste Elsas blog medan jag pulade i mig dagens mål mat (tja, klockan är halv tolv, but that's how I roll). Reagerade väl främst på den sista biten i inlägget, den där allmänna folktron att gymnasiet är så himla fantastiskt. Jag blir alltmer häpen ju mer folk säger det. Pappas sambos ord klingar som ett eko ur minnet: "Gymnasiet var det roligaste och lyckligaste tiden i mitt liv! Slösa inte bort den, Emelina. Det är ju nu du ska ha det som roligast!".
Jag kom ihåg hur jag bara stirrade på henne. Kunde inte förstå. Dagarna efteråt, veckorna, månaderna och åren efteråt, så gick jag och malde det hon sagt. Är jag lycklig nu? Har jag roligt nu?
Min inre demon, som hade klöst sig upp till ytan under den här tiden, gjorde min vardag mörk och mitt inre desto mörkare. Samtidigt ekade rösten: "Slösa inte bort den, Emelina!"

Ju mer tiden gick, desto mer förstod jag hur det låg till. Jag är inte som "dem", de är inte som jag. Om det här är meningen att vara den lyckligaste tiden i mitt liv, hur kommer då resten av mitt liv se ut? Är det här vad ni kallar roligt? Att sitta i en bil en vårkväll vid en bensinmack och tänka att jag vill dö, jag orkar inte mer? Jag måste dö, hur ska jag dö, när får jag dö?

Fast jag gjorde ju ett val i den där bilen vid macken den där vårkvällen. Precis på samma sätt som jag stod vid kanten på en motorväg en annan gång och valde att inte fortsätta gå. Antingen så dör jag, eller så gör jag det inte. Min pappas sambos ord klingade ut, jag förstod nu att min chans till lycka under gymnasietiden inte skulle hända mig. Det var en stor sorg att inse. Den lyckligaste tiden alla pratar om, den skulle jag inte få uppleva. Men jag levde. Att vilja leva, att välja att leva... Det var vad min gymnasietid handlade om. Att välja att leva.

Bild 4

Skrivet från kattens perspektiv, såklart. 

Var det vad ni hade tänkt er?

Vanskligt 4

You annoy me. You always have, but I guess I'm getting used to you stomping about the apartment. Your feet sound like middle-sized rocks hitting the wooden floor. Sometimes I imagine my whole body shaking from the aftermaths of your tremor-like steps. You move like an elephant, but look like a gazelle. Don't let those gaunt legs fool you. They're tied to boulder-like footsteps.
When I shoot you a nasty look, you always break out in a sunshine-smile. You're always so happy to see me. It's contagious, I can't really help myself. So my body starts to tremor for a whole different reason.

Bilden till gårdagens text

Var det likt vad ni hade tänkt er?

trumvirvel

Jag vet att ni har väntat. Med sönderbitna naglar och skärrade rådjursögon har ni desperat väntat på min uppdatering där jag tillkännager svaret. Nu kommer det. Är ni beredda?





















Robin Stjernberg. Det är han som ska vinna Melodifestivalen. Han har tveklöst den bästa låten, det går liksom inte ens att diskutera. Jo, jag är stolt att Sverige var redo för en sådan artist som Yohio. Men frankly, my dears, hans låt är rätt så dålig. Andra favoriter jag hade var smörsmältarpojken med nittiotalskläder och det där leendet som fick mig att rodna. Den enda kvinnan som gick vidare till finalen, ni vet hon med de döda fiskarna, var en annan favorit. Men näe, när jag hörde den här låten så fick jag gåshud. Jag bara visste.

Vanskligt 3

Öh. Ni får lova att inte skratta. Helst inte heller höja tveksamt på ögonbrynen och säga att ni är trötta på pastellbeskrivningar om flickor som egentligen är kvinnor. Jag vet. Jag vet. Men nu blev det så, och om jag ska börja skriva igen, så kommer det kanske se ut litet såhär ibland. Konstruktiv, helst förmildrad och snäll kritik (såhär i början) uppskattas. Jag är osäker.

Fina Caroro, en gammal vän till mig och en fantastisk konstnär, har precis börjat på en ny kurs. Language+Materials, där man ska via ett konstnärligt medium prata om ett annat konstnärligt medium. Jag rip:ar förklaringen rätt av här, men principen är: Vad går man miste om i översättningen?

Hon valde text som medium. Hon beskrev ett verk hon gjort, enbart med ord, och så får man själv skapa en bild i huvudet av denna text. Dagen efter publicerade hon bilden hon skrev texten om, och så kan man se hur pass olika man kan tolka något.

Mycket intressant! tänkte jag, och valde ut en bild på måfå. Denna text blev resultatet. Imorgon får ni se bilden.


No. Nothing was right. Not even her fringe, cut uneven on the edges of her face.
She was on edge, had always been on the edge, and knew little else.
She wanted to speak, explain her unease, but even as she painted her lips dark red, and everybody focused on her mouth, she did not talk about uncomfortable things. She kept her life, her apartment, her clothes in a pastel bubblegum wrap. All in a vain attempt to conceal the ox blood rage she felt inside. The ox's strengh she tried to paint on her lips. But nothing escaped her. It was all still clenched up inside. Dark red and uneven.